Huset i Paris av Elizabeth Bowen

"Huset, med sina rena, tättslutande jalusier över det inre mörkret, lyckades se lika stolt ut som vilket som helst hus vid gatan; det var ingenting "charmant" över det; det såg strängt ut. Henrietta hörde senare att läget var värdefullt; trots sin fattigdom var madame Fisher kolossalt ståndaktig i sin vägran att sälja huset." (sid 13)

Huset i Paris (The House in Paris 1935) av Elizabeth Bowen berättar om den elvaåriga Henrietta från London vars första dag i Paris inte riktigt blir som hon tänkt. Hon lär känna nioåriga Leopold och deras vänskap under ett dygn i det gamla dystra huset i mörk omgivning av den tysta sovande staden. Båda barnen är lillgamla och väluppfostrade, tillsagda att inte berätta eller fråga något om varandra. Henrietta skulle till sin mormor. Leopold har vuxit i Italien med fosterföräldrar, hans mor är gift i England. Leopold ska träffa sin mor som han inte känner. Barn kan man flytta på som kattungar.

"Hon tänkte: Hon och jag hör till samma kön till och med, för det finns bara två; det borde sannerligen finnas fler. Att träffa folk som är annorlunda än man själv vidgar inte ens vyer; det bara befäster ens tro på att man själv är unik. Men ändå, i den förvirring som vållas av sådana sammanträffanden sägs på något vis saker med betydelsefull klang, som längre fram växer i minnet, - man vet aldrig vem som sade dem" (sid 98)

Detta är inlägg i utmaningen 3x3, har hunnit med bara Elizabeth Bowen:

Brittiskt brittiskt brittiskt i Ugglans utmaning:

3 x Elizabeth Bowen
3 x Barbara Pym
3 x Edna O'Brien

De sista vännerna av Jane Gardam

  Etiketter och paroller, tänkte hon. Det är vad all kärlek och passion handlar om.Vi samtalade egentligen aldrig.
  Och tänka sig, sex! Så märkligt. Jag förmodar att vi gjorde det. Susan var en underbar baby.
  Hon bryggde te av darjeeling i den svart- och guldfärgade burken och bar upp en vacker bricka med en sockerskål och mjölkkanna. (sid 29)

De sista vännerna av Jane Gardam är tredje och sista delen av trilogin om Sir Edward Feathers, granne med sin ärkefiende Sir Edward Feathers i byn Donhead St Ague i Dorset, där de levde efter pensioneringen. Han levde ett liv som föräldralöst Imperiebarn, barnlöst äktenskap, framgångsrik advokat. Nu sista färden, kyrkan fullsatt, tillbakablickar, minnen. Jag tror fortfarande inte att Sir Edward Feathers åt Mariekex till teet i Oxford... trots översättaren.

Balanserad, en kamrat, all passion förbrukad. Tillräckligt belevad för att spela schack med sin sexuelle rival - och glömma.
  Vilka idiotiska år de hade genomlevt i träldom - vad nu träldom är - gentemot denna inte  särskilt exceptionella kvinnan. Ingen skönhet. Inte lysande. Kort och tjock. Vad handlar "att bli kär" om egentligen? Och hennes attityd till livet - den var föråldrad. (sid 198)

Lika trevlig läsning som de två första delarna:

En engelsk gentleman, läs: HÄR.

En trogen kvinna, läs: HÄR.

Poirots jul av Agatha Christie

"Hon kunde ha skapat sig ett eget liv."
"Inte på den tiden", sa David irriterat. "Du förstår ingenting. Kvinnor gjrde inte sådant. De härdade ut. De väntade tålmodigt. Hon hade oss att tänka på. Vad skulle ha hänt om hon skilt sig från far? Han skulle säkert ha gift om sig. Det kunde ha blivit nya barn, en ny familj. Våra intressen kunde ha blivit lidande. Det var sådant hon måste ta hänsyn till." (sid 25)

Poirots jul av Agatha Christie berättar om en ganska dysfunktionell familj. Den gamle fadern miljonären Simeon Lee har kallat hem sina fyra vuxna söner, och dotterdottern Pilar, enda barnbarnet. Sonen Alfred med fru Julia tar hand om den gamle Simeon, tillsammans med massa tjänstefolk. Den snåle sonen David med fru Hilda kommer, fast han inte varit hemma på tjugo år, flyttade när moder dog. Sonen George med sin tjugo år yngre fru Magdalena är parlamentsledamot och lever på faders pengar. Sonen Harry, det svarta fåret, har varit bortrest tjugo år men kommer hem nu. Fadern tycker inte om sina söner och skryter om sina kvinnoaffärer. En trevlig jul skulle det bli. Men det sker ett mystiskt mord och Hercule Poirot får avbryta sitt julfirande.

