Jag har det rätt bekvämt men skulle kunna ha det lite bekvämare av Lydia Davis

Jag har det rätt bekvämt men skulle kunna ha det lite bekvämare av Lydia Davis, känd för sina noveller, som ibland inte är längre än några meningar. Den här boken innehåller 305 korta noveller. Efter att ha varit verksam som författare i närmare 40 år tilldelades hon hösten 2013 det anrika brittiska Man Booker Prize, med ett internationellt genombrott som följd. Hennes berättelser lyckas främmandegöra vardagliga ting och företeelser med en nästintill prosalyrisk fragmentarisk ton, aldrig utan subtil humor.

Vaken på natten
Jag kan inte somna i det här hotellrummet i den här främmande staden. Det är väldigt sent, klockan är två på natten, sedan blir den tre, sedan fyra. Jag ligger i mörkret. Vad är det som är fel? Åh. jag kanske saknar honom, personen jag sover bredvid. Sedan hör jag en dörr stängas någonstans i närheten. En annan hotellgäst har kommit in, väldigt sent. Nu vet jag. Jag ska gå till hans rum och lägga mig bredvid honom, och då kan jag somna.

Den dåliga romanen
Den här tråkiga, svåra romanen som jag har tagit med mig på resan - jag försöker att läsa gång på gång. Jag har börjat på den så många gånger och dragit mig för det varje gång, och inte en enda gång har jag tyckt att den är bättre än förra gången, så nu har den börjat bli något av en gammal vän. Min gamla vän den dåliga romanen. Flera smakbitar: HÄR.

Novelltolvan i maj: Lydia Davis hos: Ugglan.

Röstautograferna av UKON

Röstautograferna (2019) av Ulf Karl Olov Nilsson
Varifrån kommer rösten egentligen? Uppenbarligen inifrån, uppenbarligen ur munnen. Men ändå från ett osynligt ställe, ett högst vagt och ogripbart inre.
Ja, rösten är en av dessa frågor som blir mer komplicerade ju mer vi tänker på dem. Rösten är både natur och kultur, både personlig och socialt inlärd, både ljudobjekt och meningsbärare. UKON:s poetiska essä är fylld av exempel från havererade poesiuppläsningar, en tjugoårig psykologpraktik, barndomsminnen och Emily Dickinsonska läsefrukter och tar oss via hicka, körsång och födsloskrik till såväl felsägningar, rösthallucinationer som sirener - och en döv fars sista ljudinspelning på ett trasslande kassettband.

Nåväl, poeten presenterar sig och säger: Nu ska jag läsa en dikt. Vad är det då som börjar? Vilka är poesiuppläsningens särdrag?

Om man jämför med närliggande medier som sång, opera, teater, hörspel, måste man konstatera att poesiuppläsning, med Charles Bernsteins ord i "Närlyssning och det framförda ordet", är "djupt antiperformativt" och "antiexpressivt", ett slags fattig teater, Vad många således kan uppfatta som det olidligt tråkiga i företeelsen skulle rentav kunna visa sig vara dess väsen.

Soloröst alltså, utan ackompanjemang, lika lågteknologisk som spektakulärt ickespektakulär i hyperbolens tidevarv. (sid 65)

Mutter av Kate Zambreno

Mutter (Book of Mutter 2025) av Kate Zambreno
Under tretton års tid arbetade Zambreno med denna text, en långsam meditation över och ett grävande i arv, moderskap, minne och förlust. Runt dessa smärtpunkter kretsar texten, skrivandets förutsättningar prövas: vad språket förmår att fånga av bleknade minnen och om det kan vara en metod för att komma fram till något slags försoning med sig själv och sin uppväxt. Mutter är ett försök att skriva mot tystnaden, för att på så sätt få den att tala, i ett bearbetande av sorgen som härrör från att aldrig riktigt ha vetat vem ens mamma egentligen var. Korta fragmentariska minnen om mamman, många litteraturhänvisningar.

