Sankt Petersburg #54

Sonen har tagit bilden på ryska tsarens bibliotek i Sankt Petersburg

när han seglade dit med Pelle P:s båt.

Sofi Oksanen och Putin

Tidningen Vi Läser nr 1 * 2025 har en lång artikel om Sofi Oksanen som översatts till 46 språk. I april 2023 medverkade Sofi Oksanen på Svenska Akademiens konferens "Tanke och sanning under press" med ett uppmärksammat anförande om kriget i Ukraina. Hon har skrivit om Putins krig mot kvinnorna i många år.

I samma flod : Putins krig mot kvinnorna (2024) av Sofi Oksanen. Under Putin har försvagande av kvinnors rättigheter varit en målmedveten strategi. Verktygen är desinformation och propaganda, sexuellt våld i krig och en auktoritär lagstiftning. Sofi Oksanen tecknar en ögonöppnande bild av hur misogynin blivit ett alltmer effektivt vapen i diktatorernas och imperialisternas tjänst.

Den bebodda ön av Arkadij & Boris Strugatskij

Den bebodda ön (The Inhabited Island 1969) av Arkadij & Boris Strugatskij, boken nu befriad från sovjetisk censur. Tillsammans skrev de rysksovjetiska bröderna Arkadij Strugatskij (1925–1991) och Boris Strugatskij (1933–2012) internationellt uppmärksammad "realistisk" science fiction. Förmodligen är de mest kända för romanen ”Picknic vid vägkanten”, som filmatiserades av Andrej Tarkovskij som ”Stalker”. "Den bebodda ön” gavs ut 1971 i en kraftigt censurerad version och blev en av deras mest populära böcker. Berättelsen om Martin Krammer, en ungkommunist och kosmonaut som kraschlandar på en okänd planet, är sprungen ur författarnas egna liv under Sovjets psykologiska och litterära censur. Strandsatt på planeten som visar sig vara bebodd av humanoider försöker han förstå deras primitiva livsföring och obegripliga politiska konflikter. Allt står i bjärt kontrast till Jorden där det klasslösa samhället har förverkligats och alla lever i harmoni. Föreläsare: Anders Olsson, bibliotekarie och recensent på Fantasykanalen.se.

År 2157. Ungkommunisten och rymdutforskaren Maxim Kammerer kraschlandar och blir strandsatt på en okänd planet som visar sig vara bebodd av humanoider. Han inleder genast en första kontakt och blir snart indragen i planeten Sarakshs primitiva livsföring och obegripliga politiska konflikter, som står i bjärt kontrast till Jorden där det klasslösa samhället har förverkligats och alla lever i harmoni. En dag bestämmer han sig för att omkullkasta den rådande ordningen.

    "Han gick en stund med raska steg och tog djupa andetag för att rensa lungorna från järnflodhästens utsöndringar, sedan saktade han stegen till vanlig takt. Han tänkte på allt han hade sett under sina första två timmar på den bebodda ön och försökte få ihop alla orimligheter och sammanträffandeb till något logiskt och motsägelsefritt. Men det var ogörligt. Bilden liknade mer en saga än vaerkligheten, Och hela skogen, full av gammalt järn, var som en saga; här ropade sagoväsen till varandra med nästan mänskliga röster; den gamla övergivna vägen ledde, som i en saga, till ett förtrollat slott, och osynliga onda trollkarlar försökte lägga hinder i vägen för människan som råkat hamna i deras land." (sid 18) Flera smakbitar: HÄR.

kulturella personer - kultur

Inte helt enkelt att svara, bild på header

Det finns många intressanta böcker som kan läsas om och om igen.
Som 16-åring läste jag Brott och straff (1866) av Fjodor Dostojevskij (1821-1881), översatt på gammelfinska. Boken var tryckt 1917, Finland blev självständigt samma år. Jag blev väldigt tagen av boken och författaren.


Virginia Woolfs författarskaps och liv har intresserat mig många år. Hon var väldigt produktiv, man upptäcker något nytt hela tiden, helt ny värld för mig.

