Tal och siffror, kul tema denna vecka på Kulturkollo.
28 maj 2018
Fibonaccis talföljd à la Inger Christensen - kulturkollo
Alfabet av Inger Christensen är fullt av kontraster och rör sig från det allra minsta till det allra största. Från aprikosträdens kronblad som faller ner som snö och tekittelns ånga som pyser under locket till Ishavets vågor som rasar i vrede. Full närvaro i Vintergatans damm och i mormors kök där hon kokar aprikoskräm.
Orden har en speciell rytm och flyt. Christensen skriver dessutom avsnitten i bestämd längd av Fibonaccis talföljd; en matematisk serie av 1, 2, 3, 5, 8, 13, 21, 34, 55... man ökar antalet genom en titt bakåt. Vilket jag tycker är kul, eftersom jag gillar både ord och siffror. Och alfabetet finns med på flera olika sätt, allt flyter som om varje bokstav hade sin egen plats och betydelse. Så fort man känner sig trygg, skakar Christensens om en med mera allvarligt innehåll. Som all bra lyrik tål Christensens dikter omläsning, man upptäcker något nytt hela tiden.
Pärlan som sprängde sitt skal av Nadia Hashimi
"Fadern hade lärt dem alla att läsa, först i Koranen och sedan i böckerna som han hade. Hon [Shekiba] följde efter när han drog sitt valkiga finger över orden. Ibland kom bröderna hem med en tidning när de varit ute på äventyr i byn och då turades barnen om att hänga över sidorna och öva sig i att förstå innebörden i orden och fraserna. Det var svårt" (sid 102)
Pärlan som sprängde sitt skal av Nadia Hashimi är hennes debutbok och berättar om Rahima som lever i Kabul med sina systrar och deras oberäknelige och drogberoende far, som ofta ute i krig. Deras liv är hårt styrt eftersom de inte får vistas utomhus utan en manlig släkting. När fadern inte är tillgänglig kan de inte gå till skolan eller handla mat. Deras enda möjlighet är att låta Rahina bli en bacha posh, klädd till en ung pojke som kan ta ansvar för sina systrar.
"Jag började förstå varför Madar-jan [mamman] behövde ha en son i huset. En del sysslor som hon överlämnat till far hade inte blivit gjorda på flera månader. Nu kunde hon be mig.
När min systers skor gick sönder och sulan klappade som en öppen mun tog jag med dem till den gamle mannen en bit bort på gatan. Han hade bara tre fingrar på höger hand men han kunde laga vilken sko som helst oavsett skick. Jag bar hem bröd från bageriet och jagade iväg en lössläppt hund. Far kom hem med små och röda ögon, och han skrattade när han fick syn på mig." (sid 58)
Friheten ökar för den nioåriga Rahima, hon kan gå till skolan igen, klädd till pojke, göra ärenden och handla på marknaden för sin mor. Fast Rahinas far förbjuder ändå systrarna gå till skolan. Rahima får höra historien om Shekiba, hennes gammelfaster, som periodvis också fick leva som man; sin fars son. Men när familjen dör i kolera, blir hon ensam och kan inte gå till marknaden och ens köpa mat som kvinna, får hon det tufft. Det hjälper inte henne att svärmor bor som granne.
Kvinnor är mannens egendom, de kan giftas bort med någon som passar släktens affärer, eller ge kvinnan som betalning för en gammal skuld. Hon kan knappast äga något, skulle så vara fallet, kan hon ändå inte gå och prata med en lagman och få hjälp. Och som kvinna skulle ingen hjälpa henne ändå. Hade kvinna någon defekt i kroppen, blev hon inte ens gift, vilket i och för sig kunde vara räddning, om hon kunde hjälpa till i familjen.
"Min andra dotter - ni vet förmodligen inte det, men hon föddes med ett förlamat ben. Hon haltar..."
"Spelar ingen roll. Hon blir ändå inte den första hustrun. Jag har sett kvinnor med förlamade ben föda barn. Hur som helst kan du skatta dig lycklig. Det är osannolikt att du kan gifta bort henne på något annat sätt."