  Hercule Poirot mumlade:
  "Engelsmän är så sentimentala!"
  "Än sen då?" sa Johnson utan att låta sig bekomma. "Är det något fel med att trivas med de gamla sederna, de traditionella festligheterna? Vad ligger det för ont i det?" (sid 75)

Begravd jätte av Kazuo Ishiguro

"Man kan undra varför Axl inte vände sig till sina grannar där i byn för att be om hjälp att minnas det förflutna, men det var inte så lätt som man kunnat tro. För i detta bysamhälle diskuterade man sällan det som varit. Jag menar inte att det var tabu. Det jag menar är att det på något sätt hade bleknat och försvunnit in i en dimma som var lika tät som den som hängde över träskmarkerna." (sid 13)

Begravd jätte (Buried Giant) av Kazuo Ishiguro berättar om det gamla paret Axl och Beatrice som lever under 500-talets England i sin hydda i ett kollektiv - lite som Tolkiens hobbits, fast inte lika mysigt. Det gamla paret får inte ens ha vaxljus, fast de alltid varit mycket försiktiga med ljusen, de sitter i mörker.

De ger sig i väg för att leta efter sin son som bor i en annan by långt borta. Fast minnet sviker, ibland är de osäkra om denna son existerar. De börjar sin långa vandring genom hedar och berg, träffar riddare och munkar i kloster. De vandrar försiktigt för att inte skada sig och inte reta demoner, monster eller draken som sprider dimma, som gör att människor glömmer saker. Varför minns vi vissa saker och glömmer annat och gör samma misstag om och om igen? Trevlig tankeväckande läsning, jag tycker mycket om Ishiguros sätt att berätta.

"Det jag hört ryktas är att en man och en kvinna, sammanlänkade av ett ovanligt starkt kärleksband efter ett långt liv tillsammans, skulle kunna få färdas till ön utan att behöva ströva omkring där ensamma. Jag har hört att de skulle kunna få njuta av varandras sällskap, precis som de gjort under alla de år som det levt tillsammans. Kan det vara sant, båtkarl?" (sid 325)

Flera smakbitar: HÄR.

Vinterresa av Elfriede Jelinek

"Jag är inte en av dem, ingen av de där duktiga. Jag har ingen ekonomiutbildning bakom mig och vet inte hur jag ska sälja någonting. Jag har inget liv bakom mig och vet inte hur jag ska sälja mig. Tar jag miste, eller är det en vilsen som åker i väg, in i sin förvirring, som vilselöperska, som sin egen villfarelse, utan GPS som kunde föra henne tillbaka eller till hennes mål eller ditbort eller också dithän, kanske båda? Och vem är det hon far i väg från, som en villfaren, vem flyr hon ifrån?" (sid 21)

Vinterresa (Winterreise) av Elfriede Jelinek (översättning av Maria Tellander) blev jag intresserad av, fast det jag tidigare läst av henne har inte varit så muntert. Vinterresan utgår ifrån Schuberts och Wilhelm Mullers romantiska sångcykel med samma titel. Fast det märks inte så mycket i boken. Jelinek själv är duktig musiker, det är inte jag - kanske missar jag något. Jelineks far var tjeckisk jude, modern med rumänskt påbrå och hon själv klassiskt skolad organist.

"Det bästa Jelinek skrivit sedan Nobelpriset", säger Horace Engdahl - och jag måste hålla med honom. Jag har inte läst så mycket av Jelenik, denna är min tredje och jag njöt av läsningen. Hon är kvick och väcker olika associationer, ibland svart, döden inte långt borta, ensamhet, tankar om livets olika skeden, fyndiga ordlekar. En bok där man upptäcker nytt vid varje omläsning. Se: HÄR.

Modernistas stora nysatsning på Elfriede Jelineks hela författarskap.