Vilka kulturella personer har funnits med dig länge? undrar: enligt O i: veckans Kulturfråga.

Sofi Oksanen i Göteborg

I samtal med Per Enerud, journalist och författare med Ryssland och Östeuropa som specialområde. Per Enerud är tidigare korrespondent för SVT i Moskva och pressråd vid Sveriges ambassad i Ryssland. Se: HÄR.

Under Putins styre har försvagandet av kvinnors rättigheter varit en målmedveten strategi. Verktygen är desinformation och propaganda, sexuellt våld i krig och en auktoritär lagstiftning. I sin nya bok "I samma flod – Putins krig mot kvinnorna", tecknar Sofi Oksanen en ögonöppnande bild av hur misogynin blivit ett alltmer effektivt vapen i diktatorernas och imperialisternas tjänst.

Sofi Oksanen är född 1977 och uppvuxen i Finland. Hon nådde stora framgångar med sin debutbok Stalins kossor (2003). Det internationella genombrottet kom med romanen Utrensning (2010), för vilken hon tilldelades både Nordiska rådets litteraturpris och Finlandiapriset.

I samma flod : Putins krig mot kvinnorna (2024) av Sofi Oksanen.
I april 2023 medverkade Sofi Oksanen på Svenska Akademiens konferens "Tanke och sanning under press" med ett uppmärksammat anförande om kriget i Ukraina. I essän Samma flod två gånger utvecklar hon resonemanget i bokform. Under Putin har försvagandet av kvinnors rättigheter varit en målmedveten strategi. Verktygen är desinformation och propaganda, sexuellt våld i krig och en auktoritär lagstiftning. Sofi Oksanen tecknar en ögonöppnande bild av hur misogynin blivit ett alltmer effektivt vapen i diktatorernas och imperialisternas tjänst.

"Våren 2022 ringde den tjugosjuåriga ryska armésoldaten Roman Bykovski upp sin fru Olka Bykovskaja från fronten. An det avlyssnade samtalet framgår att hustrun gav sin man tillåtelse att våldta ukrainska kvinnor så länge han använde kondom.
     Olga och Roman hade ett barn. När Ryssland hade ockuperat Krim flyttade familjen dit och enligt uppgifter på sociala medier är Olgas svärmor Irina mycket stolt över sin son, fosterlandsförsvararen." (sid 123)

förbjuden poesi - en brand under gräset

Vi lyssnade på Boris Chersonskij och Ludmila Chersonskij på biblioteket.
När maktens grepp om folket hårdnar behöver skrivandet ta andra vägar för det fria ordet. Poesin som genre – med sina metaforer, liknelser och allegoriska bildspråk – kan utgöra ett skydd för författare som behöver verka i det dolda.

Under UNESCO:s Världspoesidag läses texter som på något sätt har anknytning till krig, förföljelse, eller hot mot yttrandefriheten – en poesistafett för att försvara det fria ordet och sprida förbjuden poesi:

Anna Fohlin Mattsson, programansvarig PEN Göteborg, introducerar och avslutar programmet. Presentatör: Annika Wall, Svenska PEN
Medverkande: Boris Chersonskij Ludmila Chersonskij, tolkningarna av makarna Chersonskijs texter läses av Dmitri Plax. Axin Welat läser Faraj Bayrakdar och Fatma Savci. Kasia Michnik, Love Lidén. Kajsa Öberg Lindsten läser Lev Rubinstein. Johan Öberg läser Lev Rubinstein. Peter Nilsson läser Gui Minhai. Kjerstin Norén läser Wesam Almadari. Maria Bouroncle läser Atefeh och Ma Thida. Niki Mirzaei, Ramazan F. Güzel. Betlehem Isaak.