När jag tänker på mammas tonårstid tänker jag på Natalie Wood i Ung rebell. En historia om en pojkvän med en motorcykel. Om att knega som rullskridskoåkande servitris. Eller Barnara Loden som Ginny Stamper i Feber i blodet.
Dock blev hon from mot slutet, eller visst blev hon? lyfte sitt svaga huvud för att ta emot rundeln som erbjöds henne.
Jane Bowles som konverterade till katolismen på sin dödsbädd medan hon blev omhändertagen av nunnorna i Málaga.
Jag är ju jude. Dödsbädden - en klichéartad period av bekännelser mot slutet av ens liv. Flera smakbitar: HÄR.

Min flickvän har en gammal själ av Anna Axfors

Min flickvän har en gammal själ (2024) av Anna Axfors

En text man inte kan somna till, skriver författaren. Visst är den bitvis rolig, tänkvärd.
"Jag har besök för första gången. Det är underbart. Det är en tjej som jag kallar min flickvän fast hon inte är min flickvän. Jag kallar henne för flickvän för att hon är som en flickvän. Hon sitter vid min dator och pluggar eller skriver på ett teatermanus. Sedan vill hon att jag ska läsa teatermanuset med henne och vara en av karaktärerna.
Jag känner att det har en väldigt god påverkan på mig att ha besök."

"Jag vill vara ihop med någon statusperson. Det måste inte vara en känd person, absolut inte, men det kan inte vara en bibliotekarie. Jag tycker inte det är sexigt, alls. Varför väljer man att plugga till bibliotekarie? Det är en fråga som jag inte ens vill höra svaret på.
Jag vet inte om jag borde skriva det där. För jag vet inte hur nödvändigt det är är egentligen." (sid 31) bernur har läst: HÄR.

Skapelser av Malte Persson

Skapelser : försök fragment fall (2024) av Malte Persson.
Vad kan skapas ur intet? Ur det som redan finns? Vad är original och vad är kopia, parodi, översättning, utveckling? Slump, avsikt? Malte Persson jagar i sin nya bok Skapelser poesins möjligheter och omöjligheter genom en mängd former och stilar. Allt får vara med: enhörningar och evolution, Edens lustgård, kolväten, höstlöv och Goethe. Skönhet bor granne med skämt, ur kaos uppstår nya djur och parfymer.

Malte är en favorit, gillar hans texter. Denna är på 350 sidor, lite mastigt att läsa i ett svep. Kanske orsaken att recensenterna har varit rätt mätta. Men jag har inte bråttom. Malte är fyndig, leker med ord och tankar. En ordkonstnär utan like, Malte lyser genom texterna. bernur har läst: HÄR.

TILL VERKET
Att skapa ett verk
Att sammanställa diktsamla
Att värka virka lirka fram ett sånt
Att lärkligt värpa läskungligt ljökungekläcka ett

Ett verk som reser sig ur askan ur intet i elden
Ett verk som i härd smids för strid och sprids
Ett verk som flipprigt pimpat klippochkristnas
Ett verk som från idévärlden lodrätt nedladdaso

tonåringen ville köpa UKONs bok

Femtonåringen sms:ade att hon ville köpa Jag är ingen mördare (2023) av Ulf Karl Olov Nilsson, som mormor swishade jag gärna så hon kunde köpa den.

Jag lyssnade när UKON läste på Stadsbibliotek, har boken signerad med hans selfie. Av någon anledning har jag inte berättat om boken, som innehåller både allvar och humor, handlar om våld, åldrande och dödsdrift, om mamma, halvfabrikat och oförmodade perspektivförskjutningar. (bernur har läst: HÄR.)

