Näktergalen : Erik Johan Stagnelius

Näktergalen : Erik Johan Stagnelius (2023) av Simon Sorgenfrei.
Stagnelius är för Sverige vad Shelley och Keats är för England, vad Hölderlin och Novalis är för Tyskland. Han är den svenska romantikens mörka stjärna. Simon Sorgenfreis är professor i religionsvetenskap och har skrivit flera böcker och essäer om religion, mystik och lyrik. Hans bok om Stagnelius är främst en introduktion till några de tankevärldar som influerade Stagnelius och en personlig läsning av hans författarskap.
Sorgenfrei tecknar en biografi över Stagnelius, från barndomen på Öland till döden i ett uthyrningsrum i Stockholm. Stagnelius blev 29 år gammal. Han var ensam, ingen närvarade vid begravningen, men snart hyllades han som ett geni. I dag räknas Stagnelius som en av det svenska språkets främsta poeter.

Myten har haft stor betydelse för Stagnelius, och han alluderar på den i flera av sina dikter. Stagnelius stod närmare antikens filosofer och författare än senare systematiska teologer i sitt sätt att hantera mytstoffet. Även det låg på sätt och vis i tiden.

"Den ensamme Stagnelius drömde, mer intensivt än de flesta, om kärlek och med sin förmåga kunde han skildra sina drömmar i dikt. Det är ofta överlastat vackert, ibland kvalmigt att läsa. Kontrasten och smärtan blir därför så mycket större då han också skildrar det brutala uppvaknandet ur drömmen i sina dikter.
I en dal, vid sorlande källans rand,

Sömnen slöt mitt öga med vänlig hand.

Lifvets bittra plågor jag straxt förglömde

Och till Cyperns himmelska strand mig drömde.
inleds dikten "Drömmen" från 1818. Där finner han självaste Venus i en dunkel, fuktig grotta. Endast ett flor döljer hjälpligt hennes himmelska lemmars glans för hans trånande blickar. Men längre än till grottöppningen kommer han inte. Just som han äntligen ska få det han drömmer om - kärlek, sex, gemenskap - vaknar han med ett ryck och finner sig åter i sitt usla rum" (sid 51)