Mr. Jones svtPlay 🇺🇦 fem en fredag

en film som många borde se

Mr. Jones, polsk-brittisk långfilm från 2019 🇺🇦
År 1933 är den unge walesiska reportern Gareth Jones på mångas läppar efter ha lyckats få en intervju med Adolf Hitler. Inför sin nästa artikel nästlar han sig in i Sovjetunionen för att försöka lista ut hur kommuniststaten lyckats med den snabba moderniseringen av landet och upprustningen av armén. Ambitionen är att få en intervju med Josef Stalin men färden för istället Jones vidare till Ukraina. Under mardrömsliknande former blir han där vittne till hur Sovjets växande framgång bygger på att ryska soldater länsar Ukraina på grödor, med miljoner svältande människor som följd. Samtidigt är ryssarna Jones på spåren och de gör allt i sin makt för att hindra den fasansfulla sanningen från att spridas. Filmen bygger på verkliga händelser. Regi: Agnieszka Holland. I rollerna: James Norton, Vanessa Kirby, Peter Sarsgaard, Joseph Mawle, Kenneth Cranham, Christoph Pieczynski m.fl. Se: HÄR.

Vad är något du upprepar varje dag? tar blodtrycksmedicin.
Vilken bok, film eller serie har du tittat på eller läst flera gånger? Midsomer Murders 🇬🇧
Vad lär du dig aldrig? Namn.
När lärde du dig senast något utantill? olika koder.
Vilket var det vanligaste samtalsämnet under den här veckan? sport.

Repetition Fem en fredag hos: ElisaMatilda.

Kupé nr 6 av Rosa Liksom

Kupé nr 6 (Hytti nro 6 2011) av Rosa Liksom (pseudonym för Anni Ylävaara, född i Ylitornio, Finland, hon skriver på dialekten meänkieli eller tornedalsfinska.)  År 2011 tilldelades hon Finlandiapriset för romanen Kupé nr 6.
är en mångbottnad historia om en tågresa genom 1980-talets Sovjetunionen. En kylig nordost bar på balalajkans syrliga toner. På rälsen vilade utmattade och tysta lokomotiv. Den mjölkvita himlen, som hastigt ramlade ner, började slänga en kylig snömodd över marken som piskats av den vintriga vinden, hela rymden var fylld av en nedslående tristess. En arkitektstuderande ung kvinna tar Transsibiriska järnvägen mot Ulan Bator för att studera grottmålningar. Hon delar kupé med en vodkapimplande buse på väg till ett bygge. I den lilla trånga kupén möter öst väst och under den flera veckor långa resan berättar den manschauvinistiske mördaren hårresande historier om sitt liv och om sitt land, Sovjet.

Rosa Liksom har valt sin pseudonym för hon gillar allt rosa, se intervju: HÄR.

Jag satt bredvid henne när vi väntade på att hon skulle berätta om Älven (därför är hon klädd med sjal på huvudet som en kopiga. Kupé är en stark roman med mustigt språk. Fantastiska beskrivningar om det fattiga Sovjet, resan i tåg till Sibirien, i kyla och snö. Synd att jag inte hade läst boken då, för hade gärna ställt massor med frågor till Rosa.

   "Juna jarrutti pehmeästi lähestyessään Sverdlovskin kaupunkia. Valot ja varjot liukuivat rauhallisesti ohitse. Pehmeä, pysähtynyt talvinen iltahämärä huhuili kaupungin sivukaduilla, puistoissa ja aukioilla. Paikallisjuna vingahti viereisellä raiteilla. Esikaupungeista saapuvien ihmisten aalto tulvahti väliasemalle saapuneesta junasta, oranssi täysikuu heijastui koirien kaltaisiksi kusemista kinoksista. Ja tähdet taivaalla valtavina aukkoina toiseen todellisuuteen, samat mutta toiset kuin Moskovassa." (sid 39)

