Bloom tycker mycket om Noveller. Han är en beläst klok man, en behöver inte alltid hålla med honom, men han är riktigt givande läsning. Hans tankar och funderingar väcker ens egna tankar till liv. God litteratur får en att tänka, får en att lära känna sig själv. Bloom har inga pekpinnar, bara förslag till hur man kan läsa. Att lyssna/läsa en bra bok kan vara bättre än lyssna till en annan människa, skriver han. Är man inte den ensamma läsaren, så finns det mycket intressant att prata om med andra bokläsare.
Boken är riktigt rolig läsning, jag läser några kapitel varje varm sommardag och tänker: Imorgon får jag läsa vad Bloom tycker om William Wordsworth! "Läser man över huvud taget modern poesi, då har man på sätt och vis läst William Wordsworth, även om man aldrig läst honom" (sid 141) skriver han. Själv kan jag ju inte jämföra eller lyfta fram det bästa av äldre engelsk poesi; äldre ord, begrepp vilka är omöjligt att googla till, men Bloom ger intressanta vinklar. Så jag hoppade inte över någon sida i kapitlet Dikter.
"Att vara ensam är vanligen det som kännetecknar våra livsvillkor; hur ska vi befolka denna ensamhet? Dikter kan hjälpa oss att tala med oss själva mer redigt och mer uttömmande, och avlyssna det vi säger." (sid 91)
Bland Romaner finns det en del klassiker man läst, eller har avsikt att läsa; Emma av
Jane Austen, Henry James, Dickens, Stendhal, Proust, Mann och andra. Melville, Faulkner, Toni Morrison. Skådespel lyfter fram Shakespeare, Ibsen, Oscar Wilde. Bloom avslöjar mycket om handlingen, en får nog ut mest om man läst böckerna först och sedan studerar, hur Bloom lyfter fram det läsvärda och jämför med andra författare. Nu kommer jag säga igenkännande "aha!" betydligt oftare när jag läser.
"Inledningsvis pekade jag i förbigående på det faktum att antalet seriösa romanläsare krymper i rask takt, och när jag läser om Proust inser jag att flykten från romanen måste ses som ett utdömande av vishetslitteraturen. Ty var finner vi visdom i våra dagar?" (sid 225)
Flera smakbitar: HÄR.
