Bond Street av Norman Collins

"Men han kunde sin sak. I våningen två trappor upp härskare han över hushållsporslin, sängkläder, sovsäckar, handdukar, bilplädar, lädervaror, radio- och televisionsapparater. För en man med hans fysik var det ett betydande rike han hade erövrat och nu regerade över." (sid 16)

Bond Street (1958) av Norman Collins (översatt av Margareta Ångström) handlar om det stora varuhuset i London och om de människor som arbetar där. Härlig nostalgi, efterkrigstid i London. En välskriven tidsdokument om en värld som förändrats, fortfarande läsvärd.

"De flesta av hennes tillhörigheter tycktes ligga på golvet när hon behövde dem.

    Det berodde på att hon inte var mer än sjutton år. Hon levde fortfarande i pubertetsålderns oro. Livet låg framför henne som en lång korridor fylld av kaos och rådvillighet. Och mrs Privett följde tigande efter henne, plockade upp saker, slätade ut dem och la undan dem på sin plats. Så fort Irene hade tagit något ur en låda, såg den ut som om en inbrottstjuv hade besökt den. Och även när lådorna var stängda, stack alla upptänkliga saker ut ur dem likt bokmärken - strumpor, underklänningar och näsdukar." (sid 20)

Flera smakbitar: HÄR.

Glaskupan av Sylvia Plath

"Jag tog en stor specialkurs som lärde en att tänka självständigt, och så när som på en kurs i Tolstoj och Dostojevskij och ett seminarium i avancerad diktkomposition skulle jag tillbringa hela min tid med att skriva om något obskyrt tema om James Joyces författarskap. Jag hade inte valt ämnet ännu, för jag hade inte alls läst Finnegans Wake, men min professor var väldigt begeistrad över min uppsats och hade lovat ge mig några ledtrådar till tvillingsymboliken." (sid 33)

Glaskupan (The bell jar 1963) av Sylvia Plath läste jag nog för några decennier sedan, men hade glömt mycket detaljer av innehållet, en bok värd att läsa om. År 1953 vinner 19-åriga Esther Greenwood en tävling där priset är en månads vistelse i New York i en damtidnings regi. Den unga flickan ser klarögt på den mondäna värld hon hamnar i och beskriver träffande de evenemang hon får bevista och de människor hon möter. Hemkomsten hem till det sommarvarma Boston blir en chock. Esther får veta att hon inte har kommit in på den författarkurs hon sökt till. Hon gör ett självmordsförsök och förs till mentalsjukhus. En lång kamp mellan hennes framgångsrika dagsljusjag och hennes ångestfyllda nattjag har börjat. Hon får vänner på sjukhuset och mer frihet. Men livet känns ofta som att leva under en glaskupa.

Körsbär i snön av Sanna Tahvanainen är en berättelse om Sylvia Plaths korta liv, sjukdom och hennes drömmar om att bli författare. Tahvanainen gick bokstavligt i Plaths fotspår, köpte till och med samma läppstift som hon.

Flera smakbitar: HÄR.

Det blåser på månen av Eric Linklater - hett#53.

Vissa böcker får vänta länge i bokhyllan.

Det blåser på månen (1944) av Eric Linklater berättar om syskonen Dina och Dorinda som får vara med om många otroliga äventyr. Deras far upprepar hela tiden att man måste akta sig noga när det blåser på månen – för om man inte är försiktig kan nämligen en ond vind blåsa rakt i in hjärtat på en och då börjar man uppföra sig illa. Dina och Dorina försöker vara snälla, men vuxna kan inte alltid skilja på hjälpsamhet och ofog. Barnen hjälpte att packa pappas väska och rullade hans kläder à la Marie Kondo men det var inte alls populärt.

