Jag sjunger och bergen dansar av Irene Solà

Jag sjunger och bergen dansar (Canto jo i la muntanya balla 2024) av Irene Solà ; översättning från katalanska: Ellinor Broman.
Irene Solà är född i en by i regionen Osona utanför Barcelona, på en bondgård omgiven av husdjur. Hon har studerat konst vid universitetet i Barcelona, varit Erasmusstudent på Island och avlagt en masterexamen i litteratur, film and visuell kultur vid universitetet i Sussex. Hon har bott flera år i London och arbetat som kulturchef på Whitechapel Gallery.

I de pyreneiska bergsbyarna i norra Katalonien levs det rurala livet under de kvardröjande skuggorna från historiens krig. Här träffas bondpoeten Domènec en dag av blixten under en svamppromenad. Efter sig lämnar han hustrun Sió och deras två barn Mia och Hilari, som tillsammans har att minnas och skapa sina liv i ett mytologiskt landskap där såväl människor som natur har något att säga om traktens oläkta sår. Men också om kärlekens möjligheter.
Jag sjunger och bergen dansar är en förunderlig roman som med en distinkt poetisk stil och omisskännelig berättarglädje skildrar oberättade katalanska erfarenheter och en mänsklighet helt underordnad naturens nyckfullhet.

En katalansk bästsäljare om folktro, häxprocesser och flyktvägar genom bergskedjan Pyrenéerna. Boken är uppdelad i 18 kapitel alla berättade ur olika perspektiv och med olika röster. I det första kapitlet är det molnen som hörs, och snart också blixten. Den som slår ner i dalen mellan bergen i Pyreneerna och som dödar bonden/poeten Dominic.

Lyssnade när Yukiko Duke samtalade med henne på stadsbiblioteket.
En vacker mytologisk bok som passar läsa uppe på ett berg eller i en skog.

José Echegaray Nobelpris 1904

Den store Galeotto (1904) av José Echegaray är en ganska tidlös pjäs i tre akter, långsam handling, små skratt ibland, kanske skulle man kunna sätta upp den idag.

Jag läste på universitets läsesal, gamla böcker får man inte låna hem.

Echegarays favoritämnen i skolan var matematik och mekanik, han blev kvalificerad ingenjör, men studerade också nationalekonomi. Han skrev vetenskapliga skrifter i analytisk geometri, fysik och elektricitetslära. Han blev matematikprofessor och gjorde politisk karriär och utsågs till minister. Han var också intresserad av dramatik och teater. han gav ut flera dramer per år.
José Echegaray fick Nobelpris samma år som fransmannen Frédéric Mistral, som skrev lyrik: HÄR.
Svenska Akademiens motivering för Echegaray:
”med avseende fäst å hans omfattande och snillrika författarskap, som på självständigt och originellt sätt återupplivat det spanska skådespelets stora traditioner”

Mamma Mercedes, pappa Severo och sonen Pepito. Julian gift med Teodora, Julian är Severos bror. Ernesto bor hos Julian som är gift med Teodora. Ernesto sitter i sin studerkammare med balkong, ett bord med papper, böcker och brinnande lampa. Ernesto har inte så mycket pengar, han vill tjäna pengar på att skriva ett drama, en pjäs som heter Den store Galeotto. Julian avråder honom. Spoilar jag om jag berättar att Ernesto får sin kärlek till slut i sista scenen efter en del dramatik.❤️

Ernesto: Ja, tyvärr! Säg mig: Hvilken dramatisk intrig tycker folk mest om?
Julian: Jag vet inte så noga, hvad du menar med dramatisk intrig; Men så mycket kan jag säga dig, att jag för min del inte bryr mig om sådana dramer, där inte kärlek förekommer, i synnerhet olycklig kärlek, ty hvad den lyckliga inträffar, så behöfver jag inte mer än min egen kärlek - och min Teodora.
Ernesto: Det är bra, förträffligt! Så vet då, att i mitt drama förekommer nästan ingen kärlek alls.
Julian: Det är illa, mycket illa, säger jag. Hör på, jag har visserligen inte reda på, hur ditt drama är beskaffat, men jag misstänker, att det inte kommer att intressera någon.