Bettys val av Marie-Louise Marc

"Ta mer mat i köket allihopa", manade jag medan jag gick runt och fyllde på vin och julmust i glasen.
  "Mamma, kan du inte sätta dig?" sa Filip. "Du bara springer. Vi når att fylla på själva." Han såg bedjande ut och jag kände igen irritationen från förr, jag hade alltid varit  en mästare på att springa runt när jag hade gäster. Borde kanske hejda mig, men med den nya familjen ville jag att alla skulle känna sig riktigt välkomna. (sid 19)

Bettys val av Marie-Louise Marc är en berättelse om femtioåriga Betty Svan som älskar julen med mycket glitter och ljus. Hon har precis flyttat i hop med Henrik i vindsvåningen och ska fira jul tillsammans, Ex-frun är bjuden, exmaken, vänner, Bettys dotter som är höggravid. Ingen känner varandra och är olika, betraktar varandra, samtalet lite trögt.

Henriks ex-fru är sjuk, hur mycket ska han stödja och hjälpa henne? Räcker det med en personlig tränare och burpees för att Betty ska ta tag i sitt liv? Det går inte så bra för Betty att arbeta hemifrån. Ska Henrik verkligen arbeta utomlands? Många val och beslut att ta, som det är i livet.

Det goda folket av Hannah Kent

"Hon hade kunnat hamna på ett värre ställe. Brodern hade berättat om bondgården  där han blivit städslad förra hösten, ett litet jordbruk ute på halvön där de tillbringat dagarna med att skära och bära tång till åkrarna. Långa dagar med böjd rygg i kallt saltvatten upp till knäna, och sedan släpa ut den tunga bördan på åkrarna. Tången i de glesflätade korgarna hade blött ner hans kläder och gjort huden alldeles narig.
  "Be till Gud att du kommer till ett ställe där de är frikostiga med maten", hade han sagt. (sid 89)

Det goda folket (The Good People) av Hannah Kent berättar om Nóra Leahy har förlorat sin vuxna dotter och nu även sin make. Nora vill själv ta hand om sin make Martins kropp, hon är helt ifrån av sorg. Grannen Nance Roche kommer till begravningen, hon är inte direkt omtyckt, fast hon kan bota sjukdomar. Hon samlar på örter, många får hjälp av henne fast kyrkan gillar inte det. Efter makens död måste Nóra ensam bära ansvaret för sitt fyraåriga barnbarn Micheál, som inte frisk. Det finns stor skam med handikapp, onda andar kan vara inblandade. Nóra håller den magra pojken gömd för grannar. Nóra städslar en ung fattig flicka till hjälp.

En riktig bokpärla om man gillar historiska romaner, Irland, magi, folktro, gamla irländska sedvänjor och lärdomar. Hannah Kent har gjort noggrann research om den tidens folklore, sagor och myter - som delvis lever kvar på Irland fortfarande, alla gamla berättelser och traditioner. Det finns en sann historia bakom.

Flera smakbitar: HÄR.

De kommer att drunkna i sina mödrars tårar av Johannes Anyuru

"Jag hade en känsla av att jag mötte ondskan där i rummet, att en enda blick kunde fläcka min själ.
I viss mån var hon ett typfall av en ung person som dragits i en religiös sekt. Innan hon blivit tillsammans med den marockanske killen i Belgien hade hon, enligt familjen, varit fascinerad av tibetansk buddhism och yoga, och vid ett tillfälle hade hon överdoserat på DMT, en drog som i vissa kretsar påstods ha sinnesutvidgande egenskaper." (sid 55)

De kommer att drunkna i sina mödrars tårar, Johannes Anyurus nya bok handlar om vänskap, svek, terror. En samtidsroman om den rotlöshet som många upplever i förorterna. Boken berättar om tre ungdomar som gör ett terrorattentat i en bokaffär där de tar gisslan. Ledaren Hamad har varit i Syrien och krigat med IS och avrättat folk som visas på film.

Kvinnan som filmar attentaten hamnar på en rättspsykiatrisk klinik. Hon har läst författarens böcker och ger honom en bunt papper, för hon vill att han ska skriva en bok om händelsen. Smart grepp för nu kan hon berätta sin historia i jag-form, lättare för läsaren att komma nära. Bokens författare skriver också i jag-form. Han känner sig obekväm med kvinnan, är lite rädd för ondskan. Anyuru har skrivit en stark dystopi om förortens ondska, där det är lätt att bli kategoriserad som sverigefiende och mista sina privilegier och rörelsefrihet, bli kontrollerad och vaktad av drönare. Scener som känns bekanta från en annan ond tid.