De tyckte att föräldrarna var mycket otacksamma. Inte satte de värde på den goda hjälp de fått med att packa kofferten, och inte uppskattade de det vackra klockspelet i äppelträdet. Föräldrarna var riktigt dumma, tyckte Dina och Dorinda.
    "Vad tjänar det till att försöka vara snäll", sade Diana, "när ni aldrig förstår hur snälla vi är?"
    "Vi kunde lika gärna vara stygga, det är mycket lättare", sade Dorina.
    "Ni Ni är stygga", sade modern. 
    "De rår kanske inte för det", sade fadern. Det blåser en vind på månen, och om det är en ond vind. har den kanske blåst in i deras hjärtan."

31. Läs en bok du endast lyssnar på. 

Fin uppläsning av Torsten Wahlund.

Veckans inlägg i Monikas Hett i hyllan där man bekänner sina hyllvärmare.

En världsomsegling under havet av Jules Verne

"Den 21 januari 1868 plöjde vi Indiska oceanens vågor. Vattnet i detta stora hav är så genomskinligt, att man grips av svindel när man ser genom det. I regel gick Nautilus på ett djup av mellan etthundra och tvåhundra meter.
     Ibland kom en mängd sjöfågel i vår närhet. Besättningen passade då på att skjuta för att förse oss med föda. Då och då satte vi ut nät. Utom fisk fångade vi åtskilliga arter av sköldpaddsläktet. Deras kött var inte alltid så välsmakande, men av deras ägg kunde vår kock bereda förträffliga rätter." (sid 96)

En världsomsegling under havet (1870) av Jules Verne berättar om ett okänt djur har visat sig i världshaven, professor Arronax och hans betjänt Charles reser till Stilla Havet för att lösa mysteriet. Där blir de tillfångatagna av den gåtfulle kapten Nemo i ubåten Nautilus.  I denna ubåt färdas de tre runt jorden. Jag hittade en vacker illustrerad utgåva från 1956 (med Hugo Gyllanders översättning och bearbetning).

Professor Aronnax har gett ut en bok om världsdjupens hemligheter, en tidning ger honom i uppdrag av att diskutera sin syn på ämnet. Arronax har upptäckt ett mystiskt undervattensskär  som  beter sig som en val, det tycks även kunna förflytta sig runt jorden med en enorm hastighet.

Denna narval innebär också ett hot mot rederier och fartyg eftersom flera skepp har haft sammanstötningar med den. Alltså måste den förintas. Professor Aronnax åker med detta uppdrag. De slungas överbord men lyckas ta sig upp på dennas "rygg", och finner att det egentligen är skrovet på en ubåt. En fantasifull resa genom världshaven får de bland annat se Atlantis, jättebläckfiskar och gå på jakt i Crespoöns skogar. Kapten Nemo vill inte sätta sin fot på fastlandet igen. Boken slutar, och man får fortsättning i Den hemlighetsfulla ön.

24. Läs en bok där en stor del av handlingen inte utspelar sig på jorden.

Atomskymning av Katarina Brendel

"Sedan såg jag, att männen hade nätttröjor och kalsongliknande byxor på sig, och att de själva var liksom urblekta i hyn.
   När de hade rättat sig i lika stora avstånd från varandra, började Venusen vissla varsammare och stötvis som pulsen bultar, varvid männen satte sig i rörelse med tennsoldatsteg. Venusen sprang fram och tillbaka och hennes kroppsmassa dallrade. Hon fick karlarna i rörelse. I gåsmarsch kom de nerför vindeltrappan, styrande mot salens utgång. De passerade nära förbi vårt bord.
   Plötsligt, kanske suggererad av min egen blick, vände en av männen ansiktet mot mig och tvärstannade." (sid 51)

Atomskymning (1953) av pseudonym Katarina Brendel (Hilde Rubinstein 1904-1997, dog i Göteborg, växte upp i en familj där fadern utvandrat från det tsaristiska Ryssland. Hon översatte August Strindbergs Röda rummet till tyska och bearbetade C.J.L. Almqvists Amorina till en version för tyska teaterscener. Hon skrev dikter, dramer, noveller och radiopjäser).

