Stilen och lyckan av Horace Engdahl

Stilen och lyckan : essäer om litteratur (2016) av Horace Engdahl.
Den som vill utforska den litterära texten måste likna en envis förföljare i en agentfilm, som tvingas byta skepnad, taktik och spaningsområde åtskilliga gånger innan bytet tillfaller honom. De så kallade teorierna är egentligen förklädnader, med vilkas hjälp man smyger sig på litteraturen.

Men det metodiska studiet är inte tillräckligt. Man kan inte tvinga textens lag att framträda. Det sker bara på villkor av en samhörighet, som gör det omöjligt att behandla det skrivna som ett objekt. När uttolkaren står i begrepp att tala om litteraturen märker han plötsligt att han talar till den. Han förstår att han, som nyss tyckte sig kallad att ifrågasätta allt, är en av dem genom vilka traditionen söker tillvaro. I stället för ett teoretiskt problem att lösa erbjuder sig en livsform.

Den romantiska texten av Horace Engdahl

Den romantiska texten : en essä i nio avsnitt (1986) av Horace Engdahl, hans doktorsavhandlingen som uppfattades inom litteraturvetenskapen som kontroversiell. Detta hade dels att göra med vissa av studiens teoretiska ståndpunkter, dels dess essäistiska stil.
Vad är en romantisk text? Hur är den uppbyggd? Vad vill den göra? Sådana frågor söker Horace Engdahl besvara med sina nyläsningar av åtta svenska författarskap från 1700-talets slut och 1800-talets början: Oxenstierna, Kellgren, Thorild, Lidner, Atterbom, Stagnelius, Almqvist och Tegnér. Horace Engdahl är essayist, litteraturforskare, ledamot av Svenska Akademien och en av Sveriges skarpsinnigaste kritiker. Hans bok om romantiken rymmer estetiska resonemang som i hög grad griper in i dagens litterära diskussion.

Jag läser inte hela boken just nu, utan kollar det som Engdahl skriver om Stagnelius.
Stagnelius verklighet är paradis eller öken. Dessa platser är metaforiska. Någon påtaglig och självständig värld värld har sällan möjlighet att ta form i hans texter. Engdahl synar texterna från olika håll men uppmanar litteraturhistoriska läsare undvika att gå i fällan att skriva de stagnelianska dubbelheterna på kontot av en eller annan filosofi (typ nyplatonismen, hegelianismen, Herakleitos), Tvetydigheten är närvarande. Det finns i motsägelsen mellan utsagan och utsagans medel.

Anders Olsson, professor i litteraturvetenskap, gillar Engdahls misstro mot att låta metafysisk princip "få kontroll över omkastningarna" och därmed över det inre dramat i Stagnelius diktning. Hans poesi strider inte sällan mot den idé som uppfyller den. Sådana harmoniserade försök liknar, enligt Engdahl, "desperata rationaliseringar", och de är verksamma i diktarens egen strävan. Mer finns att säga, fortsättning följer.

Vad är en suck? : en essä om Erik Johan Stagnelius av Anders Olsson

Vad är en suck? : en essä om Erik Johan Stagnelius av Anders Olsson, professor i litteraturvetenskap, med i Svenska Akademien.

Suckar, suckar äro Elementet,
I vars sköte Demiurgen andas.

Så inleds Erik Johan Stagnelius sena dikt "Suckarnes Mystär", den mäktigaste gestaltningen av melankolin som allomfattande Weltschmerz i svensk litteratur. Men vad betyder dessa suckar, där allt i skapelsen har sin boning, och vilken roll har de i författarskapet?

