Rapportbok från Afghanistan av Doris Lessing

"Även om det ligger vid vägen och journalister kommer hit jämt och ständigt måste det ha varit svårt för dem att plötsligt ställas inför två obeslöjade, ogudaktiga kvinnor. De bemötte oss med oförvitlig hövlighet. I ett av tälten låg män och sov, i ett annat satt de i samspråk. En skrev ett brev hem till sin familj, andra läste böcker och tidningar, även en engelsk. En av krigarna satt ute i det fria och lagade mat - grönsaker stekta i deg med något slags sås: sannerligen ingen överdådig måltid." (sid 126)

Våra ord blåser bort med vinden : rapportbok från Afghanistan (The Wind Blows Away Our Words 1987) av Doris Lessing berättar när hon september 1986 flög till Pakistan för att själv se för flyktingarnas förhållanden och för att prata med ledarna för Muhjahadin. Hon åker till Peshawar och träffade och intervjuade Muhjahadins befälhavare och ledare för de politiska partierna. 

Lessing såg flyktingarnas fruktansvärda situation, av vilka det nu fanns över fyra miljoner. Precis som Svetlana Aleksijevitj pratade hon med vanliga kvinnor som, till skillnad från de män som framställer sig som oförskämda och heroiska, genast berättade för henne hur det egentligen var. Hur hemskt, hur skrämmande, hur de led, hur de lider nu. Under kriget reducerades vackra delar av landet till öken, gamla städer fyllda med konstskatter bombades platt. En av tre afghaner är nu död eller i exil eller bor i flyktingläger. Och världen förblir i stort sett likgiltig. I åtta år har den blodiga kampen mellan Sovjets moderna krigsmakt och de afghanska gerillakrigarna pågått. Städer, byar och odlingar har ödelagts och den afghanska kulturen har slagits i spillror. Ändå är reaktionen i västvärlden ljum. Man blundar, slår dövörat till, tiger. Våra ord blåser bort med vinden är en berättelse om ett lidande och försök att ändra det. Historien upprepar sig.

"De hämtade sin styrka i vetskapen att de hade rätt eftersom deras land hade stulits av engelsmännen, men samtidigt hade ju folk i England sagt att deras rättigheter som afrikaner måste respekteras. Därför upprepade de oskuldsfullt och mycket envist: "När våra bröder i England får veta..."
     Deras bröder i England gav blanka fan i dem. När jag kom från Sydrhodesia och försökte tala om hur de vita behandlade de svarta i Sydfhodesia och Sydafrika blev jag och några andra som försökte påverka den allmänna opinionen stämplade som "kommunister", "röda", "liberaler" - alltid ett fult ord i Sydafrika - eller "bråkmakare" och allt möjligt i den vägen. Vi blev klappade i axeln, avsnoppade, utskrattade. (sid 71)

"På grund av närheten till afghanska gränsen söker sig reportrar hit dygnet runt. De tas artigt emot, får se allting och försvinner igen. "Men skriver de någonsin om oss?" utbrister läkaren. "I varje fall ser man aldrig någonting i tidningarna." Och så följer samma diskussion som vi tycks vara med om flera gånger varje dag: varför den västerländska pressen gav utrymme åt ryssarnas syn på saken men aldrig afghanernas.  (sid 122)

Godnattsagor för rebelltjejer 2

Godnattsagor för rebelltjejer 2 av Elena Favilli, Francesca Cavallo med 100 nya berättelser om verkliga och fantastiska kvinnor, lika rolig läsning för mig som för barnbarnet. Kvinnor som åstadkommit något speciellt, som en mongolisk örnjägare, en irländsk pirat,fransk lindansare,  en fransk akrobat, en engelsk deckarförfattare, en italiensk borgmästare, britisk ultramaratonlöpare, en rumänsk hjärnkirurg, amerikans kvinnlig brandman, en graffitikonstnär från Afghanistan, en svensk drottning Kristina och många fler.

Rebelltjejer, julklapp till äldsta barnbarnet.