Vi av Edgar Corvera - smakbit

Vi (2023) av Edgar Corvera berättar om Orlando som föds i Minsk på 1980-talet men när Sovjet faller flyttar familjen till Sverige. Trettio år senare har han blivit pappa. Livet består av tidiga förskolelämningar och långa pass på en gruppbostad, medan allt han vill är att skriva. Samtidigt finns delar av släkten kvar i Belarus där regimen besinningslöst slår ner allt motstånd.
    Vi är en finstämd roman om separation, samhörighet och den bisarra tillvaron i en diktatur. Den rör sig mellan nu och då, mellan vardagens slit och minnena från en återresa till Minsk.
   "En vacker sommarkväll. Björkarna lyser i skuggornas svärta. Det är sista gången vi besöker Belarus. Jag är fyra år. Jag håller i en Kalasjnikov och bredvid står Volodja och håller en fotboll. Mamma är gravid med min syster. Det är som om ett djupt andetag omsluter oss. En paus innan familjen klyvs som en atomkärna."
    Edgar Corvera är bosatt i Stockholm och arbetar som logoped, han är utbildad på masterprogrammet för Litterär gestaltning på HDK-Valand i Göteborg. Vi är hans debut.

"Medan jag torkar, borstar tänder, skyndar på, knyter skor, ringer taxichaufförerna. De säger att de är framme fast de är på väg, vill att alla boende ska stå klara utanför gruppbostaden när de kommer för att hinna få in fler körningar. En efter en följer jag de boende ut på parkeringen och m¨ste springa tillbaka för att jaga på de andra.
    Det första jag gör när alla åkt är att gå in i köket och slå på P1. Stuvio Ett handlar om valet i Belarus. Lukasjenko har utropat sig till landets president igen men folket har svarat. Jag tar fram min telefon. Via Youtubekanalerna YVDozjd och NEXTA kan jag följa händelseutvecklingen i realtid. De breda boulevarderna i Minsk flödar över av demonstranterna i vitt och rött. Demonstrationstågen går unga som gamla och ropar: Uchodi!... Uchodi!
     Jag försöker urskilja Volodja på något av klippen. Det är alldeles för mycket folk. Plötsligt exploderar en granat i folkmassan." (sid 11) Flera smakbitar: HÄR.

Duktig liten flicka, estnisk långfilm

Duktig liten flicka, estnisk långfilm från 2018. Året är 1950 i ett Estland ockuperat av Sovjetunionen och Stalins terrormaskin gör vad den kan för utrota det estniska kulturarvet. 6-åriga Leelos mamma Helmes, som är rektor på en byskola, arresteras eftersom säkerhetstjänsten hittat en estnisk flagga bland hennes ägodelar. Flaggan är en förbjuden patriotisk symbol och innan Helmes förs iväg till ett fångläger hinner hon säga till sin dotter: "Om du är en duktig flicka så är jag snart tillbaka". I rollerna: Helena Maria Reisner, Tambet Tuisk, Eva Koldits m.fl. Se: HÄR.

Det fallna imperiet : Ryssland och väst under Vladimir Putin

Det fallna imperiet : Ryssland och väst under Vladimir Putin (2022) av Martin Kragh. Boken kanske kan ge förståelse för Vladimir Putins drivkrafter och hans dröm om en rysk stormakt baserad på auktoritär politisk grund. Ju mer man läser om detta desto mer skrämmande.

Den 24 februari 2022 markerar en ny ordning för Europa. Vladimir Putin introducerade sin linje under en säkerhetskonferens i München 2007 och etablerade den med kriget i Georgien 2008 och annekteringen av Krimhalvön 2014. Med invasionen i Ukraina har han korsat Rubicon.

Martin Kragh tar i sin bok ett helhetsgrepp om Vladimir Putin och den ryska historien, från Tsarrysslands fall till Sovjetunionens upplösning och det postsovjetiska Ryssland. Han berättar sakligt och effektivt om Putins vägval: med ett ojämförligt rikt material av kommunikéer och uttalanden i statlig och oberoende press kan läsaren följa de retoriska manövrarna som skulle leda Europa till krig.

Martin Kragh är biträdande chef för Centrum för Östeuropastudier vid Utrikespolitiska institutet och docent vid Institutet för Rysslands- och Eurasienstudier vid Uppsala universitet. Han skriver återkommande för Svenska Dagbladets kultursida om östeuropeisk politik och historia.

"Detta är Putins krig. Inte det ryska folkets, i vars namn han uppträder på den internationella arenan. Han drömmer om ett nytt Jalta, hotar omvärlden med kärnvapen, och försöker förnedra och dominera sina grannländer som han kalla broderfolk, Svaret är att förvägra honom dessa privilegier."

