Århundradets kärlekskrig av Ebba Witt-Brattström skiljer sig stort från Märta Tikkanens
Århundradets kärlekssaga där det ändå finns kärlek, i Ebbas bok mest förakt och hat. Själv gillar jag inte skilsmässohistorier, men jag gillar Märta Tikkanen... Redan första sidorna ger mig obehag när Ebba skriver att ingen av parterna backar hos terapeuten. Livet, förhållanden handlar väl inte bara om att ha rätt - utan även lyssna på den andre, vara nyfiken... men den fasen kanske slutar vid förälskelsen?
I
Tidningen Vi berättar de båda kvinnorna sin syn på kärlek, de har inte tappat hoppet, man måste tro. Inget av Ebbas två äktenskap verkar ha varit bra, men Märta fick i alla fall ett erkännande i slutet. Hennes make Henrik tillhörde en annan generation, kvinnan stod bakom.
Stå i bredd tillsammans verkar inte vara enkelt i ett skapande äktenskap.
Ebba håller dock barnen utanför, vilket Märta Tikkanen inte gjorde. Ebba kräver att han ska gå ner på hennes nivå... varför inte tvärtom? Varför bara åt ena hållet? Han undrar när hon slutade att lyssna? Båda skyller varandra på att inte kunna lyssna. Måste någon förändra sig? Vem? Han är trött på att känna sig fel: "Men jag är inte som du. Jag är annorlunda."
10 kommentarer:
A och O, att lyssna på varandra. Att ge och ta, gäller båda.
Låter intressant och lite djup, vilket jag kan gilla ibland om jag inte är allt för trött.
Wiolettan, utan att lyssna på varandra blir det inte bra.
Jodå, man måste vara lyhörd, ha respekt och dessutom inte ta varandra för givna. Så tänker vi och det har ju gått bra hittills ;-)
Ama, ni har ju varit gifta nästan lika länge som vi :)
Har ganska svårt för både Ebba och Horace, men Märta Tikkanens bok är en av mina absoluta favoriter.
Linda, duktiga skribenter alla tre.
Att kunna lyssna är oerhört viktigt men långtifrån en självklarhet...
Znogge, alla är inte bra lyssnare.
Tycker dagens samhälle handlar mer och mer om att prata om sitt eget istället för att lyssna på andras problem...
Yasmine, tyvärr har du nog rätt...
Skicka en kommentar