Salvador Dalí, antikvariskt à la 1934

intressant att läsa 90 år gamla tidskrifter:

Brev från London av Peter Quennell
"Ur engelsk synpunkt sett är det intressant att lägga märke till hur många engelska skalder och berättade som av surrealisterna betecknas som deras föregångare. Vad har Blake om inte en surrealist före sin tid? Och så ha vi Edwaed Yong, författaren till Night Thoughts, som blev så beundrad på kontinenten under sjuttonhundratalet och början av adertonhundratalet; Backford, den enda begåvade författare som samtidigt varit millionär, en ryktbar excentriker, som skrev Vathek och byggde Fonthill Abbey; Lewis Carroll, den oförgätlige skaparen av Alice; Edmur Lear, som åstadkom några av de bästa och mest rörande nonsensvers som någonsin skrivits; många andra mindre kända och ansedda att förtiga. 

England har förut gjort sig ryktbart som de bisarra och excentriska konstnärernas hemland; och det var bara rätt och billigt, att surrealismen skulle göra åtminstone en blixtvisit i vårt dystra, dimmiga land. Surrealisterna tycktes i alla fall själva vara roade; och monsieur Salvador Dalí, som hade en separatutställning av sina målningar vid St. James's Square, hade särskild framgång."

Nocilla dream av Agustín Fernández Mallo

"Hur mycket information behövs för att beskriva hela universum? Skulle en sådan beskrivning få plats i minnet på en dator? Skulle vi, som William Blake skrev, kunna "se världen i ett sandkorn" (eller som Borges sa, i en Alef), eller ska man bara uppfatta dessa ord som poetisk frihet? Nya rön inom den teoretiska fysiken ger svar på några av de här frågorna; svaren skulle kunna utgöra viktiga milstolpar på väg mot en definitiv teori om verkligheten. Forskningen om de svarta hålens märkliga egenskaper har fastslagit absoluta gränser för den information som ryms i ett område i rummet eller i en viss mängd materia och energi."
                  Jakob D. Bekenstein (sid 71)

Nocilla dream (2020) av Agustín Fernández Mallo är första delen i en trilogi, att författaren är fysiker märks, flera fysiker och författare citeras: Thomas Bernhard, Jorge Luis Borges, Maruerite Duras, William Blake, läsning är intressant utmaning.
Boken börjar med ett träd i Nevada-öknen fullt med skor, en grupp kvinnliga surfare som åkt vilse i södra Spaniens ödemark, en hemlös man i Gucci-skor som bor på en flygplats. Nocilla dream vrider sig fram genom uppbrutna och oavslutade historier som på märkliga sätt länkas samman vid gränsen mellan verklighet och delirium, interfolierade med reflektioner och citat från naturvetenskap, journalistik och populärkultur. Om tiden traditionellt har varit den ordnande principen i romankonsten väljer Agustín Fernández Mallo hellre rummet, den tömda, skingrade eller belamrade platsen, som bakgrund och förutsättning för den mänskliga erfarenheten.
              Hanna har läst: HÄR. Flera smakbitar: HÄR. 

"Ett av hotellvärldens största problem är stölderna av småsaker. Man bedömer att de stora hotellkädjorna blir av med över en halv miljon handdukar varje år, en förlust som de helt och hållet räknar med, dessutom pennor, askkoppar, schampoflaskor, syset, tandborstar och toalettartiklar av alla de slag. Men det försvinner även nästan kompletta serviser och besticksuppsättningar, dörrhandtag, handdukshängare, speglar, sängkläder, designlampor, blomsterarrangemang som får bli en sistaminutenpresent, växter med kruka och allt, mattor, fasta telefoner."  (sid 18)

Kortfattad inledning till den bärbara litteraturen av Enrique Vila-Matas

Kortfattad inledning till den bärbara litteraturen av Enrique Vila-Matas tillhör den smala litteraturen, både till innehåll och form. En nördig bok om fem ungkarlar som kallades shandyister (efter Tristram Shandy av Laurence Sterne, betyder ombytlig, vrickad, boken har jag). Någon dadaist, vars verk hade två villkor; de fick inte vara för tunga och man skulle fungera som en ungkarlsmaskin. Lättsamt utan ansvar för fru och barn. De bärbara författarna uppförde sig alltid som oansvariga barn. De samlade saker, små saker. "Kärlek till det lilla är en barnsligt naiv känsla." Aleister Crowley skrev även med små bokstäver.