Jag vill vara starkast och bäst i världen.
Jag vill vinna.
Jag vill vara den som vet mest.
Jag vill att alla ska tycka som jag.
Jag vill att alla ska tänka på mig hela tiden.
Mitt mål: All längtan, all kärlek, allt hat, all avund. (sid 29)

Det var mors dag. Vi kollade på Barbapapa. Han hade hämtat några IKEA-påsar. Dom hade köpt svarta plastsäckar. Det fanns ett fack i kopieringsrummet. Hyrbilen var täckt med lera. Dom gav mig en kall portion kyckling med mandel. Vi delade på en delicatoboll. Vi satt på balkongen och rökte. Jag sa ingenting men borde ha gjort det. Jag tog tre djupa andetag. Alla var rädda och det smittar. (sid 76)

"Tänk om alla jag känner dog och ingen längre visste vem jag var."

Anti/minnen : samtal med Lars Norén

Anti/minnen : samtal med Lars Norén av Mikael van Reis.
Lyssnat när Mikael van Reis berättade om Lars Noréns litterära verk, och han läste ur sin nya bok Anti / minnen. Faktiskt ganska trevlig läsning. Mikael van Reis och Lars Norén har träffats under tjugo års tid för att tala om liv, litteratur och skapande. Det blev femton vindlande samtal som bildar en levnadsmosaik av söner och döttrar, mödrar och fäder, schack och nihilism, Weil och Marat, poesi och filosofi, svensk teaterhistoria och uppväxten på hotellet i Genarp. van Reis har skrivit en doktorsavhandling Det Slutna rummet. Sex kapitel om Lars Noréns författarskap 1963-1983.

Det kan vara svårt att hitta Noréns dikter, men jag hittade några i en antologi.

Fragment, september
Leva med
fasan, säga
det stilla ... vänta
på ljuset, som skall
slunga ansiktena, mot
murar, fasader ... i en
värme både från Brandenburg och
Arizona ... vänta och leva i en
häftig resignation, som är
fasa, inte långt från
döden ännu

Op. 101 av Horace Engdahl

Op. 101 (2021) av Horace Engdahl.

Från balkongen i sin nya hemstad ser författaren ut över en tillvaro som har bytt skepnad när en ny tidsanda tagit över lika obevekligt som när en epidemisk smitta sprids. Han reflekterar över vad som hänt, detta som förvandlat honom i omvärldens och hans egna ögon och bestulit honom på hans mildhet. Men bortom förlusten finns en tidigare okänd glädje som får tanken att röra sig friare, anstötligare, sannare. I två avslutande essäer tar han några stora musikverk till hjälp för att definiera sitt förhållande till verkligheten. Alltid trevligt att läsa Engdahls välskrivna texter, lärorikt och en del att fundera över. Trevligt att han trivs i sin nya hemstad.

    "Under den period då jag ihärdigt fördömdes i Stockholmspressen hände det ibland att okända personer kom fram till mig på gatan när jag var på besök här i staden och sa någonting i stil med "Roligt att se dig i Göteborg!" Jag tror inte att de med detta ville ta ställning i någon stridsfråga. De ville bara tala om att de lät mig vara. Jag uppskattade uppskattade det mer än medhåll och definitivt mer än vackra uppläggningar om rätten att ha en egen uppfattning. Jag tänkte att det är så här världen blir mänsklig" (sid 65)

Alla människor har av naturen ett begär att få veta av Nina Bouraoui

Alla människor har av naturen ett begär att få veta (Tous les hommes désirent naturllement savoir 2019) av Nina Bouraoui är berättelsen om "min ungdoms nätter, om dess irrfärder, allianser och slitningar. Det är berättelsen om min åtrå som blev till en identitet och en kamp. Jag var arton år."
Den fransk-algeriska författaren Nina Bouraoui, född 1967, räknas som en av Frankrikes mest betydande författare av idag.

Berättelsen är delad i tre delar; minnen från egen uppväxt, mellan Algeriet och Frankrike, skolgång. Andras berättelser om familjen, de tidiga åren. Främlingskap. Sökande efter egen identitet och kärlek. Vilket inte lätt, förbjudet och inte accepterat. Den unga osäkerheten, sökande i Paris klubbar för kvinnor.