"Ja, osannolikt..." (sid 144)
Föräldrar har sällan råd att försörja sina döttrar - inte om fadern är ofta ute i krig och är missbrukare. Den unga Rahima och hennes systrar gifts hastigt bort och Rahima blir fjärde hustru till Abdul Khaliq. Nu när hon som klädd till pojke har smakat på den frihet som männen har, kan hon inte anpassa sig till sitt nya liv; nästan som fångenskap, bara lyda männen, i allt.
Två historier, ena för hundra år sedan, den andra nutid, svårt att förstå att kvinnors liv fortfarande så begränsat i vissa länder. En riktigt bladvändare, mycket läsvärd debutbok.
"Jag började förstå varför Madar-jan [mamman] behövde ha en son i huset. En del sysslor som hon överlämnat till far hade inte blivit gjorda på flera månader. Nu kunde hon be mig.
När min systers skor gick sönder och sulan klappade som en öppen mun tog jag med dem till den gamle mannen en bit bort på gatan. Han hade bara tre fingrar på höger hand men han kunde laga vilken sko som helst oavsett skick. Jag bar hem bröd från bageriet och jagade iväg en lössläppt hund. Far kom hem med små och röda ögon, och han skrattade när han fick syn på mig." (sid 58)
Friheten ökar för den nioåriga Rahima, hon kan gå till skolan igen, klädd till pojke, göra ärenden och handla på marknaden för sin mor. Fast Rahinas far förbjuder ändå systrarna gå till skolan. Rahima får höra historien om Shekiba, hennes gammelfaster, som periodvis också fick leva som man; sin fars son. Men när familjen dör i kolera, blir hon ensam och kan inte gå till marknaden och ens köpa mat som kvinna, får hon det tufft. Det hjälper inte henne att svärmor bor som granne.
Kvinnor är mannens egendom, de kan giftas bort med någon som passar släktens affärer, eller ge kvinnan som betalning för en gammal skuld. Hon kan knappast äga något, skulle så vara fallet, kan hon ändå inte gå och prata med en lagman och få hjälp. Och som kvinna skulle ingen hjälpa henne ändå. Hade kvinna någon defekt i kroppen, blev hon inte ens gift, vilket i och för sig kunde vara räddning, om hon kunde hjälpa till i familjen.
"Min andra dotter - ni vet förmodligen inte det, men hon föddes med ett förlamat ben. Hon haltar..."
"Spelar ingen roll. Hon blir ändå inte den första hustrun. Jag har sett kvinnor med förlamade ben föda barn. Hur som helst kan du skatta dig lycklig. Det är osannolikt att du kan gifta bort henne på något annat sätt."
"Ja, osannolikt..." (sid 144)
Föräldrar har sällan råd att försörja sina döttrar - inte om fadern är ofta ute i krig och är missbrukare. Den unga Rahima och hennes systrar gifts hastigt bort och Rahima blir fjärde hustru till Abdul Khaliq. Nu när hon som klädd till pojke har smakat på den frihet som männen har, kan hon inte anpassa sig till sitt nya liv; nästan som fångenskap, bara lyda männen, i allt.
Två historier, ena för hundra år sedan, den andra nutid, svårt att förstå att kvinnors liv fortfarande så begränsat i vissa länder. En riktigt bladvändare, mycket läsvärd debutbok.
27 maj 2018
Lånat silver och krossat glas av Ewa Klingberg - smakbit
"Om jag får säga vad jag tror, så var det just likheten som gjorde det hela omöjligt. Gemensamma intresse, fine. Men inte läsa varandras tankaroch gilla samma tandkräm, det tror jag inte på."
Den tråkiga vardagen, tänkte Jeanette. Kanske hade Stefan rätt, att det var den som knäckt förhållandet. (sid 122)
Lånat silver och krossat glas av Ewa Klingberg börjar med när Jeanette begraver sin man - och känner sig mest lättad. Svärmor vill direkt flytta in i huset bredvid, ingen drömsituation. Jeanette flyr då upp till husets vind och börjar rensa och gör oväntat fynd, och hennes lust att måla väcks till liv igen. Två helt olika livsöden flätas samman; nutid och ett annat livsöde i slutet av 1800-talet.