"Utanför fönstret passerade postterminaler, rondeller och öppna fält. Ett land som jag inte längre visste om jag vågade stanna i. Jag var inte bara ett ursprung som sökte sin framtid på västvärldens skärmar. Jag bar på skärvor av en annan värld, en annan grammatik för att ordna tid och rum. Jag var muslim, och de där åren började jag tro att det gjorde mig till ett monster i Sverige." (sid 158)

Flera smakbitar: HÄR.

Skyddsängeln i Belfast - smakbit

"Hon hade tvärstannat och blivit alldeles kall. Alla hennes böcker! Alla pennor och mattegrejor som hennes pappa hade köpt åt henne - hennes lånebok från skolbiblioteket, allting! De skulle mörda henne, helt enkelt mörda henne i skolan, för att inte tala om vad hennes mamma skulle säga." (sid 46)

Skyddsängeln i Belfast (1986) av Lynne Reid Banks berättar om den tolvåriga Maura som fått ta hand om sin gråtande lillebror på natten för mor har slocknat av trötthet. Maura får klä på sin lillebror och skicka honom till skolan. Hon ger den sista gröten till sin utvecklingsstörda storasyster, som bara slänger tallriken på golvet. Storebror sitter i fängelse och pappan borta med motståndsrörelsen IRA. Gatorna fulla av klotter i Belfast. Efter skolan detoneras en bomb på ett café, alla skyndar för att titta på förödelsen. Maura hittar på gatan en konstig blek flicka helt utan kläder, hon får låna Mauras regnkappa och gymnastikkläder.

Andras smakbitar finns hos: AstridTerese.

Sorgens princip av Pernilla Wåhlin Norén

"Reservdelarna som enbart var kompatibla med dess specifika fabriker, vilket ledde till att arbetarnas kroppar var besvärliga att uppdatera och underhålla om de inte stannade kvar på samma fabrik. Det var svårt att byta arbetsplats eftersom kroppens delar var anpassade till särskilda moment och maskiner. På samma vis som processerna i arbetarnas händer var inlärda och programmerade i deras biologi så var den mekaniska nya armbågen inprogrammerad i fabrikens teknologi. Arbetarna var delar av den mekaniska processen." (sid 38)

Sorgens princip (2017) av Pernilla Wåhlin Norén skriver om spännande intriger inom vetenskapen; tänk om människors sorg kan omvandlas till energi, forskarna är där redan, sorghandeln blomstrar. Men tillverkningen är farlig, om man överlever kan man förlora kroppsdelar, men läkarna är duktiga på reservdelar. Läkaryrket är ett låglöneyrke, Sonjas föräldrar hade önskat att hon valt något annat. Kärleksfullt försöker hon skapa en hand till sin mor så att hon kan plocka vilda blommor.

 "Hon visste inte hur många hundra vändor hon klättrat när hon gjorde i ordning en ganska liten yta som ändå innehållit potatis, olika sorters kål och bönor, kryddor och sallad. Ett drivhus snickrade hon ihop av gamla fönster som stått i ett vindsutrymme. Där satte hon tomater, linser och squash. Hon valde taket framför gården eftersom ljusförhållandena där uppe var bättre." (sid 46)
Mat var en bristvara, man fick vara uppfinningsrik och odla på övergivna hus.

"All undervisning skedde via fysiska eller digitala nätverk med lärarhandledda föreläsningar, inlämningsuppgifter och diskussioner. Industrialismen gick via kommersialismen över i bildningssamhälle. Kunskap och information var tillgänglig för alla." (sid 49)

Wåhlin Noréns debutbok är en intressant blandning av en närmast idealisk tillvaro och skräck. Skräck mot de styrande, livets få val, begränsningar. Noga beskriven vacker natur med växter och insekter blandat med högteknologi och tankestyrda proteser. Boken tilltalade mig på flera punkter, verkligen givande, tankeväckande och fantasieggande läsning!

Modernista.

Flera smakbitar: HÄR.

Dagar av ensamhet av Elena Ferrante

"Så snart jag stängt av telefonen skingrades planerna på att visa honom lägenhetens, barnens och mitt bedrövliga skick. Jag gjorde rent från golv till tak och plockade i ordning. Jag duschade, torkade håret men tvättade det om igen eftersom det inte blivit som jag ville. Jag la en noggrann makeup, tog på mig en tunn sommarklänning som jag fått av honom och som han tyckte om." (sid 33 - översatt av Barbro Andersson)

Dagar av ensamhet av Elena Ferrante fängslar utan att skräna, såna böcker tycker jag om att läsa. Fast denna innehåller skrik av förtvivlan, övergivenhet när Olgas make har lämnat henne efter femton års äktenskap och flyttat till älskarinnan. Olga är ensam hemma på dagarna, sover mest, glömmer hämta barnen från skolan och lagar inte alltid mat, blir allt magrare.