  "Talas det franska hemma?"
   Jag känner mig inte som landsflyktig på Rue-Saint-Charles, jag måste återerövra min franska nationalitet, som om jag inte hade använt den i Algeriet utan bara hade utvecklats ute i naturen, min enda rymd, och bara trott på trädtopparna och på Medelhavets skiftningar och ätit blommor och somnat på vallmofälten.
    Frankrike är klädesplagget jag har på mig. Algeriet är min hud utlämnad åt solen och stormarna.

Orons bok av Fernando Pessoa med nyöversättning

Orons bok (Livro do Desassossego) av Fernando Pessoa.
Ur Bengt Holmquists inledning: "Orons bok är ytterst innehållsrik, en outtröttlig genomgång av ett splittrat medvetande. I den moderna litteraturens vimmel har den inte många fullt värdiga motstycken." Ny översättning av Örjan Sjögren, med flera nya översätta stycken. Pessoa skrev inte så tydligt.

Pessoa var ganska ensam man som nu hyllas med en staty i Lissabon. Boken gavs ut efter hans död. Den består av hundratals textfragment som till formen rör sig mellan dagbok, prosalyrik och korta berättelser. Modernisten Fernando Pessoas mest kända verk och en av 1900-talets stora litterära bedrifter. Detta postuma mästerverk, ett porträtt av staden Lissabon och dess porträttör, består av hundratals textfragment som till formen rör sig mellan dagbok, prosalyrik och korta berättelser. Här finns melankoliska betraktelser, skildringar av själstillstånd och drömmerier, såväl som reflektioner över kärlek, moral och kunskap. Orons bok publicerades första gången på portugisiska 1982, fyrtiosju år efter Pessoas död. Denna nya svenska utgåva innehåller många aldrig tidigare översatta texter, och verket som helhet presenteras här för första gången i kronologisk ordning, i översättning och med en kommentar av Örjan Sjögren, samt med ett förord av den portugisiska utgåvans redaktör. Modernista.

"Lyckliga de som lider utan kluvenhet! Lyckliga de som störs men inte splittras av ångesten, de som tror även i sin otro och som kan sätta sig i solen utan betänkligheter."  bernur har läst: HÄR.

Orons bok av Fernando Pessoa

Orons bok (Livro do Desassossego) av Fernando Pessoa (1888-1935) skrevs under några få dagar, texten räknas till en av 1900-talets viktigaste böcker. I Portugal finns utländska personer som bestämt sig för att lära sig portugisiska bara för att kunna läsa Orons bok. Pessoa var ganska ensam man som nu hyllas med en staty i Lissabon. Boken gavs ut efter hans död. Den består av hundratals textfragment som till formen rör sig mellan dagbok, prosalyrik och korta berättelser. Här finns utsökta melankoliska betraktelser, skildringar av själstillstånd, drömmerier, såväl som grubblerier om kärlek, moral och kunskap. Det finns böcker som man inte slukar i en munsbit utan kan smutta på långsamt. Ibland svårt att läsa en hajpad bok som uppskattas av många,

Ur Bengt Holmquists inledning: "Orons bok är ytterst innehållsrik, en outtröttlig genomgång av ett splittrat medvetande. I den moderna litteraturens vimmel har den inte många fullt värdiga motstycken." Ny översättning i höst, med flera nya översätta stycken. Pessoa skrev inte så tydligt.

"Jag blir alltid lika häpen när jag har slutfört något. Häpen och bedrövad. Mitt sinne för perfektion borde hindra mig från att någonsin slutföra något; det borde rentav hindra mig från att påbörja något. Men jag låtsas som ingenting och ger mig ändå i kast med uppgiften. Och resultatet blir en produkt som inte har tillkommit genom en viljeakt utan genom en eftergift. Jag påbörjar något därför att jag inte har själsstyrka nog att avbryta det. Den här boken är min feghet." (sid 161)

"Lyckliga de som lider utan kluvenhet! Lyckliga de som störs men inte splittras av ångesten, de som tror även i sin otro och som kan sätta sig i solen utan betänkligheter." (s 163)


 I Norge åpnet en bokhandel som bare skulle selge akkurat denne boken: HÄR.