Martin Kragh,
Hägersten, 26 februari 2022

Flera smakbitar: HÄR.

politisk koppling - kulturfråga

Sofi Oksanen gör grundlig research. Oksanen har gjort väldigt mycket för den estniska litteraturen, lyft det och berättar om historien, som landets egna författare inte velat eller vågat berätta. Oksanen gör väldigt noggrann research och upptäcker nya saker hela tiden. Tidigare historieböcker i Finland kontrollerades i Moskva i Sovjet (!), så att mycket fakta har varit obekant och förskönat. Exempelvis har finska barn inte fått läsa om inbördeskriget i Finland. Det är stor skillnad hur vi i Norden uppfattar holocaust och hur man i östeuropa respektlöst kan lägga komposthög på judiska minnesmärken. När duvorna försvann är en viktig bok, saker som man inte pratat om.

i Finland har det funnits censur som är helt obekant i Sverige, i Belarus är det nu förbjudet att även HEMMA ha Svetlana Alexievichs böcker. Det blir bara värre i världen, många författare sitter i fängelse.

Vilka kulturella verk med politisk koppling uppskattar du? undrar: Enligt O i veckans Kulturfråga.

Torget (en belarusisk kärlekshistoria) av Barys Pjatrovitj - smakbit

Torget (en belarusisk kärlekshistoria 2011) av Barys Pjatrovitj (som besökt nyligen i Sverige). En berättelse om två människor och ett folk. Om Ales och Maryjka, och om Belarus. I Belarus vinns valen av dem som bestämmer hur man räknar och presidentvalet kunde bara sluta på ett sätt. På Oktobertorget i Minsk samlas människor för att protestera och demonstrera, bland dem Ales och Maryjka efter ett tidigare dramatiskt uppbrott.

Demonstrationens utgång är på förhand given, men hoppet spirar i väntan på polisens stormning och senare i fängelset växer samhörigheten. Torget berättar med många röster en historia om kärlek, kamp, kval och diktaturens verklighet. Det totalitära styret är fortfarande en realitet i Belarus och Torget har inte fått tryckas i hemlandet utan smugglats in från grannlandet Litauen. Författaren tipsar om Vasilij Sjuksjins noveller, hans filmer har visats i Sverige, en poesibok har jag beställt på biblioteket.

   "Han förstod själv vad som kunde hända med hennes bror, varför han flyttade: familjen pratar belarusiska, han själv talade uteslutande belarusiska med henne, så blev det från första början, utan att de kom överens om något (även om dikterna som de läste upp på studiecirkeln var på det språket). Och om hon kommer från en familj där man pratar belarusiska med varandra, så betyder det att hennes äldre bror snarare än allt annat är en oppositionell som var tvungen att flytta: kanske för att han deltog i några demonstrationer, kanske för att han åkte fast för "klottret" - "Ner med diktaturen!", ner med något annat, eller "Leve Belarus!", sådant händer ofta idag..." (sid 35)

Förläggaren Andrey Yanushkevich och hans medarbetare Nasta Karnatskaya har häktats i Belarus efter att ha öppnat en bokhandel i huvudstaden Minsk. Det är inte första gången Andrey Yanushkevich och hans förlag attackeras av diktaturen. Tidigare har förlaget fått utrustning konfiskerad, bankkonton frysta och tvingats lämna sitt kontor, skriver den svenska Förläggareföreningen i ett pressmeddelande om häktningen. De senaste månaderna har regimen i Belarus slagit till mot flera regimkritiska och självständiga förlag. Landet har sedan 19 maj 2022 förbjudit en rad titlar, bland annat George Orwells 1984. Läs: HÄR.   Flera smakbitar: HÄR.

