Tropismer (1939) av Nathalie Sarraute
(1900-1999) rÀknas till den franska nya romanens
förgrundsfigurer, men liknar egentligen inte nÄgon annan författare frÄn
samma tid. Hon efterstrÀvade, med sina egna ord, en litterÀr text "lika
anonym som blod" för att kunna skriva fram "det osagda".
Tropism Àr det som sker nÀr en vÀxt reagerar pÄ yttre stimuli. Begreppet hÀmtat frÄn biologin överförs hos Nathalie Sarraute till mÀnniskan och blir till de odefinierbara rörelserna som glider vid grÀnsen av vÄrt medvetande; ursprunget till vÄra gester, ord och kÀnslor.
Sarrautes gestalter liknar figurer pÄ korniga fotografier, suddiga och skugglika. Narrativet fördjupas aldrig förbi ett hastigt ögonblick. I stÀllet hittar hon och utarbetar de subtila detaljerna, nÀr ett förhÄllande förÀndras, nÀr vÄr kÀrlek stÀrks, och nÀr nÄgot oskyldigt förskjuts i lÀgsta grad mot misstÀnksamhet.
Inte utan skÀl har Nathalie Sarrautes experimentella
Tropismer [1939] hyllats som ett mÀsterverk av Jean Genet, Marguerite Duras och Jean-Paul Sartre. Romanen Äterfinns ocksÄ pÄ tidningen
Le Mondes lista över 1900-talets bÀsta böcker.
ĂversĂ€ttning av Margareta Norrstrand och Kerstin Vidaeus. bernur har lĂ€st: HĂR.
Ett nyskrivet förord av författaren och kritikern
Torbjörn Elensky:
Tropismer Àr en bok som mÄste lÀsas i rÀtt hastighet, det vill sÀga lÄngsamt. Den som rusar igenom den i tron att det Àr storytelling, smÄ noveller eller historietter, kommer att missa hela poÀngen. SprÄket dem Àr lika tÀtt som i poesi och observationerna av de sjÀlsliga rörelserna, som yttrar sig i handlingar, attityder, repliker och tystnader krÀver inte sÀllan omlÀsning för att verkligen fÀsta.
Det fanns mÄnga som hon, parasiter, törstande och utan förbarmande, blodiglar, klistrade vid nyutkomna artiklar, sniglar, som kletade sig fast överallt och spred sitt slem över Rimbaud, sög i sig Mallarmé, lÄnade varandra Odysseus eller Malte Laurids Brigge och smetade ned dem med sin Àckliga förstÄelse.
"Det Àr sÄ vackert", sade hon, och öppnade med Àdel och förklarad med sina ögon, dÀr hon tÀnde en "gudomlig gnista".
De gyllene frukterna (Les Fruits d'or 1963) av Nathalie Sarraute fodrar lite uppvÀrmning först men nÀr man vÀl kommit in i boken Àr det skönt att lÄta orden flyta.