Kanada - VM-kultur

Lediga män (2020) av Anne Carson, professor i klassisk grekiska, visar i denna diktsamling upp hela sin litterära bredd: hon samläser Thukydides och Virginia Woolf, porträtterar föregångare som Achmatova, Artaud och Tolstoj, översätter Catullus och skriver dikter av intensivt personlig karaktär. I en avslutande essä analyserar hon uppslagsrikt grekernas syn på den kvinnliga befläckelsens fenomenologi.

Kudos (2019) av Rachel Cusk börjar med att en främling på flyget berättar för kvinnan Faye om sitt liv: om arbetet, äktenskapet och natten han ägnat åt att begrava familjens älskade hund. Kudos handlar om Fayes samtal med folk hon möter, om konst, kärlek, politik, om rättvisor och orättvisor.

Vilken kanadensisk kultur vill ni tipsa om? undrar: Enligt O.

Lediga män av Anne Carson

När de mörka människorna började dyka upp 
talade han med alla. Med dörren på glänt. 
Sen var det en lisa att gå ner till floden 
och hugga ved med bönderna. 
Som hans familj gjorde honom nedstämd. 
"Med sina glädjeämnen - musik möbler shopping!" 
Dåliga dagar rafsade han ihop några få saker 
i en kappsäck och reste till Amerika. (sid 86)

Lediga män (2020) av Anne Carson, professor i klassisk grekiska, visar i denna diktsamling upp hela sin litterära bredd: hon samläser Thukydides och Virginia Woolf, porträtterar föregångare som Achmatova, Artaud och Tolstoj, översätter Catullus och skriver dikter av intensivt personlig karaktär. I en avslutande essä analyserar hon uppslagsrikt grekernas syn på den kvinnliga befläckelsens fenomenologi.

Sapfo är en av de människor som man känner sig mindre bekant med ju man ser av henne. Men det kan mycket väl ha varit för Sapfos skull, för Sapfo som representant för hela det mystiska, befläckade antika kvinnosläktet, som Dorothy Parker skrev sitt berömda epitafium:

Om du kan läsa det här har du kommit för nära. (sid 151)

bernur har läst: HÄR.

Antigone i Göteborgs Film Festival

ANTIGONE

Ja,  akta dig för strid, och om du ångrar dig
så vill jag inte göra det ihop med dig.
Gör du som du finner bäst - så begraver jag
min bror. Att dö för det har blivit riktigt stort.
Om systerns kropp får vila intill broderns kropp,
är brottet inte "helig" då? Den tid jag får
att glädja Hades blir ju längre än min tid
ibland er - där stannar jag för alltid. Fortsätt du
att håna allt som våra gudar håller högt!

Antigone är en tragedi från 442 f.Kr. av den grekiske dramatikern Sofokles som bygger på historien om Oidipus. När Oidipus som vuxen får veta att han inte är Polybos och Meropes köttsliga son, beger han sig till oraklet i Delfi. Oraklet svarar inte frågan om vilka som är hans biologiska föräldrar, utan ger honom svaret att han kommer att slå ihjäl sin egen far och gifta sig med sin mor. För att undgå att denna spådom går i uppfyllelse flyr Oidipus till Korinth. Oidipus gifter sig med änkan Iokaste, de återtar makten från Kreon och blir kung och drottning av Thebe. De får med tiden fyra barn, Antigone, Eteokles, Polyneikes och Ismene. När Antigone dör blir Ismene ensam kvar, den sista överlevaren i Oidipus familj.

Sophie Deraspe har gjort en film i nutida tolkning, hon har placerat sin hjältinna Antigone i en algerisk familj i Kanada, där den äldre brodern blir skjuten av polis när han försöker försvara sin gängrelaterade lillebror. Antigone som är en mönsterstudent, tar de radikala beslutet att genom en avancerad kupp ta sin brors plats i fängelset. Nu dras den ensamma hjältinnan djupare och djupare in i det kanadensiska rättsystemet. Spoilar inte vidare, man kan se filmen Antigone av Sophie Deraspe i 43:e Göteborgs Film Festival.

23. Läs en bok med kvinnlig huvudperson.

Namnens hus av Colm Tóibín

Professor Dag Hedman föreläste om Aiskylos tragedi Agamemnon:
"Agamemnon (458 f. Kr.) är en av de mest lästa och framförda av de antika grekiska tragedierna. Handlingen bygger på en av de antika myterna. Den grekiske överbefälhavaren Agamemnon återkommer till hemmet efter tio års frånvaro i det trojanska kriget. Vad väntar honom? Hur skall han tas emot? Dramat handlar om människans ansvar och om hennes roll som offer under oblida och outgrundliga högre makter. Pjäsen tematiserar även ordens makt. Och Agamemnon är ett kriminaldrama som kulminerar i extremt våld inom den närmaste familjekretsen."