I Nigeria i Port Actif på Cafe du Louvre (!) kom de fem (Marcel Duchamp, Ferenc Szalay, Paul Morand, Jacques Rigauts, Roberts Jonsson) i kontakt med den amerikanska konstnären Georgia O'Keefe som var där med poeten Carlos Williams. Georgia var en riktig vamp som definierade extrem sexualitet som att "kopulera utan avkomma". En ny tanke på 1920-talet, särskilt för kvinnor. Rigauts blir olyckligt kär i Georgia. Roberts Jonsson begår självmord med hjälp av en tekanna i rokokostil. Detta inspirerar och framkallar en våg av självmord bland unga; newyorkisk Werther (Goethe). Jacques Rigauts skriver i New York Times 1924 att "Endast ett självmord på Ritz anses elegant" för att hindra flera ungdomar hoppa ner i hängbroarna. Även han gjorde självmord på Grand Hotel i staden Palerno. Denna bok är inte deppig, utan intressant historia om unga konstnärer.

Snacka om att vara språkpolis: Karl Kraus gav ut tidningen Die Fackel, han skrev allt själv och var mycket noggrann. En ung galen skribent Werner Littbarski bestämde sig för att finna det där felet. Betjänten Vergilius fick hjälpa till. Efter flera sömnlösa dygn fann han det och firade med champagne. Han gav ut en tidsskift som gjorde narr av Kraus. Hela Wien beklagade Littbarski. Men när Larbaud kom till Wien, utsåg han Littbarski till värd för fest långt från alla som inte var engagerade i de bärbaras hemliga rörelse. Littbarskis fest skulle bli täckmantel till den verkliga festen för konspiratörer. Littbarski ville veta "nyckeln till  den bärbara litteraturen, det vill säga till en litteratur som inte fanns. Ingen av shandyisterna visste ju vad den bestod i". Till festen mars 1925 i Wien kom en säregen blandning: Marianne Moore, Cyril Connoly, Carla Orengo, Etra Pound, Josephine Parker, Jacobo Sureda, Erich von Stroheim. Joyce drog sig ur sällskapet, då han trodde att man måste betala en månadsavgift för att vara medlem, skrev Crowley.

Enrique Vila-Matas är Bodils Malmstens favorit.

Man kommer aldrig ifrån Paris av Enrique Vila-Matas

"Nu ska jag läsa den för er. För att kunna tolka novellen Det de sa om katten måste man hålla i minnet att Hemingway var ellipsens mästare, han lyckades alltid undvika att i klartext ta med det viktigaste i historierna han berättade: den dolda handlingen i hans noveller bygger på det som aldrig sägs rent ut, på det underförstådda och på anspelningar. Därför kan den här novellen förefalla ytterst banal för någon som inte känner till att Hemingway använder sig av ett berättargrepp som utgår från anspelningar, från det outsagda." (sid 23)

Man kommer aldrig ifrån Paris (2019) av Enrique Vila-Matas där en ung, blivande författare har tydliga drag av Enrique Vila-Matas själv.  Han blandar i sina romaner fakta, påhittade händelser och skildringar från sitt eget liv, ofta med ironiska och parodiska inslag.

Författaren  har flyttat till Paris för att leva som Hemingway. Han får bo i Marguerite Duras vindskupa och försöker smälta in bland konstnärerna och litteratörerna på stadens trottoarkaféer. Samtidigt arbetar han med att slutföra sin första roman. Jean-Paul Sartre och flera hängde på Café de Flore, stället finns inte längre.

"Jag gick mycket på bio, för att se India Song. Av olika anledningar ville jag alltid se India Song, Duras bästa film. Alla som inte hade sett den fick sällskap av mig för att se den. När den premiärvisades på flera biografer i Paris 1975 såg jag den många gånger. Jag såg den många gånger och fann den alltid lika intressant, och dessutom kändes det som om den på något sätt tillhörde mig, kanske för att jag hade varit med under inspelningen, framför allt när de filmade i Château Rothschild i Boulogneskogen" (sid 155)

Trettio år senare är den nu välmeriterade författaren inbjuden att hålla ett föredrag på en ironikonferens i Barcelona. I föredraget, som den här romanen består av, tänker han tillbaka på sin tid i 70-talets bohemiska Paris samtidigt som han på ett lekfullt sätt utforskar den svårdragna gränsen mellan ironi och allvar. Man kommer aldrig ifrån Paris är en underhållande och lärorik roman av en samtida spansk mästare. Många berömdheter nämns, man känner igen de flesta. Jag till och med lånade två timmars kultfilm India Song av Marguerite Duras, det hände inte så mycket i filmen.