"Jag hade splittrat upp mig på hans minuter och timmar för att få honom att koncentrera sig. Det var jag som hade tagit hand om hemmet, maten, barnen och alla tråkiga vardagsbekymmer, medan han envist klättrade uppåt, bort från privilegielösa ursprung. Och nu, nu lämnade han mig plötsligt och tog med sig all den där tiden, all energi och all möda som jag skänkt honom, för att njuta av frukterna tillsammans med en annan kvinna, en främmande kvinna som inte lyft ett finger för att föda honom och uppfostra honom och forma honom till det han blivit. Det kändes så orättvist och så kränkande" (sid 60 - översatt av Barbro Andersson) 

En skilsmässa är sällan lätt, inte för den som blivit övergiven, inte alltid lätt för den heller som överger. Svårt för barnen som vill vara lojala mot alla. En stark bok med ljuspunkter.

"Precis så kommer framtiden att se ut, tänkte jag, det levande livet tillsammans med den fuktiga doften av de dödas jord, uppmärksamhet tillsammans med ouppmärksamhet, hjärtats entusiastiska krumsprång tillsammans med plötsliga betydelseförluster. Men det blir inte värre än det förflutna." (sid 176 - översatt av Barbro Andersson)

Elfriede Jelinek - Nobelpris 2004

"Sonen talar inte mycket med sin mor utanför utfodringstiderna, trots att hon besvärjande höljer honom med ett täcke av mat. Modern lockar ut barnet på en promenad och betalar för det per minut, ty hon måste lyssna till det snyggt klädda barnet. De talar ju till och med som i TV, där de hämtar sin näring." (sid 11)

Lust av av Elfriede Jelinek berättar om en man, Hermann, och hans hustru Gerti. De har en son. Gerti behandlas som hans ägodel. Hermann anser sig kunna göra vad han vill med sin hustru, vad hon vill är inte viktigt. Han är direktör för en fabrik och arbetarna är också hans ägodelar, inget han behöver bry sig om. Han verkar bry sig bara om sin egen lust. Gerti försöker komma ifrån.
Jelinek har speciellt sätt att berätta, ordvalet används inte i vanliga fall när man talar om människor. Annorlunda helt eget språk språk.

"Och harmset, men dock, skall läpparna, intvingade i rosa engångstrosor, delas för att låta jämföras med andra, liknande, tidigare kända. För övrigt föredrar denne man oral- och analtrafiken framom alla andra trafiklekskolor." (sid 88)

under morgonens bila innehåller tidiga dikter av Jelinek från sextiotalet. Jelinek är inte helt lättsam, hennes lyrik kan vara enklare att förstå om man har lite kunskap och kännedom om Grimms grymma sagor.

höst
de våta bladen drömmer
sig in i ett främmande år 
en annan död 
tar mitt leende
i sina kupade händer 
han mosar det 
som en fågel....
så sluter han långsamt
näckrosornas blommor
och lägger matrosmössan
och ansiktet
på det döda barnet
i dammen....

Kokos utmaning att läsa alla fjorton kvinnliga Nobelpristagare i litteratur.
Elfriede Jelinek (1946-) Österrike 2004

De mörka vattnen stiger av Margaret Drabble

"Fran älskar lokal-TV. Man får veta så mycket konstiga saker när man ser på landets olika lokal-TV-stationer. Hon är glad att hon fortfarande har ork och lust att köra runt i England och titta på byggprojekt och vårdboenden. Hon har haft tur, tur med jobbet. Ibland, i sina ljusare stunder, tänker hon att hon är förälskad i England, i hela dess djup och bredd. England är hennes sista kärlek. Hon vill utforska det till fullo innan hon dör." (sid 13)

De mörka vattnen stiger av Margaret Drabble är brittisk roman om kärlek, död, soliga öar, tidvatten, poesi, oväntade slut, pånyttfödelse. En bok om åldrande men på ett livsbejakande sätt. Varje sida väcker tankar, funderingar, igenkännande. En bok man gärna läser om, man upptäcker något nytt hela tiden, många sidor har fått små markeringar av mig, en fin bok att återkomma till.