I det heliga Rysslands tjänst av Vladimir Sorokin - smakbit

I det heliga Rysslands tjänst (2006) av Vladimir Sorokin utspelas år 2027 då Ryssland åter blivit ett självhärskardöme. Landet har byggt en stor mur mot den förhatliga västvärlden och fiender jagas skoningslöst av "opritjnikerna", säkerhetstjänsten. Huvudpersonen Komjaga har en hektisk arbetsdag - han ska hinna slå ner upprorstendenser, utföra en razzia mot ett adelsgods, bevittna en gudstjänst i Kreml och delta i brödraskapets rituella sexorgie i bastun.

"Vi kör över Vackra Torget. I dag är det marknadsdag och månglarna har fyllt nästan hela torget. Kundfångarna ropar, honungsvattenförsäljarna visslar, kringelförsäljarna mullrar, kineserna sjunger. Det är soligt, kallt, det har kommit rikligt med snö i natt. Det råder en fin stämning på vårt lands huvudtorg, riktigt musikaliskt. Från pojkåren minns jag ett helt annat torg - dystert, strängt och skrämmande." (sid 38) Flera smakbitar: HÄR.

Sammetsdiktaturen : motstånd och medlöpare i dagens Ryssland av Anna-Lena Laurén

Sammetsdiktaturen : motstånd och medlöpare i dagens Ryssland (2021) av Anna-Lena Laurén. Det är farligt att vara oppositionell i Ryssland. Om man deltar i demonstrationer och gör motstånd riskerar man sitt liv och sin frihet. Ändå gör ryssar det - trotsar regimen för att stå upp för det de tror på. Samtidigt är det många ryssar som väljer att tiga, att ignorera landets blodiga historia och komplicerade förhållande till demokratin så länge makthavarna lämnar dem själva och deras familjer i fred.

Hur kommer det sig? Med sin djupa kunskap om Ryssland och sin stora kärlek till dess folk har Anna-Lena Laurén blivit en av våra mest lästa och uppskattade journalister. I Sammetsdiktaturen får vi en inblick i det politiska spelet i Kreml och följer med hem till köken hos vanliga ryssar. Levande och personligt ger Laurén värdefulla inblickar i vardagen i ett av världens mest motsägelsefulla och fascinerande samhällen. Anna-Lena Laurén är en finlandssvensk journalist, författare och Dagens Nyheters korrespondent i Moskva. Laurén säger att hon skulle kunna ha mycket enklare liv utan byråkrati i Europa, men också mycket mindre intressant liv. Det är farligt att vara oppositionell i Ryssland. Om man deltar i demonstrationer och gör motstånd riskerar man sitt liv och sin frihet.

"Jobbet som journalist har blivit allt besvärligare. När jag blev Moskvakorrespondent 2006 var det ännu möjligt att få intervjuer med myndigheter. De var byråkratiskt och besvärligt, men det gick. År 2020 vill nästan inga myndigheter tala med utländska journalister. Det leder till att man nästan aldrig får direkta citat av dem." (sid 15)

   "Sedan jag kom till Moskva har jag pliktskyldigt bevakat de glest besökta demonstrationer mot Putin som spillrorna av den ryska oppositionen ordnar. På många av dessa manifestationer överstiger antalet journalister demonstranterna. De senare hinner knappt vecka ut sina plakat innan de grips av polisen och placeras i ambulerande häkten, det vill säga bussar med gallerfönster som på ryska kallas avtozak. Att de här bussarna dyker upp brukar vara det första tecknet på att demonstration är på gång.
    I många år har det funnits en tyst överenskommelse mellan Putin och folket. Putin ser till att levnadsstandarden höjs. Folket ser mellan fingrarna med korruption och valfusk.
    Här och nu läggs denna överenskommelse till handlingarna. Putinregimen går in i en ny era. Hittills har man aldrig blivit ifrågasatt på allvar.  Från 2011 blir man det ständigt." (sid 155)
            Flera smakbitar: HÄR.

Europa av Maxim Grigoriev - smakbit

Europa av Maxim Grigoriev (2021) är en ny typ av exilroman: en vidräkning med nostalgi och hemlängtan. I emigrantens svartsynta medvetande går tidslinjerna omlott. Minnet är en stad. Den romantiska drömmen om det kosmopolitiska, öppna Europa krackelerar långsamt medan barndomsstaden får ett allt mer lockande, världsfrånvänt skimmer. Den är även en hatfylld lovsång till den ryska emigrationens sekellånga historia, med den misantropiska grafomanen, uteserveringsfilosofen och misslyckade terroristen Nina i dess platslösa mitt.