Flera smakbitar: HÄR.

Hanna har också läst: HÄR. 

 15. Läs en bok/författare från Östeuropa/Sydeuropa.

Åren i Paris av Paula McLain berättar om Hadley som är 29 när hon möter den åtta år yngre Ernest Hemingway hos en vän. Det är kärlek vid första ögonkastet för dem båda, och efter bara några månader gifter de sig. Ernest är fast besluten att lyckas som författare. De hamnar mitt i det turbulenta konstnärslivet i 1920-talets Paris ? De bor trångt och fattigt, umgås med Gertrude Stein, Ezra Pound och makarna Fitzgerald, konstnärer och bohemer.

knasiga bokskatter - helgfråga

Den knasigaste bok jag äger som är svår att få tag på, är Kortfattad inledning till den bärbara litteraturen av Enrique Vila-Matas. Vi har ganska stort bibliotek, även gamla böcker. Jag tycker mycket om mina böcker, men osäker om de skulle generera pengar.

The life and works of Charlotte Brontë and her sisters av Elizabeth Gaskell (1862) hittade jag på Bokmässan, 1929-års upplaga med svartvita foton och detaljer om systrarnas böcker, 650 sidor. Kul att plocka fram när man läser deras verk.

Vad har ni hemma i hyllorna, har ni någon gammal bokskatt? Eller någon bok som av någon anledning ni värderar högt, undrar Mia i Helgfrågan.

Peter Rabbit hade en egen trädgård i Chelsea Flower Show i London 2014.

 Bonusfråga: Hur firar du påsk? Vi har redan fått besök av två söta påskkäringar, jag vill bara ta det lugnt; hänga, äta, läsa, se film.

Mias Helgfråga

en tysk, en fransk och en spansk

Ge mig en tysk, en fransk och en spansk så får vi se vad det blir. Blanda kulturformer, läsbart, sevärt eller örongodis går lika bra, skriver Lyran.

Jag vill göra mer bekantskap med tysken Paul Celans lyrik.

Den franska skådespelerskan Brigitte Bardot kan man läsa om i Brigitte Bardot och Lolitasyndromet : essäer av Simone de Beauvoir, fransk författare (min recension finns här).

Tyvärr har jag ingen tavla av den spanske Picasso.

En vinter på Mallorca av George Sand

En vinter på Mallorca av George Sand (1804-1876) är en intressant reseskildring om Mallorca från 1838, långt innan charterresor. George Sand var mycket beläst och har tagit med mycket fakta. George Sand gillar inte mallorkiner, de är tröga, ohjälpsamma och tog hutlöst betalt för både mat och tjänster. Hennes familj döper ön till Apön därför att de "fann att de lömska, tjuvaktiga men i grund och botten oförargliga invånarna inte gjorde oss något ont om vi behandlade dem som indianerna sina odygdiga, skygga apor och orangutanger, det vill säga aktade oss för att visa irritation eller håna dem."

"Vi var alltså ensamma på Mallorca, ensamma som i en öken. När vi hade bekämpat aporna och lyckats skaffa oss mat för dagen, brukade vi slå oss ner vid kaminen och skratta åt alltihop." Jag har aldrig varit på Mallorca, Palma eller Barcelona, men känner igen stilen från andra äldre reseberättelser; lite fördomsfullt mot invånare. Jag undrar vilket språk George Sand pratade med mallorkiner, kunde de franska? För om man inte kan kommunicera, framstår andra som dumma. Lena Kåreland kände inte till Sands språkkunskaper. Frédéric Chopin levde där med Sand och hennes två barn men han nämns inte med namn i boken. Klostret i Valldemossa finns kvar och kan besökas, även Chopins piano finns kvar.

Lena Kåreland, professor i litteraturvetenskap som skrivit Älska, det är allt! : George Sand i liv och dikt, höll ett föredrag om hennes liv och reseskildringen från Mallorca. Georg Sand var radikal feminist och mycket produktiv. Hon hade lämnat sin make men kunde försörja sig själv och barnen. Hon besökte arbetarna (La Ville noire 1860), kände Émile Zola (1840-1902) och skrev naturalistiskt före honom. George Sand var engagerad författare; kämpade för fred, skola och utbildning för flickor, arbetare och bönder.