"
Vem kunde väl ha trott att irländarna skulle så illojala - jag menar förstås de lägre klasserna! Jag minns att mor 1916 sa - ni vet, när det där ruskiga upproret bröt ut - ja, hon sa: 'Det här har varit en chock för mig, jag kommer aldrig mera att ha samma känslor för irländarna!' Ser ni, hon hade lärt alla oss ungar att vara så kära i irländare och irländska visor." (sid 55)
Aldrig mer september (The Last September 1929) av Elizabeth Bowen börjar med när Sir Richard och Lady Naylor välkomnar sina gäster Hugo och Francie Montmorency till deras hus Danielstown i Cork Irland. Tebjudningar och tennisturneringar. Den unga föräldrarlösa Lois bor med dem, hon bjuder även sina vänner - som är ganska glupska, hallonen tar slut.
"
Hon fick så trevliga vänner i skolan i England, men tänk sådan otur, de
får aldrig komma hit. Något som stått i tidningarna när det gällde
England att tro att det är osäkert här i landet." (sid 67)
Det är det krigiska året 1920, striden mellan de brittiska polistrupperna och de nationella irländska rebellerna. I bakgrunden känns oroligheterna: Den irländska Lois blir kär i den unga subaltern i den brittiska garnisonen. Men det finns åsikter om att han inte är något passande parti.
"
Du förstår, han är van vid engelska flickor som är mycket fria, jag tror knappt det finns något som de inte tillåter en man att säga, och de blir kyssta innan de blir förlovade." (sid 81)
Krig är aldrig
bra. Det blir slut på festerna, det blir aldrig mer september på Danielstown i Cork. Historiska romaner kan vara intressanta, men roligare att läsa äldre samtida böcker av någon som varit med själv.
Min första 3 x 3 under 2017 med brittiskt brittiskt brittiskt (
Ugglans utmaning):
3 x Elizabeth Bowen
3 x Barbara Pym
3 x Edna O'Brien