"Han ska ta en halv flaska, kanske en hel, av det där utmärkta chablisvinet till gratängen. Han har bestämt sig för att dricka dyrt vin tills han dör. Ingen av hans fruar kunde uppfatta skillnaden mellan olika druvor, än mindre mellan årgångar, trots att båda drack rejält. Han har bestämt sig för att njuta så mycket han kan, medan han kan." (sid 42)


Förmodligen har jag missat Drabbles tidigare böcker, fast The Oxford Companion to English Literature har jag i min bokhylla, några kvinnliga favoritförfattare har jag gett markeringar med små post it.

Flera smakbitar: HÄR.

Om sanningen ska fram av Elin Eldestrand - smakbit

"Hon dukar fram kaffe, saffransbullar, radiokaka, mjuk pepparkaka och en saffranslängd med vit choklad. Och Estrid äter. Hon trycker i sig som om hon inte ätit på flera år." (sid 112)

Om sanningen ska fram av Elin Eldestrand berättar om två trettioplus kvinnor, båda i början av nytt liv i huvudstaden. Estrid från Östermalm har inte hunnit packa upp i den nya lägenheten. Den pratiga Olivia från Ludvika väntar ensam i den nya pojkvännens kala gardinlösa lägenhet, inte ens adventsljus hittar hon till första advent, utan hon får ta sig till närmaste Coop och handla lite julmys. Och ännu mer i det stora varuhuset. Kvinnorna träffas för första gången på den nya arbetsplatsen på Länsstyrelsen, tidigare hade Olivia jobbat på Skatteverket. Oväntade möten, oväntade sanningar, oväntade missförstånd, trevlig läsning.

"Lugnt tar hon sig fram, fyller först en gul plastpåse och därefter en kundvagn med plädar, kuddar, krukväxter, ljusslingor, adventsstakar, adventsstjärnor. Hon köper en plastgran och julkulor." (sid 114)  

Flera smakbitar: HÄR.

Så många farväl av Nena Olin - smakbit

"Hon skyndade att hämta det hon skulle så hon fort kunde komma in i kökets värme igen. Samtidigt som hon stängde dörren bakom sig bestämde hon sig för att det nu var dags att plocka in bär och frukt från potatiskällaren och ställa in i finrummet för vintern. Hon skulle göra det imorgon. Hedda funderade på att hämta en kofta för hon kände sig lite frusen, men bestämde sig för att låta kaffet och portvinet göra sitt istället." (sid 10)

Så många farväl av Nena Oli, det är 1907 i Norra Bohuslän på Resö börjar med att Hedda lägger den femåriga Gunnar vars mor dog under förlossningen. Hedda och Gunnars far Lars hade i sista minuten före höstregnet fått in höet och firar det med ett glas portvin. Men lugnet varar inte länge för det knackar på dörren och den nittonåriga Hedda måste iväg och hjälpa vid en förlossning hos en taterfamilj, ingen annan vill hjälpa dem (i Sverige räknas resandefolket till romerna).

Mölskost ska jag kolla om Barbro Östlund har skrivit om i sina böcker om bohusländsk mat. Hedda äter kalvdans, rotmos och kokkorv, sill, plättar av måsägg, stekt gröt, flädersaft, kaffe även till barn.

En underbar bok att njuta av i läsfåtöljen och smutta lite på te eller portvin. Eller ha med i en läsecirkel, mycket att diskutera, minnas och lära sig. Fast lätt var inte livet för kustkvinnorna i skärgården. Kvinnor hade inte många egna val, inte ens val av make. Vid sekelskiftet skedde många förändringar, bil hade inte många åkt, telefonstolpar börjar sättas upp på ön, även cykel helt nytt, radio. Första världskriget med farliga minor för fiskare. Ont om mat och barnauktion lurar bakom knuten. Amerikabåtar tar med några från Göteborg.

Hedda funderar: "Hon tänkte med ett leende att hade hon varit man så hade nog hon också velat dra ut på upptäcktsfärd. Det kittlade till i magen på henne. Tänk om hon kunnat lämna huset, söka upp sina vänner och ge sig ut på äventyr liksom männen kunde. Hon knep med munnen automatiskt när hon tänkte att nej, kvinnofolk gör inte så. Disken väntade och ungarna skulle i säng." (sid 117)

Flera smakbitar: HÄR.