Anders Olsson letar fram litterära suckar av andra samtida författare med Stagnelius och funderar på betydelser. Även suckar i psalmtexter. Jämför med andra litteraturvetare. Fotnoter och biografi omfattar närmade tjugo sidor. Kanske kollar jag någon gång vad Fredrik Böök tänkte om Stagnelius (kvinnliga författare gillade han inte).
Olsson plockar fram samtida ordböckers definitioner om suck olika varianter "sinnets ack och O". Många som använt suckar i texten, några: Kant, Fichte, Hegel, Schiller, Schelling, Lidner, Thorild, Hammarsköld, Goethe.
Hur förhåller sig egentligen Stagnelius känslospråk till tårarna och den passiva åtrån, som möter oss i dikten långt innan högromantiken etableras? Roland Barthes har formulerat: Vem är det som gråter när Werther gråter? Är det den älskande i honom, eller är det romantikern?" (sid 18)

"För en kärleksdiktare som Stagnelius är suckarna den intima formen av kommunikation mellan de älskade. Sucken kan få ett gensvar av rodnande kinder hos den älskande. Och det är inte minst avsaknaden av suckar som uppenbarar känslospråkets makt. Men suckar är hos Stagnelius inte bara det språk som de älskade kan dela. Man kan också locka den åtrådda med suckar som en invit till älgskog." (sid 13)

Stagnelius Kärleken av Horace Engdahl

Stagnelius Kärleken (1996) av Horace Engdahl
Dikten Kärleken (1818) är med sina femtiosju strofer den längsta i Stagnelius författarskap. Här uppbådar han hela sin konst för att skildra själens landsflykt i materiens värld, utifrån ett rikt, och för dagens läsare svårforcerat, material hämtat i den grekiska mytologin. Engdahls briljanta och underhållande analys gör dikten tillgänglig igen.

I dikten Kärleken uppbådar Stagnelius hela sin konst för att skildra själens landsflykt i materiens värld. Han ger fritt spel åt extremerna i sitt känsloliv. De poetiska bilderna får en maximal spännvidd och komplexitet. Dikten är rik på oväntade omkastningar, och dess slut är öppet för motstridiga tolkningar.
Stagnelius har en hög tanke om läsarens vetgirighet. Att den är metafysisk, som undertiteln säger, betyder att den ska handla om det eviga och oföränderliga, tingens väsen. Men typiskt nog för dess författare kommer den poetiska framställningen i stor utsträckning att uppehålla sig vid det motsatta, nämligen hur världen regeras av växlingens lag. Jaget i dikten framställs som en människa bländad av illusioner, lämnad ensam i det stora fängelse som heter universum.

De första stroferna handlar om ljuset och ljuset identifieras med den gudomliga livsprincipen i universum. Genast stöter vi på benägenheten att se naturföreteelser som mytologiska gestalter, som är så karaktäristisk för Stagnelius.
Vem är då Uranos mörka brud, som färgas av solstrålarna? Hos den grekiske diktaren Hesiodos kan man läsa om äktenskapet mellan Uranos, himlen, och Gaia, jorden. Denna myt har en vidsträckt betydelse för dikten Kärleken. Det gör inte så mycket att jag inte har koll på alla grekiska gudar, Engdahl guidar läsaren. Boken är en riktig bladvändare.

Metafysisk lärodikt
Ljuset vitt kring alltets kretsar råder.
Av dess kärlek svallar varje åder,
glöder varje nerv i jordens kropp.
Dalens rosor det ur knoppens tvingar,
ger åt örnen och åt fjäriln vingar.
Skiftande i tusen former livet
blomstrar för dess vink ur nattens opp.

Näktergalen : Erik Johan Stagnelius

Näktergalen : Erik Johan Stagnelius (2023) av Simon Sorgenfrei.
Stagnelius är för Sverige vad Shelley och Keats är för England, vad Hölderlin och Novalis är för Tyskland. Han är den svenska romantikens mörka stjärna. Simon Sorgenfreis är professor i religionsvetenskap och har skrivit flera böcker och essäer om religion, mystik och lyrik. Hans bok om Stagnelius är främst en introduktion till några de tankevärldar som influerade Stagnelius och en personlig läsning av hans författarskap.
Sorgenfrei tecknar en biografi över Stagnelius, från barndomen på Öland till döden i ett uthyrningsrum i Stockholm. Stagnelius blev 29 år gammal. Han var ensam, ingen närvarade vid begravningen, men snart hyllades han som ett geni. I dag räknas Stagnelius som en av det svenska språkets främsta poeter.

Myten har haft stor betydelse för Stagnelius, och han alluderar på den i flera av sina dikter. Stagnelius stod närmare antikens filosofer och författare än senare systematiska teologer i sitt sätt att hantera mytstoffet. Även det låg på sätt och vis i tiden.

