förbjuden poesi - en brand under gräset

Vi lyssnade på Boris Chersonskij och Ludmila Chersonskij på biblioteket.
När maktens grepp om folket hårdnar behöver skrivandet ta andra vägar för det fria ordet. Poesin som genre – med sina metaforer, liknelser och allegoriska bildspråk – kan utgöra ett skydd för författare som behöver verka i det dolda.

Under UNESCO:s Världspoesidag läses texter som på något sätt har anknytning till krig, förföljelse, eller hot mot yttrandefriheten – en poesistafett för att försvara det fria ordet och sprida förbjuden poesi:

Anna Fohlin Mattsson, programansvarig PEN Göteborg, introducerar och avslutar programmet. Presentatör: Annika Wall, Svenska PEN
Medverkande: Boris Chersonskij Ludmila Chersonskij, tolkningarna av makarna Chersonskijs texter läses av Dmitri Plax. Axin Welat läser Faraj Bayrakdar och Fatma Savci. Kasia Michnik, Love Lidén. Kajsa Öberg Lindsten läser Lev Rubinstein. Johan Öberg läser Lev Rubinstein. Peter Nilsson läser Gui Minhai. Kjerstin Norén läser Wesam Almadari. Maria Bouroncle läser Atefeh och Ma Thida. Niki Mirzaei, Ramazan F. Güzel. Betlehem Isaak.

Salman Rushdie överfallen

Författaren Salman Rushdie överfölls på en scen i Chautauqua, nordväst om New York, under fredagen. Han har flugits till sjukhus med knivsår i halsen. Salman Rushdie, som i många år levde med ständigt beskydd, överfölls när han skulle hålla ett föredrag. När han presenterades för publiken rusade en man upp på scenen och överföll författaren. 75-årige Rushdie föll till marken och togs omedelbart om hand av ett tiotal personer. Enligt Buffalo News vårdades Rushdie på scenen i fem minuter innan han hjälptes upp och med stöd kunde lämna scenen.
Fatwa 1989
Brittisk-indiske Rushdie blev världskänd när hans roman Satansverserna utkom hösten 1988. Den berörde delvis profeten Muhammeds liv, vilket väckte ramaskri inom delar av den muslimska världen. Satansverserna brändes och bannlystes i flera länder, däribland i hemlandet Indien. Den 14 februari 1989 utfärdade Irans andliga ledare, ayatolla Khomeini, en fatwa mot Salman Rushdie och prispengar för den som dödade honom. Fat Iran säger att det inte gäller längre. I nio år tvingades Rushdie leva med ständigt beskydd. Han bor i dag i New York och hans tänkta framträdande var en del av en serie föreläsningar i Chautauqua, vid Lake Erie i delstaten New York. LÄS: HÄR.

Även Svenska Akademiens ständiga sekreterare Mats Malm kommenterar via sms: "Det är ett förfärligt dåd, jag hoppas innerligt att Rushdies skador inte släcker hans liv eller tystar hans röst. Vårt stöd för Rushdie och för åsikts -och yttrandefriheten är starkare än någonsin"

Öst, väst av Salman Rushdie (1947-) som är född och uppvuxen i Bombay i Indien innan han började studera vid Kings College i Cambridge i England.

Singulariteten av Balsam Karam

"I klassen pratar alla om julen, hur härligt den är, att man måste ha en julgran, har inte ni en? Vi firar våra egna högtider säger mamma när du tjatar och dessutom har vi inte råd just nu. På mellandagsrean köper hon ändå den finaste julgranen du har sett och sedan kör din bror hem den i en kundvagn ni lånar från mataffären. Du berättar det för din klasskamrat när ni ses första skoldagen för att leka i snön, att nu har ni också en julgran, att den är jättefin, att den har en stjärna på toppen. Men hallå säger hon då - nu är det för sent, julen är slut." (sid 190)

Singulariteten (2021) av Balsam Karam är ett sorgearbete i tre delar.

En kvinna letar efter sitt barn. Hon letar längs cornichen där dottern brukade arbeta. Hon letar tills hon är vansinnig, galen av sorg.
Du är på semester, med ett barn som börjat växa i magen, och ser någon falla från cornichen. Senare ska du så länge som möjligt vägra att föda ditt döda barn, så länge barnet finns kvar inuti dig kan det inte helt tas ifrån dig.
Kvinnan som förlorat sitt barn minns sin mors förluster, förlusten av ett språk, ett land, en identitet. Kan man rangordna trauman?

Dessa hungriga hemlösa fattiga barn i samma kvarter som de fina vitklädda turister på restaurangerna, där flickan som försvunnit arbetade, och ingen har sett henne. Mormor tar hand om barnen så mycket hon orkar, de har inte mycket annat att leka med än stenar,

"Barnen vet inte om de för längesedan sprang fram och tillbaka till skolskjulet och bar så många böcker de kom åt strax innan det jämnades med marken och inte heller om det är nu de ännu en gång får ställa sig på rad inför de militärklädda och gapa, känna tjocka fingrar söka i halsen.
    De vet inte längre om det var före eller efter som de militärklädda bröt vattenkranen itu och plockade ner bärbuskarna och lyktan, och inte heller om det var samma stund eller senare som de fyllde diket med de rivna väggarna och slängde presenningarna i en hög bredvid." (sid 76) Flera smakbitar: HÄR.