Hägern av Lise Tremblay

"Jag kunde inte stanna på ett ställe. Jag såg borgmästaren gå av och an på huvudgatan, först åt ena hållet och sedan åt det andra. Han kan inte ha varit glad över att byns namn skulle förknippas med en mordhistoria på förstasidorna i morgondagens tidningar." (sid 42)

Hägern av Lise Tremblay är liten till storlek men stor i innehåll. Novellen Hägern handlar om Steeves morbror som lever ensam efter frun lämnat honom. Han har vännen Léon som också blev lämnad men hittade en ny fru. Det händer inte mycket i den lilla byn i Quebec, turister är viktig; fågelskådare och jägare. Vem skjuter på de fridlysta hägrarna? Precis innan ornitologerna ska ha sin årliga konferens. Ett mord också.

Kulturkollo ska diskutera denna bok.

Noveller skrivna av en utomeuropeisk författare
3 Djur i titeln - roligt med Ugglans NovellSudoku!

CP-upproret av Lars Mullback

"Vi bara pratade och pratade och den dagen var första gången jag minns att jag kunde dra nytta av mitt filmintresse. Jag berättade om hur pappa brukade läsa textremsorna högt för mig när vi tittade på gamla svart/vita filmer tillsammans.
Av en tillfällighet skulle de båda sjukgymnasterna gå på bio på kvällen och se en svart/vit film av Woody Allen. På något sätt charmade jag tydligen särskilt den ena. Hon frågade om jag ville följa med. Det ville jag och det fick jag, när vi frågat avdelningsföreståndaren på min avdelning." (sid 111)

Filmregissören Lars Mullback föddes med en grav CP-skada som gör att han har svårt att röra sig och prata. I Ungern genomgick Mullback en speciell behandling med konduktiv pedagogik och lärde sig att äta själv och klä på sig. Som 34-åring från totalt beroende till helt självständig, se HÄR. Läs mer i hans blogg: HÄR. Nu har Mullback uppfyllt sin barndomsdröm och spelat in 26 kortfilmer till tv och en långfilm. Och skrivit tre romaner plus denna trilogi. Första delen CP-upproret : Att göra det omöjliga innehåller 9 berättelser.

"...att Johannes hade lättare att röra armar och händer istället för munnen, därför ville hon lära honom teckenspråk istället för tal.
 Min klippare, Susanne, kände igen sin egen son, som heller inte ville prata under de första levnadsåren.
- Tänk om den där jävla habiliteringen fått tag i min August, sa Susanne, och lärt honom teckenspråk istället för att få honom att prata. Vem hade han blivit då? frågade hon sig själv och rös.
  Nu var August civilingenjör och framstående pianist." (sid 193)

Två av mina egna barn var också sena med talet, gick hos logopeden. Tre generationer har varit sena, har inte fått någon förklaring. Vårt första barnbarn pratade inte heller under de första åren. Min dotter började själv förstärka kommunikationen med teckenspråk, vilket underlättade mycket - och gav den lilla flickan självförtroende eftersom vi förstod henne. Tills hon började prata vanligt som sina jämnåriga.

"Mina ben och fötter har jag alltid varit extra rädd om. Jag skriver ju maskin med fötterna. Alla mina böcker och filmmanus har jag skrivit med fötterna. Jag kör bil med fötterna och gör en massa saker med fötterna." (sid 103)
Jag ryser och blir glad vartannat när jag läser Mullbacks och dessa olika människors berättelser, deras kämpande mot bättre vård och förståelse. Sjukgymnasternas bristande kunskap om CP-skador. En viktig bok om politikernas tröghet, ovilja mot bra behandlingar, missförstånd.  Boken är trevligt och intressant  skriven, borde ingå som kurslitteratur för sjukgymnaster, bra läsning för alla som känner någon med CP-skador, och för alla som kämpar på.

Flera smakbitar: HÄR.