"Den ensamme Stagnelius drömde, mer intensivt än de flesta, om kärlek och med sin förmåga kunde han skildra sina drömmar i dikt. Det är ofta överlastat vackert, ibland kvalmigt att läsa. Kontrasten och smärtan blir därför så mycket större då han också skildrar det brutala uppvaknandet ur drömmen i sina dikter.
I en dal, vid sorlande källans rand,

Sömnen slöt mitt öga med vänlig hand.

Lifvets bittra plågor jag straxt förglömde

Och till Cyperns himmelska strand mig drömde.
inleds dikten "Drömmen" från 1818. Där finner han självaste Venus i en dunkel, fuktig grotta. Endast ett flor döljer hjälpligt hennes himmelska lemmars glans för hans trånande blickar. Men längre än till grottöppningen kommer han inte. Just som han äntligen ska få det han drömmer om - kärlek, sex, gemenskap - vaknar han med ett ryck och finner sig åter i sitt usla rum" (sid 51)

Den romantiska texten av Horace Engdahl

Den romantiska texten : en essä i nio avsnitt av Horace Engdahl är hans doktorsavhandling som uppfattades inom litteraturvetenskapen som kontroversiell, detta berodde dels på vissa av studiens teoretiska ståndpunkter, dels dess essäistiska stil. Den svarar på frågor romantisk text? Hur är den uppbyggd? Vad vill den göra? Sådana frågor söker Horace Engdahl besvara med sina nyläsningar av åtta svenska författarskap från 1700-talets slut och 1800-talets början: Oxenstierna, Kellgren, Thorild, Lidner, Atterbom, Stagnelius, Almqvist och Tegnér. Kanske inte direkt lättläst men en aning roligare än många andra litterära doktorsavhandlingar. Självklart en del fackuttryck men de finns förklarade, varje skribent har sina egna uttryck, vilka varierar under olika tidsepoker. 

To Generalize is to be an Idiot.
                           (William Blake,
Annotations to Reynolds's Discourses)

"I den romantiska skriften får bilden en giltighet som inte är begränsad till någon speciell logisk eller retorisk kategori. Det innebär inte att den skrivande på något naivt sätt accepterar sina föreställningar som uppenbarade sanningar. Kanske har inga författare varit vaksammare mot illusionen än de vi kallar romantiker. Men om varat till sin kärna är skapande och förvandling finns det inga säkra riktmärken för att skilja verkligt från overkligt. Romantikerna tog risken att ge form åt subjektet, åt det formande, som aldrig kan bli ett föremål och alltså trotsar de fasta innehållen. I jämförelse med de texttyper som bygger på gemenskapens jämna energiflöde och kollektiva förstånd kan deras sceneriet verka fantasmagoriska." (sid 265)

skolämne i titeln - tisdagstrio

Englands historia Del 2, Från 1600 till idag av Dick Harrison, professor i historia och själv anglofil och har varit bosatt i London några år. Det känns bra att få en svensk vinkling. Boken skiljer sig totalt från de historieböcker jag hade i skolan under forntid; uppräkning av kungar, minns inget av dem. Harrisons bok är upplagd i olika fristående kapitel, behöver inte sträckläsas, rubrikerna väcker nyfikenhet och lockar till läsning.

Jag tyckte inte om skolan, lärde mej inte så mycket; hade 1:or i språk, jag var inte musikalisk, syslöjd bara uppsprättande, hemkunskapslärare gillade inte när jag kryddade extra, idrott trist för flickor, jag var medelmåttig i det mesta. Matte var det enda jag tyckte om och var ganska bra på.

Läsa långsamt : essäer om litteratur och läsning av Arne Melberg innehåller essäer som behandlar författare och filosofer som Montaigne, Kierkegaard, Stagnelius, Mörike, Strindberg, Proust, Rilke, Sjöberg, Ekelöf, Lindegren. Det gemensamma temat heter läsning. Jag är en långsam läsare, förstår inte vitsen med att sluka mer sidor än man hinner smälta. Men jag är duktig på att skumma och hitta den information jag behöver.

Skolämne i titel - temat tisdagstrio hos: Ugglan.