Bergensare av Tomas Espedal

"Vid tog tunnelbanan till Brooklyn och hittade bokhandeln The Unnameable som Jenny hade fått tips om av en väninna. Den var inte stor, men den hade de böcker vi var ute efter. Jenny hittade äntligen Nox av Anne Carson. Jag hittade de böcker jag behövde av Jennifer Moxley. Jag blev stående och stirrade på Jenny. Jag kunde se på henne hur länge som helst. Jag följde henne med blicken. Släppte henne inte utom synhåll. Hon försökte gömma sig, försvann bakom en ny bokhylla. Jag följde efter. Det är vackert att se sin älskade gå mellan bokhyllor och leta efter samma böcker som en själv." (sid 10)

Bergensare (2017) av Tomas Espedal glider mellan olika genrer; prosa, dikt, essä, kortprosa. Han utmanar berättarkonsten och experimenterar men språket. ... Med James Joyces Dubliners som diskret ledsagare tar författaren med läsarna längs de egna kvarteren och gatorna i hemstaden. Han reflekterar, antecknar, skriver dagbok och porträtterar människor och företeelser. Han skriver ner berättelser och spränger in noveller i texten, möter författarkollegor som Karl Ove Knausgård, Dag Solstad, kulturjournalister och vanliga bergensare. Han längtar bort, och han längtar hem.

OM ATT RESA
En dag, det är kanske tolv år sedan, så ringde jag Klaus Höeck och frågade om han ville läsa på en poesifestival i Bergen. Han var vänlig och avvisande. Man blir inte yngre med åren, sa han; jag reser inte längre. Den gången förstod jag inte det som jag idag förstår så väl: Man har rest dit man ska resa, sett det man ska, och det man inte har sett, orkar man inte se." (sid 128)