Älskade av Toni Morrison 1993

"Det blev ett sätt att mätta henne. På samma sätt som Denver hade upptäckt och tagit fasta på vilken underbar verkan sötsaker hade på Älskade så lärde sig Sethe med vilken djup tillfredsställelse Älskade lyssnade på berättelser. Det förvånade Sethe (lika mycket som det gladde Älskade), eftersom alla minnen från hennes förflutna gjorde ont. Allt ur det förflutna var smärtsamt eller försvunnet." (sid 71)

Älskade (Beloved 1987) av Toni Morrison berättar om Sethe och hennes dotter Denver år 1873, efter slaveriets avskaffande och inbördeskrigets slut. Sethe rymde när hon var gravid, hon ville inte att hennes barn skulle bli slavar utan försökte ta livet av dem, ett dog. Hon bor med sin tonårsdotter Denver i ett spökhus, hennes döda barn som spökar. Det förflutna gör sig påmint. Denver hittar en mystisk flicka som kallar sig Älskade. Tillbakablickar till en tid som är svårt att förstå, att de med annan hudfärg knappt betraktades som människor, en stark bok. Boken är filmatiserad men har inte sett den.

Kokos utmaning att läsa alla fjorton kvinnliga Nobelpristagare i litteratur.
Toni Morrison (1931-) USA 1993

Det saknas en färg på Dalis palett av Assar Andersson

"På dessa tre dagar har jag åldrats flera år. Men ingen kan föreställa sig vad jag går igenom. Det är pappan som ska skydda sitt barn från allt ont i världen. Men det finns inget jag kan göra. Jag kommer att stå där och se min son tyna bort." (sid 54)

Det saknas en färg på Dalis palett av Assar Andersson är en stark bok om livet och hur det snabbt kan förändras. Anders har förlorat sin fru och sjuårige Leo sin mor. Lindas besvär med sin manodepressivitet blev tydligare efter graviditeten och till slut orkade hon inte mer. Finns det garanti att man kan ses igen? Anders och Leo lever tajt, är viktiga för varandra. Anders arbetar inte längre heltid, de två är mycket tillsammans.

Plötsligt blir Leo allvarligt sjuk och blir kvar på sjukhuset. Skyddsänglarna har mycket att göra. Den tuffa cancerbehandlingen tär på båda. Ingen förälder vill se sitt barn lida och ha ont. De kan inte längre bara sticka, köpa sig husbil, penslar, palett, färger och måla för något saknas. Anders beslut är ovanlig, passar inte alla.

Boken påverkar, ändå inte deppig, stark närvaro, här och nu. Alla som har en anhörig eller vän med sjukdomen borde läsa denna, kunna  hitta denna bok på sjukhuset. För att kunna förstå - om man nu kan förstå. Boken är välskriven, en bladvändare, omöjligt att vara likgiltig.

Flera smakbitar: HÄR.

(Så här ska böcker se ut: bra marginaler och typsnitt, tydliga radavstånd.)

Ett brokigt band om renens horn

"När solen började gå ner bakom berget sopade lillebror bort snö från en bit mark där det växte lav och sedan ledde han ut renarna dit. När de böjde på nackarna och började beta andades han ut och gick tillbaka in i kåtan.
Därinne hade elden slocknat för länge sedan och askan hade svalnat. Det var kallt och dystert och de tre barnen kände sig lika ömkliga och övergivna som de tre renarna." (sid 17)

Ett brokigt band om renens horn av Keradam Balajieyi berättar om ett annan sorts liv för hundra år sedan, intressant och trevlig läsning. Dottern Dasja ser den djupa stigen som de fyrtio renarna, som ska till marknaden, hade trampat upp - allt hade försvunnit över natten och dolts under ett täcke djup snö på morgonen. Föräldrarna har gått för att idka pälshandel med ryssarna och lämnat de tre barnen ensamma i kåtan i skogen. Dasja är äldst, en ung flicka tillhörande evenkminoritet i Mongoliet. Hon lever med sina föräldrar och syskon  på gränsen mellan Kina och Ryssland. När föräldrarna lämnar henne ensam i vistet under några veckor träffar hon Pasjenka, en ung man.

 Utöver byteshandel så lever familjen nästan med självhushåll.
"Lillebror var verkligen hungrig. Först slukade han fyra ekorrben och sedan satte han i sig resten av djuret. Det tog bara ett ögonblick så var ekorren försvunnen. Sedan slet han loss ett tjäderlår och till sist åt han upp bröstfiléerna från en av järparna." (sid 37)

Keradam Balajieyi är född 1942, hon har levt hela sitt liv i skogen och dotter till evenkernas sista kvinnliga shaman. Boken skrevs på kinesiska, de evenkiska orden med kinesiska tecken. Det finns en liten ordlista i slutet av boken, som författaren gjort.

Flera smakbitar: HÄR.

Andra världskriget kom och idyllen försvann med den japanska invasionen.