Brändö i mitt hjärta av Nicko Smith

Söker musiken
innan den omformades
och blev begränsad
av mänskliga händer

Dies Irae
inuti nattregnet

Ave Maria i soluppgången

Brändö i mitt hjärta av Nicko Smith kom i brevlådan precis årets sista dag från Vasa i Finland där författaren bor. En kärleksförklaring till Brändö. En promenad i Brändö som blivit författarens nya hem. Där har mycket förändrats under åren, stängda lokaler och affärer, minnen, men ändå kärt. Det enkla vardagliga i dikten blir vackert i lugn personlig meditation, bilder som skapas i tankar. Korta personliga prosafragment som lever, skapar bilder.

Nu skalar jag potatis

vattnet kokar

Skönheten i det enkla

Orden får nya betydelser vid omläsning. Blandat allvar och stillsam humor. En vackert illustrerad ljus diktsamling som handlar om att hitta hem både geografiskt och i sina inre landskap. En diktsamling som även kastar sitt ljus över finlandssvenska poeter som inspirerat författarens diktande genom åren (Tomas Mikael Bäck, Gunnar Björling, Diana Bredenberg och Elmer Diktonius).

En fridlyst stillhet
bortom vår sönderstressade värld

Vackra böcker
och femstjärniga bibliotekarier

Brändöbiblioteket

Nickos texter gör mig glad, tack för att jag får läsa. Jag plockar gärna fram även hans tidigare böcker i bokhyllan. Nicko Smith är en riktig ordkonstnär, läst tidigare av honom:

Järnjungfrupoesi (2022) av Nicko Smith: HÄR.
Rollatorgnissel under den järnblå solen: HÄR.
Bipolära skeppsbrott i Österbotten: HÄR.
Stretchar mot stjärnorna! HÄR.
Nickos blogg: HÄR.

En liten bok om konsten att dö

Är man djupt missnöjd med sitt liv, så är döden en
fiende. Är man nöjd, kan den accepteras.
     Men då är det ju ändå en fråga om inställning.

En liten bok om konsten att dö (2022) av Ulf Nilsson (1948-2021)
I juli förra året kallades författaren Ulf Nilsson tillsammans med sin fru till ett avskilt rum på avdelning 53 på Huddinge sjukhus. Där de fick sina värsta farhågor bekräftade: han hade cancer, och av en sådan art att ingen bot var möjlig. Den återstående livslängden var troligen inte mer än några månader. Tio veckor skulle det bli. Under hela sjukdomstiden förde Ulf anteckningar. Det blev den här boken.

veckans minsta paket

"Gå omkring och Skämmas för att stundom vara lycklig i en kroniskt trasig värld."

Fingervisningar : ur De svarta böckerna 1990-1997 av Werner Aspenström är knappt 190 g och 133 sidor, men innehåller desto mer.  Från 1951 och fram till sin död skrev Werner Aspenström regelbundet i sina anteckningsböcker med svarta pärmar: dagboksnotiser, iakttagelser, drömmar, reflexioner och skisser till dikter. Nitton böcker lämnade han efter sig. Och på varje sida finns det omisskännligt aspenströmska tonfallet:  
"Fåglar inklämda i böcker, som bokmärken. Inklämda tankar. Hur återge dem vingarna?"

"Akronym: förkortning av initialer som uppfattas som ett namn. 
Nato. Sifo. EG. Även min förkortning WA? "

Lite ny svensk poesi av Malte Persson.

Aforismer och sentenser av Vilhelm Ekelund

"Att lida av misstänksamhet mot andra är ett av de svåraste kval som finnas. Men få ana vad det vill säga att lida av misstänksamhet mot sig själv. Endast de sjukaste (och starkaste) äro i stånd därtill."