"Kolbullar! Bara doften fick det att vattnas i munnen. David tog henne i handen och ledde henne fram till stekhällen där han köpte dem varsin kladdig kolbulle i papper. Mathilda blåste på den varma godbiten innan hon tog ett litet bett i kanten. Den smakade salt och gott av fläsket, Mathilda tog ett bett till. Hon funderade på om hon någonsin ätit något så gott." (sid 160)
På bondgårdar hade man inte råd att låta giftasvuxna kvinnor bo kvar hemma hos föräldrarna. Tidigt fick kvinnor gifta sig, ofta med någon som föräldrarna bestämt, gårdarna skulle ju fortsätta att höra till familjen. Kvinnor hade det inte lätt i Sverige för hundra år sedan, få yrken stod till buds för ogifta kvinnor; lärare och fotograf, men då behöver man kunskap och startkapital.
"Det högg till i hjärtat på Jeanette. Vad hon än försökte inbilla sig så saknade hon en man, en hjärtevän. En man som Brian, men utan prästkrage. Hon kunde inte ens föreställa sig hur det var att leva med någon som var aktivt kristen. Men när hon hörde Felicias och Jonathans kärleksfulla gnabb kände hon hur mycket hon saknade tvåsamheten. Jämfört med deras var hennes hus inte mer än en plats att sova på. Där fanns ingen kärlek, ingen omsorg, ingen inredning att tala om." (sid 176)
Man vill veta hur det ska gå för Jeanette som även får möta Felicia som äger och driver Manglade dukar och vikta servetter i Huskvarna. Mathilda, en duktig ung kvinna som försöker styra sitt eget liv så gott det nu går. Ewa Klingberg har lyckats igen med en välskriven bladvändare, både om vår samtida och kvinnohistoria, tack för en fin läsupplevelse.
Den tråkiga vardagen, tänkte Jeanette. Kanske hade Stefan rätt, att det var den som knäckt förhållandet. (sid 122)
"Kolbullar! Bara doften fick det att vattnas i munnen. David tog henne i handen och ledde henne fram till stekhällen där han köpte dem varsin kladdig kolbulle i papper. Mathilda blåste på den varma godbiten innan hon tog ett litet bett i kanten. Den smakade salt och gott av fläsket, Mathilda tog ett bett till. Hon funderade på om hon någonsin ätit något så gott." (sid 160)
På bondgårdar hade man inte råd att låta giftasvuxna kvinnor bo kvar hemma hos föräldrarna. Tidigt fick kvinnor gifta sig, ofta med någon som föräldrarna bestämt, gårdarna skulle ju fortsätta att höra till familjen. Kvinnor hade det inte lätt i Sverige för hundra år sedan, få yrken stod till buds för ogifta kvinnor; lärare och fotograf, men då behöver man kunskap och startkapital.
"Det högg till i hjärtat på Jeanette. Vad hon än försökte inbilla sig så saknade hon en man, en hjärtevän. En man som Brian, men utan prästkrage. Hon kunde inte ens föreställa sig hur det var att leva med någon som var aktivt kristen. Men när hon hörde Felicias och Jonathans kärleksfulla gnabb kände hon hur mycket hon saknade tvåsamheten. Jämfört med deras var hennes hus inte mer än en plats att sova på. Där fanns ingen kärlek, ingen omsorg, ingen inredning att tala om." (sid 176)
Man vill veta hur det ska gå för Jeanette som även får möta Felicia som äger och driver Manglade dukar och vikta servetter i Huskvarna. Mathilda, en duktig ung kvinna som försöker styra sitt eget liv så gott det nu går. Ewa Klingberg har lyckats igen med en välskriven bladvändare, både om vår samtida och kvinnohistoria, tack för en fin läsupplevelse.
Flera smakbitar: HÄR.
litet poesifynd
Feel the gladness of the May
Wordsworth
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)