När Nikita var fjorton år gammal rymde han från Moskva till Paris. Nu är han medelålders, överviktig och utmattad. Efter ett telefonsamtal från en advokat stor Nikita plötsligt som ägare till en söndervittrande våning på promenadstråket i Nice. Det oväntade arvet slår upp porten till en svunnen värld av uppbrott, hemlängtan och platslöshet. På en balkong i en främmande våning i Nice står han och tittar ut över vinterhavet. Nina var hans enda vän.

   "På hörnet låg ett kafé: Paris Europe. Jag gick in där och beställde ett glas porto. Det kostade två och femtio. Jag stod vid koppardisken, mellan flera kavajmän som drack kaffe och väntade på att få sitta ner och äta lunch. De pratade med varandra över mig, som om jag var luft: de var förfärade över någonting, uttryckte sin indignation eller häpnad, upprepade samma fraser flera gånger: det är förfärligt, obeskrivligt, jag saknar ord.
    Jag stod där och tittade ut över gatukorsningen utan att tänka på något.
    Jag såg ut över korsningen, som jag kände utan och innan." (sid 17)

   Och Paris. Vadå, Paris? "Paris är inte vad det en gång var." "Det finns nästan inga fransmän kvar i Paris." "Bara en massa blattar." "Jag är inte rasist, men..." "Ärligt talat. Ska man in på ett museum så blir man genomsökt över hela kroppen, medan en sån där invirad från topp till tå, inklusive ansiktet, släpps in med ett 'bonjour madame'". "De som kommer hit med sina egna lagar..."
    Den ryska butikförsäljarens relation till sina produkter är ett särskilt ämne, menade Nina.
    "Feminismen", sade hon till mig en gång, sade Nina. "Feminismen. Jag fattade inte vad jag skulle med den till förrän jag flyttade till väst, För hos oss i Ryssland, där var kvinnan redan befriad." (sid 314)
                                           Flera smakbitar: HÄR.

Maxim Grigoriev är född 1980 i Moskva och uppvuxen i Stockholm, i dag delar han sin tid mellan Portugal och Paris. Europa är Augustnominerad och har tilldelats ett flertal litterära priser; Svenska Dagbladets Litteraturpris, EU:s Litteraturpris och SmåLits Migrantpris 2022. Han nominerades även till tidningen Vi:s litteraturpris 2021.

Masha Gessen hade rätt om Putin

har läst artiklar av Masha Gessen i Göteborgs-Posten om Vladimir Putin och Ryssland, och kanske tänkt att hon överdriver. Masha är född i Moskva, är en journalist och författare verksam i USA och Ryssland, med medborgarskap i båda länderna.
I Mannen utan ansikte skriver hon hur Vladimir Putin efter att ha kommit till makten som premiärminister och därefter president i Ryssland 1999 har Putin gradvis utmanövrerat och eliminerat sina politiska rivaler. Han har nedmonterat landets sköra demokrati, inte minst genom sitt järnhårda grepp om medierna. Som verksam i Ryssland har den rysk-amerikanska journalisten Masha Gessen själv upplevt denna förändring och fått bevittna hur flera av hennes vänner och kolleger trakasserats och försvunnit under oklara omständigheter. Hon företräder den generation som satsade allt på frihetens och demokratins väg för Ryssland efter Sovjetunionens fall. I dag hör hon till dem som går i främsta ledet i demonstrationerna mot valfusk och vanstyre.
I Att överleva envälde uppmanar Masha Gessen oss att vara uppmärksamma på och hålla emot varje tecken till autokrati – och göra det innan det är för sent. I USA hade man dock fria val efter tecken på envälde.