Historien om hur pappa och jag försökte bli svenskast på Tjörn av Arash Sanari

"Du kämpade för att vi skulle bo på en plats som skulle maximera våra chanser till assimilation, även om det skedde till priset av total segregation, även om det skedde till priset av total segregation för dig. Jag fattade det aldrig förrän jag läste våra dagböcker. Sverige blev aldrig det du ville. Så istället vigde du ditt liv åt oss. Barnen." (sid 239)

Sverigevänner : Historien om hur pappa och jag försökte bli svenskast på Tjörn (2019) av Arash Sanari är en rolig och gripande berättelse om hur två generationer av en familj tillsammans och på varsitt håll försöker anpassa sig till ett ibland svårbegripligt samhälle. Berättelsen bygger både på Arash Sanaris egna och faderns dagboksanteckningar från den första tiden i Sverige.

Arash och hans familj kommer till Sverige från krigets Iran i mitten av 80-talet är pappa Jamshid bestämd att de genast ska bli så svenska som möjligt, så snabbt det bara går. Inte lätt. Är skidsemester ett tvång? Hur många godisbitar äter ett svenskt barn, utslaget per dag? Och varför kan man ta upp samma fyra ämnen på varenda middag under ett helt års tid utan att någonsin höra en avvikande åsikt? Julbordet var rätt tufft, se: HÄR.

- Olika verb för människors rörelse. Om jag säger "jag ska gå till USA" börjar folk skratta. Man måste ange exakt vilket färdmedel man tänker använda. Gå, flyga, cykla, simma, springa. Det är aldrig underförstått, det måste uttryckas specifikt. En bil ställer man. En boll lägger man. Det kan hålla mig vaken om natten... (sid 45)
Språket. En del känner jag igen, vissa språkliga uttryck, missförstånd, uttal, jag kom från Finland som 18-åring, nästan vuxen, kunde inte så mycket svenska.

"Flera insikter följde de närmaste dagarna. Man ställde sig till exempel inte upp när man besvärade frågor. Man kunde också tilltala magistern som om han vore en kompis. Dessutom kunde man själv välja hur mycket mat man ville ha till lunch." (sid 17)
Skolan. Lättnad att inte vara tvungen att äta upp mat Arash inte gillade.
Själv började jag på vuxengymnasiet men kände ändå enorm skillnad till den finska skolan, en stor lättnad. Tilltala lärare som vem som helst. Respekt utan rädsla.

Mamman får syn på min hungriga gestalt i pojkrummet.
"Nämen Arash, sitter du här helt själv. Stackare! Den här midagen kommer nog att dra ut på tiden. Vill du komma och sitta till bords?" Triumf! Jag skulle få mat.
Så blev det dock inte.
Sitta till bords innebar just det.
Sitta till bords.
Titta på.  (sid 30)
Utanförskap. Tråkig erfarenhet att svälta hos kompisar hade Arash, vågade inte berätta för föräldrarna hemma att han aldrig fick mat, fick sitta och vänta i kompisens rum. I Finland var det naturligt att få mat om kompisen äter. Även mina barns kompisar åt hemma hos oss och vice versa. Vi föräldrar skojade med varandra att "gratismat är gott"! Tydligen inte så hos alla svenska familjer. Jag hade även glutenfritt åt några av mina barns kompisar.

Själv minns jag när mina barns svenska kompisar ringde, så pratade jag alltid med dem. En flicka sa en gång att jag är "den enda föräldern som pratar!" Det är tydligen skillnad på umgänge bland svenska familjer. När jag var barn i Finland, och kompisen inte var hemma, så satt jag ofta och pratade med deras mamma.  Skandinaver, grannländer, ändå skillnader som knappt märks. Denna bok väcker många tankar om mina egna minnen. En intressant bok många borde läsa. För att förstå skillnader och likheter.

Flera smakbitar: HÄR.
9. Läs en bok vars handling baserats på verkliga händelser.

Jila Mossaed från Svenska Akademien läser

Ny ledamot av Svenska Akademien Jila Mossaed, göteborgare, iransk-svensk författare, poet och läser sina svenska dikter; Vad jag saknades här.

kultur i Iran

kanske lika bra att jag inte gifte mig med min persiske älskare

Persiskan Marjane Satrapi lever med sin svenska make i Frankrike, hon har skrivit flera småroliga serieböcker, exempelvis Persepolis 1-4 som berättar om hennes liv och uppväxt i Iran efter den islamistiska revolutionen, flytt därifrån och anpassning till friare västerländskt livsstil. Broderier om kvinnors prat om deras liv och vardag, ur persisk synvinkel. Mycket är universellt, vi kan skratta tillsammans.

Inte bara brittiska författare i min bokhylla: Mitt Iran av Shirin Ebadi berättar om sin kamp för sitt land och hon fick freds Nobelpris 2009.

fotbolls-VM i Ryssland och Enligt-O vill spana persisk kultur

Världsbokdagen

Inte bara brittiska författare i min bokhylla, här tre olika kvinnoliv: Mitt Iran av Shirin Ebadi berättar om hennes kamp för sitt land och hon fick freds Nobelpris för det 2009. Gift med en beduin av Marguerite van Geldermalsen berättar om ett annan sorts liv i Jordanien. Skönhetsskolan i Kabul av Deborah Rodriguez är en bok om afganska kvinnors vänskap.

"På torsdag firar vi återigen Världsbokdagen och jag smygstartar lite genom att ha ett världstema på tematrion. Men hur man ska definiera Världsbok lämnar jag upp till er. Berätta om tre intressanta texter från jordens alla hörn!" föreslår Lyran.

Marjane Satrapi från Iran

Persiskan Marjane Satrapi lever med sin svenska make i Frankrike, hon har skrivit flera småroliga serieböcker, exempelvis Persepolis 1-4 som berättar om hennes liv och uppväxt i Iran efter den islamistiska revolutionen, flytt därifrån och anpassning till friare västerländskt livsstil. Broderier om kvinnors prat om deras liv och vardag, ur persisk synvinkel. Mycket är universellt, vi kan skratta tillsammans.