Atomskymning  berättar om Robert som lämnar sin fru och son och reser med tåg till staden Menehat för att söka sin döda mor. I Menehat finns det ont om allt; mat, bostäder. Det råder Atomi i Menehat, det är skymning från morgon till skymning på kvällen, och det finns inga barn där. Stadens invånare är krymplingar som saknar kroppsdelar. Första nätterna sover han i hängmattan hos sina nyvunna vänner, sedan får han sova i en ledig cell. Robert som konstnär får till uppgift att rita av de saknade kroppsdelarna på krymplingarna och mäta dem.

"Världskrigets fasor i färskt minne. Skräcken för atombomben kopplar greppet. En av alla som reagerar är författaren Hilde Rubinstein vars roman Atomskymning, om en stad där provsprängningar sker, gick ut i massupplagor. Idag är kanske förordet mest intressant. Här förs ett resonemang kring risker, som bönfaller läsarens sunda förnuft och självbevarelsedrift: sedan följer romanen som talande exempel. Carsons (Silent Spring, Tyst vår) och Rubinsteins böcker är mycket olika, men kombinerar båda skönlitterärt berättande med fakta. Sådant många redan tänkte på, men kanske inte riktigt förstod ännu, berördes på flera plan samtidigt", skriver: Upsala Nya Tidning.

7. Läs en bok som publicerades det året du föddes. 

Boken får mig att tänka på: Sorgens princip (2017) av Pernilla Wåhlin Norén. 

Flera smakbitar: HÄR.

Sophie Elkan plagierade?

Häftigt att dessa nästan 130 år gamla böcker finns att köpa fortfarande.

Dessa två böcker är lika på sina ställen, jag kände igen när jag läste Elkan. Ej som andra flickor (Not Like Other Girls) av Rosa Nouchette Carey kom ut 1884. Säfve, Kurt & C:o av Sophie Elkan kom ut under hennes pseudonym Rust Roest 1894. Mina tankar är att Elkan kanske läste Careys? Böcker kan ju ofta likna varandra, men sällan har jag upplevt liknande déjà vu. Nej, dessa två böcker är inte helt lika, det är nog tidsandan som lyser igenom. Jag gillar omslagsbilden på Kurts och Eleonores trivsamma vardagsrum, tavlor ska man ha många av.

Dörrknackaren av Peter Handke

"Mordberättelsen börjar, som alla berättelser, som fortsättning på en annan berättelse. De personer och saker som beskrivs är redan bekanta från den andra berättelsen, som inte är skriven utan bara utgör en tyst förutsättning. Som varje berättelse visar sig också mordberättelsen vara fortsättningen på en icke existerande berättelse." (sid 9)

Dörrknackaren (1969) av Peter Handke är en kriminalroman, dess hjälte är "dörrknackaren" observerar allt, registrerar även de obetydligaste skeenden, han är överallt. Det blir ingen slutlig lösning, eftersom en sådan inte finns. Personerna saknar namn. Skräck, ångest, förföljelse, död, ganska kafkaiskt på något sätt.

"3 Ordning i oordningen 
Nu håller mordet inte längre på att ske, det har redan inträffat. Det är inte längre en händelse, det är redan an handling. Att återställa den gamla ordningen är inte längre möjligt. Nu gäller det att ordna den oordning, som har uppstått genom handlingen, på så sätt att man radar upp och beskriver denna oordning. Uppradandet är en uppradning av de flesta möjliga detaljer.
    Uppradandet av så många detaljer som möjligt tjänar till att urskilja så mycket som möjligt." (sid 37)

Peter Handke är född 1942 i Österrike och numera bosatt i Västtyskland, har har vunnit anseende som en av de originellaste tyska författarna i sin generation, en mångsysslare: diktare, romanförfattare, dramatiker och filmare.

Read old books

Mias utmaning Read old books tilltalar mig. Redovisning en gång i månaden lagom, jag vill inte bestämma i förväg: HÄR.