Jag har läst Namnens hus av Colm Tóibín:
"Plötsligt slog det mig att det var så här gudarna gjorde med oss - de höll oss sysselsatta med påhittade konflikter, med livets larm, och dessutom höll de oss sysselsatta med bilder av harmoni, skönhet och kärlek medan de iaktog oss på håll, likgiltigt, och väntade på den stund då de tog slut, när utmattningen satte in. De höll sig på avstånd, liksom vi höll oss på avstånd. Och när det var slut, ryckte de på axlarna. Det spelade ingen roll längre." (sid 28)

Namnens hus (House of Names 2018) av Colm Tóibín, som har gett sig i kast med de gamla grekiska myterna - som har fallit i glömska, jag har inte full koll på de gamla berättelserna. Fienden är i antågande i Mykene, om vinden inte vänder, kan de inte anfalla och alla kommer att dö. Den unga Ifigenia förbereder sig till giftermål med Akilles, men han ska ut i krig och hon ska i stället offras till gudarna av sin egen far Agamemnon för att få vinden vända, krigslycka. Hans hustru Klytaimnestra blir kvar i Mykene och vill inte förlåta sin make. Hämnd på grekiska, inte många kvar. För två tusen år sedan, en annan tid, en annan plats, andra seder, intressant läsning.

"Trots den hemska lukten, och myrorna och spindlarna som kröp omkring mig, trots set onda i ryggen och i armarna och benen, trots den tilltagande  hungern, trots skräcken för att jag inte skulle komma ut härifrån levande, var det törsten som förändrade mig i grunden.
   Jag insåg att jag hade begått ett misstag." (sid 41)

Diana, vilda djurens och jaktens gudinna

Diana-tavla av tenn passar perfekt med min gamla Diana-spegel:

och Marias bok-ängel vaktar mina böcker (KLICKA).

Ensamhet och gemenskap av Sture Linnér

Visst har Shelley rätt: "Våra lagar, vår litteratur, religion och konst har sina rötter i Grekland." När han i samma andedrag säger att "vi är alla greker" leder han emellertid vilse. Rötter är en sak, identitet en annan. Vi är som Faust - vi kan bara hålla kvar den grekiska Helenas slöja, allt annat är en molnstod. Virginia Woolf har påpekat det "fåfängliga och narraktiga" i att tro sig kunna förstå den grekiska antiken. När vi läser en Sapfodikt, en körsång av Aischylos eller en Platondialog förlorar vi oss, menade hon, i ett töcken av associationer som skymmer blicken. (sid 13) skriver Linnér i kapitel Rötter och identitet - Moderna synpunkter på det grekiska arvet. 

Ensamhet och gemenskap: människors möten med och utan masker : essäer av Sture Linnér (1938-1994), minns inte varför jag lånade boken på biblioteket, har inte läst Linnér tidigare, han är beläst och intressant. Det grekiska finns fortfarande kvar i romaner, i filmer.

Dostojevskijs entusiasm för Homeros är välkänd. Och Tolstoj har flera gånger berättat hur Gnedisjs mästerliga Iliadöversättning lockade honom att i fyrtioårsåldern kasta sig över studiet av grekiskan; tidvis levde han bara på jäst stomjölk och Homeros! Komposition, stil och stämning i Krig och fred går i mycket åter på den äldsta epiken, och till exempel kapitlen 4-9 i Kosackerna vittnar också om dess inflytande. (sid 87) skriver Linnér i kapitel Ryskt - Rysk klassicism och länken till väst.

(bloggen literature connoisseur har skrivit om Sture Linnér: HÄR.)

Kvällar i Kavalla av Susanne Ringell

  "Än är det alldeles tyst. 
   Klockan sju börjar den lilla fyren vid inloppet till hamnen att blinka, två tätt på varandra följande röda ljussignaler, därefter fem sekunders uppehåll och så ånyo. Och så ånyo. Det är fullbordat, det är mörkt." (sid 662)

Kvällar i Kavalla av Susanne Ringell finns i Svenska noveller : från Almqvist till Stoor och hämtad ur samlingen Vattnen (2010). Novellen handlar om en kväll i Kavála i Grekland, ett land där jag aldrig varit - men min mor trivdes bra i värmen.

"Vid ett vickande bord för sig sitter en ensam man med ett mjölaktigt glas ouzo framför sig. Han har blå ögon, det är blå timman som har djupnat i hans blick. Det är förgätmigejen som genomsyrar varje cell. Han är en av de sista av sitt slag, han är en folkspillra. Han är bulgar men inte bulgar. Han är turk men inte turk. Han är grek och traker, rom och makedonier men ingenting av detta, han är pomak. Han är turkis muslim som talar muslimska. I Turkiet är han ett skällsord. I övriga världen är han just ingenting, han finns inte." (sid 663)

9. Läs en novell som utspelar sig i ett land du ännu inte besökt.

jag deltar i Ugglans novellutmaning Novell III.