Aforismer och sentenser : 1907-1949 av Vilhelm Ekelund innehåller en mängd tänkvärda tankar om livet. Eklunds tankar är frukter inte bara av idog läsning utan av idogt arbete med sig själv. Aforism betyder ordagrant "avgränsad, avskild".

"Bli verkligt genial är intet annat än lägga bort dumheten. Men det gör man sannerligen icke genom att läsa böcker."

"Det är ditt sätt att sluta dagen, som bestämmer för ditt sätt att börja dagen. Det är ditt sätt att sluta dagen, och börja dagen, som avgör om du ska höra till dem, som till sin levnadsdag förhålla sig skapande, - de byggande."

Åren av Annie Ernaux

"Efter kriget, vid de ändlösa sittningarna vid bordet under helgdagarna, mitt bland skratten och och utropen, vi hinner dö tids nog! var det andra människors minne som placerade oss i världen." (sid 30)

Åren (2020) av Annie Ernaux är en berättelse om tiden mellan 1941 till 2006, från författarens uppväxt i en arbetarklassfamilj i Normandie, via katolsk privatskola, till tiden som lärare i litteratur i Paris, förortslivet, de två sönerna och slutligen skilsmässan. Men det är inte en genomsnittlig självbiografi, utan ett slags egensinnigt kollektivt minne. Ernaux uppfinner en ny stil som är subjektiv och opersonlig, privat och allmän, och en ny genre - den kollektiva självbiografin - för att på så sätt fånga tidens gång, står det i bokens omslag.

"En repertoar av vanor, en uppsättning kroppsrörelser formade av barndomar ute på fälten, ungdomsår på verkstäder, föregångna av avdra barndomar, ända tills minnet tar slut:    
    äta ljudligt och visa upp matens gradvisa metamorfos innuti den öppna munnen, torka sig om munnen med en bit bröd, torka upp såsen så omsorgsfullt från tallriken att denna skulle kunna ställas in i skåpet utan att diskas först, slå med skeden i botten på skålen, sträcka på sig i slutet av middagen." (sid 31)

Boken innehåller så mycket, ett helt liv, börjar med korta minnesfragment, Det svartvita fotot på en liten flicka, författaren själv. I bokens baksida: Ernaux behandlar teman som den katolska prydhetens kollaps, sekulariseringens framfart, p-pillret, abortfriheten och kvinnans frigörelse. Ett annat viktigt tema är hur vi lämnat skammen bakom oss och gått in i ett allt extremare konsumtionssamhälle. Ernaux oslagbart träffsäkra essä över samtiden, efterkrigstidens Europa, närmast som ett lackmuspapper över var vi befinner oss idag: i en tid av klasskillnader, populism, sönderfallande landsbygd och alienering. Åren har jämförts med Marcel Prousts stora minnesarbete På spaning efter den tid som flytt, men ur ett folkligt, kvinnligt och samtida perspektiv. En bok att läsa långsamt, läsa om, fundera, minnas själv; det man upplevt, läst, hört historier.

Flera smakbitar: HÄR.

Väggfönster av Gunnar Högnäs

TRÄDGÅRDSHANDLING 
De skaver mot varandra. 
Sår uppstår snittytor. 
Hudlös kollision. 

Som när en gren 
från ett avlägset träd 
ympas på stammen. 

Du fann en blomma 
som blev en frukt.

Väggfönster (2018) av Gunnar Högnäs är en varierande diktsamling om livet, kärleken, döden, årstider, minnen, en resa i tid och rum. Jag har hittat flera favoriter.

Gunnar Högnäs arbetar som informatiker vid Åbo stadsbibliotek, med ett varierande förflutet i bland annat kultur- och musikbranschen. Förutom poesi så också fotografering intresserar, bloggande, läsning – i synnerhet av dagstidningar - bänkidrott, tv och filmer och att ställa upp som statist i diverse produktioner.

Lyssna på Gunnar Högnäs: HÄR.

