
Våren spirar på Västkusten, men Louise har svårt att hitta någon glädje trots den ljusa årstiden. Hon har nyligen blivit änka och söker stöd hos kyrkans sorgegrupp. Där stöter hon på Hedvig, vars man Boris verkar ha sjunkit till Medelhavets botten tillsammans med sin båt.
Hedvig bor ensam i en stuga vid Hallandskusten, med sina öländska dvärghöns och en märklig granne som enda sällskap. När Louise råkar ut för en brandskada i sitt kök erbjuder Hedvig henne husrum och sakta men säkert växer deras vänskap, trots att de är så olika som personer. Louise uppskattar klassisk elegans, medan Hedvig gillar progg, bär grön fleecetröja året runt och är bra på att leva fullt ut.
Hedvig lyckas övertala Louise till att följa med på ett äventyr, och de reser till den lilla staden Céret i Frankrike. Efter en blöt utekväll blir de osams, varpå Hedvig delar med sig av sitt livs stora hemlighet. Hedvig är nämligen inte den hon utgett sig för att vara, och plötsligt vänds Louises tillvaro upp och ner ännu en gång.
"Havet låg stilla i kant med villorna och ängarna på Södra Särövägen. De svängde av från huvudgatan och in på Billdals Hagenväg. Nu var det fråga om minuter, kanske sekunder, innan Louise kunde rusa ut ur bilen och skynda in i sitt hem, låsa om sig och bli kvitt det förfärliga fängelse som bilresan utvecklats till. Hon borde ha prioriterat att ta en taxi efter förnedringen vid poliskontrollen. Om hon någonsin kunde undvika en sådan här situation i framtiden så skulle det vara värt varenda krona för att slippa.
"Då kan du släppa av mig här", sa Louise och pekade mot sin garageuppfart. Lite rodnade hon. Det låg fortfarande löv och annat skräp i rabatten. Inte för att det verkade som om Hedvig brydde sig, men Louise satte en ära i att ha gatans vackraste trädgård. (sid 23)