Sorgen har ett minne av Nina Bouraoui

Sorgen har ett minne (Grand seigneur 2024) av Nina Bouraoui
Ställd inför smärtan vänder sig Nina Bouraoui till skrivandet, och blandar sin fars liv med sitt eget. Alla minnen kommer tillbaka från Paris och Alger, konsten att leka och att älska, sättet att leva och att iaktta. Nina Bouraoui berättar om denne herre och man som för en högst romanartad tillvaro, och föreställer sig hemligheterna som han tar med sig. Det är en omtumlande skildring av en förlust och ett möte genom minnet och kärleken.
En stark naken bok om sorg, saknad, familjer, döden, palliativ vård, minnen.

"Att tillbringa tid här på sjukhuset gör mig aggressiv, jag har tagit över min fars ilska, jag har fått nog av att le, vara artig, ingenting tycks mig normalt, allt verkar mjukt utåt sett men allt är faktiskt hemsk, min pappa ska dö, någon annan ska ta hans plats, hans rum, hans säng, för att i sin tur dö och så vidare, vi ger oss av med all vår sorg som bagage likt en last av sten men som stannar kvar, skänker lindring, gör sällskap, återvänder alltid till dödens plats, och av det skälet tackar jag dem" (sid 108) Flera smakbitar: HÄR.

Alla människor har av naturen ett begär att få veta av Nina Bouraoui

Alla människor har av naturen ett begär att få veta (Tous les hommes désirent naturllement savoir 2019) av Nina Bouraoui är berättelsen om "min ungdoms nätter, om dess irrfärder, allianser och slitningar. Det är berättelsen om min åtrå som blev till en identitet och en kamp. Jag var arton år."
Den fransk-algeriska författaren Nina Bouraoui, född 1967, räknas som en av Frankrikes mest betydande författare av idag.

Berättelsen är delad i tre delar; minnen från egen uppväxt, mellan Algeriet och Frankrike, skolgång. Andras berättelser om familjen, de tidiga åren. Främlingskap. Sökande efter egen identitet och kärlek. Vilket inte lätt, förbjudet och inte accepterat. Den unga osäkerheten, sökande i Paris klubbar för kvinnor.

  "Talas det franska hemma?"
   Jag känner mig inte som landsflyktig på Rue-Saint-Charles, jag måste återerövra min franska nationalitet, som om jag inte hade använt den i Algeriet utan bara hade utvecklats ute i naturen, min enda rymd, och bara trott på trädtopparna och på Medelhavets skiftningar och ätit blommor och somnat på vallmofälten.
    Frankrike är klädesplagget jag har på mig. Algeriet är min hud utlämnad åt solen och stormarna.

Pesten av Albert Camus

"Våra medborgare hade inte försyndat sig mer än andra, de glömde bara att vara blygsamma, och de trodde att allt fortfarande var möjligt för dem - ett resonemang som utgick från att gisslen var otänkbara. De fortsatte att göra affärer och förbereda resor, och de hade åsikten. Hur skulle de ha kunnat tänka på pesten, som utesluter framtid, resor och diskussioner? De trodde sig vara fria, och så länge gissel existerar, kommer ingen människa någonsin att vara fri." (sid 31)

Pesten (1947) av Albert Camus har velat läsa länge, har bara inte blivit av. Om det är lämpligt eller olämpligt att läsa denna just nu när hela Italien är i karantän och UD avråder från resor till alla länder, vet jag inte. En utsåld storsäljare just nu, en av existentialismens klassiker. Detta som Camus skriver om skulle kunna hända när som helst varstans som helst. Det som är så ruskigt, detta är på riktigt, ganska apokalyptiskt när man sätter på tv:n.

Oran i Algeriet är en stad i belägringtillstånd när råttorna kommer med pesten. Isolerade från omvärlden är invånarna utlämnade åt varandra och åt skräcken. En liten grupp, med läkaren Bernard Rieux i spetsen, tar upp kampen mot pestens härjningar; mot lidande och död. Journalisten Rambert, som av en tillfällighet befann sig i Oran när pesten bröt ut, känner sig som en neutral åskådare och beslutar att fly, men ändrar sig i sista stund. Camus skildring av det sega motståndet mot lidande och död är en ständigt aktuell berättelse om människans förhållande till det onda; om underkastelse och feghet, om ansvar och mod, och om solidariteten som en revolt mot tillvarons meningslöshet. Om den tyska fienden förklädd till råttor... Pesten är Nobelpristagaren Camus största roman och ett av den moderna världslitteraturens mest betydande verk.

Flera smakbitar: HÄR.

26. Läs en klassiker.

för sent för Nobelpris för Assia Djebar

Assia Djebar, pseudonym för Fatima-Zohra Imalayens, (född 1936 - död februari 2015) har varit föremål för diskussioner för Nobelpris under flera år, men nu är det för sent. Hon var den första kvinnan i familjen som fick högre utbildning, sällsynt för de muslimska flickorna. Hon skrev om sina erfarenheter på franska, och därför inte så populär bland "sina egna". Hon föddes i det franska Algeriet.

Djebar anses vara en av Nordafrikas mest kända och inflytelserika författare och hon valdes till Franska akademien 2005. Hennes böcker finns översatt till svenska, Ingenstans i min fars hus har många läst. Kärleken, kriget räknas till de främsta afrikanska romanerna, handlar om hur det koloniala förtrycket besegras men byts ut mot ett annat. Och som kvinna förtrycks man dubbelt; både kolonialt och patriarkalt.