TVÅSAMHET
En bokstav
i sänder,
och så en till.
Det är allt
jag orkar med
just nu.
Du

Vägmärken av Dag Hammarskjöld

"Kanske är en stor vänskap aldrig besvarad. Kanske skulle den, värmd och värnad av sin motsvarighet, aldrig kunnat växa till mognad. 
   Den "ger" oss intet. Men i sin ensamhets rymd leder den oss upp till höjder med vida - insikter." (sid 37)

Vägmärken av Dag Hammarskjöld hittades efter hans död i september 1961 fann man i hans bostad i New York, ett manuskript med titeln Vägmärken. I ett brev kallade han anteckningarna för "en sorts 'vitbok' rörande mina förhandlingar med mig själv - och Gud". Dag Hammarskjölds bok är idag en klassiker. Vägmärken har översatts till flera språk - och nya läsare finner ständigt vägen till en säregna tänkare.

"Du har svårt att förlåta dem som tidigt nått mognadens fördelar. Bortsett från allt annat: Värför lägger du inte i vågskålen en sen ungdoms långa vår?" (sid 36)

22. Läs en bok vars författare är eller har varit politiker.

Den vita boken av Han Kang

Ett vitt leende
Det är (antagligen) bara hennes modersmål som har uttrycket "att le vitt". Ett ansikte som ler avlägset, tröstlöst, med en renhet som när som helst kan brista. Eller ett sådant leende. (sid 76)

Den vita boken (2019) av Han Kang är en allvarlig bok, vit är en allvarlig färg, väcker många tankar och minnen. Boken innehåller korta kapitel, författaren samlade en lista över vita saker. Is Måne Ris Vågor Svepning. Ord som rörde något i författaren, en vit fågel öppnar rum mot en sorg storasyster som dog efter födseln, lindor, en spädbarnsskjorta, svepning. Dåtid, nutid, framtid.

12. Läs en bok som har en färg i titeln.

Löparna av Olga Tokarczuk

   "De hörde till den så kallade campinggenerationer, med hussubstitutet på släp varje gång de skulle semestra. Spritkök, små klaffbord och stolar. Plastsnöre för upphängning av stätt på campingplatsen, tvättklämmor av trä. Vaxduk på bordet, impregnerad. Komplett picknickutstyrsel - plasttallrikar i färg, bestick, saltkar och små glas. 
    Någonstans längs vägen på en eller annan loppmarknad som mina föräldrar älskade att besöka (när de inte var upptagna med att fotografera varandra framför kyrkor och minnesmärken)" (sid 8)

Löparna av Olga Tokarczuk innehåller olika berättelser, ibland som självbiografiskt, börjar med tidiga barndomsminnen, studietiden. Tokarczuk är otroligt kunnig och gjort noggrann research. Vissa stycken korta fragment, några längre om Frédéric Chopins syster smugglar hans konserverade hjärta över gränsen till Polen. En kvinna flyger över halva jordklotet med uppdraget att barmhärtighetsmörda sin dödssjuka tonårskärlek. En man sjunker långsamt ned i galenskap efter att hans fru och barn mystiskt försvunnit under en semesterresa, för att sedan lika mystiskt dyka upp igen. Den ryska sekten Löparna förkunnar att vägen till frälsning ligger i att aldrig slå sig till ro. Episoder och fragment avlöser varandra i en lekfull och originell romantext som rör sig fritt genom tid och rum. Det handlar om resande och migration, liv och död, och den mänskliga kroppens förfall och bevarande.

"På väg tillbaka till bilen sneddar han över kyrkogården. Samtliga gravar är vända mt havet, som på en amfiteater, så att de döda ska kunna ta del av hamnens långsamma, enformiga lunk. Säkert gläds de åt den vita färjan, ser den kanske rent av som en ärkeängel med själar i lasten på sin himmelska kryssning." (sid 49)

35. Läs en bok vars omslag i huvudsak är gult.