Pärlan som sprängde sitt skal av Nadia Hashimi

"Fadern hade lärt dem alla att läsa, först i Koranen och sedan i böckerna som han hade. Hon [Shekiba] följde efter när han drog sitt valkiga finger över orden. Ibland kom bröderna hem med en tidning när de varit ute på äventyr i byn och då turades barnen om att hänga över sidorna och öva sig i att förstå innebörden i orden och fraserna. Det var svårt" (sid 102)

Pärlan som sprängde sitt skal av Nadia Hashimi är hennes debutbok och berättar om Rahima som lever i Kabul med sina systrar och deras oberäknelige och drogberoende far, som ofta ute i krig. Deras liv är hårt styrt eftersom de inte får vistas utomhus utan en manlig släkting. När fadern inte är tillgänglig kan de  inte gå till skolan eller handla mat. Deras enda möjlighet är att låta Rahina bli en bacha posh, klädd till en ung pojke som kan ta ansvar för sina systrar.

   "Jag började förstå varför Madar-jan [mamman] behövde ha en son i huset. En del sysslor som hon överlämnat till far hade inte blivit gjorda på flera månader. Nu kunde hon be mig.
    När min systers skor gick sönder och sulan klappade som en öppen mun tog jag med dem till den gamle mannen en bit bort på gatan. Han hade bara tre fingrar på höger hand men han kunde laga vilken sko som helst oavsett skick. Jag bar hem bröd från bageriet och jagade iväg en lössläppt hund. Far kom hem med små och röda ögon, och han skrattade när han fick syn på mig." (sid 58)

Friheten ökar för den nioåriga Rahima, hon kan gå till skolan igen, klädd till pojke, göra ärenden och handla på marknaden för sin mor.  Fast Rahinas far förbjuder ändå systrarna gå till skolan. Rahima får höra historien om Shekiba, hennes gammelfaster, som periodvis också fick leva som man; sin fars son. Men när familjen dör i kolera, blir hon ensam och kan inte gå till marknaden och ens köpa mat som kvinna, får hon det tufft. Det hjälper inte henne att svärmor bor som granne.

Kvinnor är mannens egendom, de kan giftas bort med någon som passar släktens affärer, eller ge kvinnan som betalning för en gammal skuld. Hon kan knappast äga något, skulle så vara fallet, kan hon ändå inte gå och prata med en lagman och få hjälp. Och som kvinna skulle ingen hjälpa henne ändå. Hade kvinna någon defekt i kroppen, blev hon inte ens gift, vilket i och för sig kunde vara räddning, om hon kunde hjälpa till i familjen.

   "Min andra dotter - ni vet förmodligen inte det, men hon föddes med ett förlamat ben. Hon haltar..."
   "Spelar ingen roll. Hon blir ändå inte den första hustrun. Jag har sett kvinnor med förlamade ben föda barn. Hur som helst kan du skatta dig lycklig. Det är osannolikt att du kan gifta bort henne på något annat sätt."
   "Ja, osannolikt..."  (sid 144)

Föräldrar har sällan råd att försörja sina döttrar - inte om fadern är ofta ute i krig och är missbrukare. Den unga Rahima och hennes systrar gifts hastigt bort och Rahima blir fjärde hustru till Abdul Khaliq. Nu när hon som klädd till pojke har smakat på den frihet som männen har, kan hon inte anpassa sig till sitt nya liv; nästan som fångenskap, bara lyda männen, i allt.

Två historier, ena för hundra år sedan, den andra nutid, svårt att förstå att kvinnors liv fortfarande så begränsat i vissa länder. En riktigt bladvändare, mycket läsvärd debutbok.

Världsbokdagen

Inte bara brittiska författare i min bokhylla, här tre olika kvinnoliv: Mitt Iran av Shirin Ebadi berättar om hennes kamp för sitt land och hon fick freds Nobelpris för det 2009. Gift med en beduin av Marguerite van Geldermalsen berättar om ett annan sorts liv i Jordanien. Skönhetsskolan i Kabul av Deborah Rodriguez är en bok om afganska kvinnors vänskap.

