"
Svårt var avskedet. Jag grät. Jag lovprisade nejden. Alla överlever inte rymdfärderna. Men min rädsla att dö var försumbar jämfört med farhågan att inte få återse min barndoms kopparfärgade kullar och lila laguner.
Och ändå har jag nog aldrig känt ett sådant lyckorus som när kapseln närmade sig jorden."
(sid 8)
Den skenande planeten (2018) av Maja Lundgren berättar om Ki som nyligen har anlänt från planeten Zarmina till Jorden - Jorden som nyligen genomlevt det fjärde världskriget och upprättat en skakig fred. Zarmina koloniserades av jordbor i exil, Ki har kommit för att hålla ett fredstal. I början lider hon svårt av spacelag men har inte tålamod för återhämtning.
Ki önskar se den gröna färgen som inte finns på Zarmina. På jorden sker barnalstring i inkubatorer. På Zarmina lever invånarna utan sex och våld, barn tillverkas genom att programmera in en genetisk kod i en 3D-skrivare. Skriften har man lyckats avskaffa nästan helt och hållet, används bara till inventarier, bokföring och väderobservationer för att inte belasta minnet.
"
Jag har inte pratat med särskilt många jordbor ännu men tillräckligt många för att förstå att det är vanligt att man inte avslutar meningar.
Denne man förefaller extrem även med jordiska mått mätt. Jag är långtifrån säker på att det är mig han talar med. Kanske är det med sig själv eller med någon osynlig.
Vi zarminier lär oss deklamera timslånga berättelser och dikter"
(sid 29)