"På torsdag firar vi återigen Världsbokdagen och jag smygstartar lite genom att ha ett världstema på tematrion. Men hur man ska definiera Världsbok lämnar jag upp till er. Berätta om tre intressanta texter från jordens alla hörn!" föreslår Lyran.

afghanskt kvinnoliv

Frihet bakom galler, livet bakom murarna i ett afghanskt kvinnofängelse. Kvinnorna där har oftast flytt från sina män med långa fängelsestraff som följd. Men var är de egentligen mest fria? I fängelset - eller utanför? Se svtPlay: Frihet bakom galler.

Satans Dostojevskij

Satans Dostojevskij av Atiq Rahimi väckte mitt intresse eftersom min favoritbok nämns och händelserna delvis med hyrestanten och de återhållsamma känslorna för Suphia liknar originalet. Här är händelserna lagda i Kabul i Afghanistan; krig, svält, hämnd, grymhet. Alla misstänker alla. Den ryska boken Brott och straff finns i Rassuls rum, han beskylls för att vara fiende, rysk. Fängelse. Väntar Suphia?

"Hela världen ska få veta det: jag föredrar högmod framför stolthet. Att vara stolt innebär att vara stolt över något, det innebär alltså att vara beroende av något. Medan högmodet är djupt, personligt, oberoende, finns inombords, utan sociala referenser. Stolthet ger aktning, högmod värdighet."

Bokklubben vid livets slut

Bokklubben vid livets slut av Will Schwal berättar om samtalen mellan en son och hans mor som har långt framskriden cancer. Ändå ingen deppig bok utan en hyllning till livet. Och en bok om böcker. Will har alltid en trave böcker vid sängen. "En del av böckerna har varit ute och rest så mycket att de borde få egna bonuspoäng på flyget", skriver Will. Han och mamman Mary Anne läser inte bara "stor litteratur", utan de både slöläste, lusläste och impulsläste. "(Mamma var sparsam, som sagt: Om någon gav henne en bok så läste hon den.)" En mor med cancer i slutskedet kan verka deppigt, men det är det inte. Hon har en stor familj och vänkrets, som alla stöttar henne och följer med henne till behandlingar. Sonen Will startar en bokklubb mellan de två (i slutet av boken finns en 7-sidig lista över deras böcker och författare!). Det är en helt otrolig familj, deras meritlista är lång. Trots att alla är väldigt upptagna av livet, har de tid för varandra nu.

Mary Anne är en mycket berest kvinna, Kabul i Afghanistan är en av hennes favoritplatser och hon håller på att organisera ett bibliotek där, som blir färdigt efter hennes död. "Mary Anne såg det värsta och trodde på det bästa." Hon hade haft många tropiska sjukdomar efter resorna, när cancern upptäckts, blir det en överraskning.  Mor och son talar om allt, även om döden. Will är stark ateist och Mary Anne får styrka av bönerna. Och när hedningen Will ber, blir bönerna extra starka. Mary Anne vet att Will skriver en bok om henne. Hennes hem var fullt av böcker, de var hennes följeslagare och lärare. Will undrar "Hur mycket trygghet kände man när man glodde på min livlösa läsplatta?"

Afghanistan

Jag vet så lite om Afghanistan och förstår inte det politiska, vill lära mig mer och kanske förstå något om kvinnors situation och deras stora behov av utbildning och sjukvård. Afghanistan över en kopp te av Afghanistankännaren Nancy Hatch Dupree innehåller 46 krönikor från den oroliga perioden 1995 till 2007.

I mataffären

Det blev inte bara mjölk, bröd och ost på Willys, för vid kassan kunde man köpa 2 pocket för 30 kr. Det blev thriller Vecka 43 av Hanne Ørstavik, Guernseys litteratur- och potatispajsällskap av Mary Ann Shaffer, Bokhandlaren i Kabul av Åsne Seierstad och Trollkarlens trast av Martin Davies. Några utgavs för tio år sedan, men blir inte sämre av det.