I bergen finns inga herrar : om Kaukasien och dess folk

    - Sätt er, sätt er och ät! säger han och puffar mig fram till bordet som dignar av läckerheter.
     Sergalis fru Fatima Kazanova bjuder på stekt kyckling, vetegröt och färsk, lätt saltad och mycket smaklig gurka. Vetegröten påminner om den så kallade mamaliga som man får exempelvis i Abchazien, förutom att den är gjord på vete- istället för majsmjöl. På många ställen i Kaukasien spelar den här gröten samma roll på middagsbordet som potatisen i Finland.
    Jag har knappt hunnit tömma tallriken innan Fatima lägger på en ny jätteportion som får mig att känna mig förtvivlad. Jag vet att hon gör det bara för att visa sin generositet, men jag kommer aldrig att orka äta upp allt.
     - Så gott! pustar jag fram mellan tuggorna.
     - Vilken mat som helst blir god när man äter en tillsammans med en gäst. Alla gäster är sända av Gud, säger Setgali.
    Han frågar om jag vill ha vin eller vodka. Det har han alltid hemma för att kunna bjuda sina gäster, trots att han själv inte dricker en droppe. (sid 128)

I bergen finns inga herrar : om Kaukasien och dess folk (2009) av Anna-Lena Laurén, som är en finlandssvensk journalist, författare och Dagens Nyheters korrespondent i Moskva. I den här boken rör hon sig från norra Kaukasien, som tillhör Ryssland, till Georgien. Hon träffar människor i deras hem, lyssnar och analyserar. Boken skildrar den helhet som man måste greppa för att förstå kriget i Georgien, ett krig som väckte starka reaktioner i västvärlden. Det är en bok för den som vill se de djupare sammanhangen bakom konflikten. 

Det här är också en bok om människor, om de olika folkgrupperna och deras kamp för sin identitet, kamp mot assimileringen, kamp för att överleva i en tillvaro där man historiskt alltid har varit klämd mellan stormakter. Det är en historia om små folk med stolt historia, om styrka och mod, liv och död. Det är en bok om de kaukasiska folkens frihetslängtan. Kaukasien är inte bara krig. Det är en av världens vackraste regioner, med en unik mångfald språk och kulturer, stolta folk, urgamla traditioner och en vägran att böja sig inför auktoriteter. Rundradions korrespondent Anna-Lena Laurén tillhör de få västerländska journalister som regelbundet rör sig i området och som grundligt har satt sig in i de konflikter som pyr i Syd-Ossetien, Abchazien, Ingusjien, Nord-Ossetien, Tjetjenien, Dagestan och Kabardino-Balkarie.      Flera smakbitar: HÄR.

min mors bokmärke #119

Min 88-åriga mor läser nu Viktoria av Laila Hietamies som berättar om nittonåriga Viktoria som kommer till St Petersburg våren 1917, hon möter en helt annan stad än hon hade lämnat några år tidigare. Röda flaggor fladdrar i kvadrater och på taket av byggnader. Adeln har försvunnit under jorden och den kejserliga familjen har fängslats. Hon letar efter sina nära och kära. Viktoria har nu kommit till sitt riktiga ursprung och hon finner att hon, precis som sin mamma, kan ta sig till och med de mest krävande utmaningarna i livet. Min mor använder ett vykort från staden Tampere som bokmärke.

Kanske även Gerd, BP och Klimakteriehäxan har bokmärken.

vilken författare drömmer jag om att lyssna till? Kulturfråga

 Tre kulturfrågor från Enligt O:

1 Vilken författarsamtal är det bästa du lyssnat på?

Svetlana Aleksijevitj tillsammans med sin översättare Kajsa Öberg Lindsten och G-P:s kulturchef Ingrid Norrman som intervjuade. Först spelades Svetlanas favoritmusik Musical Toys av Sofija Gubajdulina. Skådespelare läser stycken ur Bön för Tjernobyl, De sista vittnena och Zinkpojkarna. Roligast blev det när Svetlana svarade på läsarnas frågor, hon ville även få frågor från publiken, men då var tiden slut. Nu ser jag framemot Svetlanas ny bok som inte handlar om krig, utan om kärlek och åldrande.

2 Vilken författare är du mest glad över att ha träffat?

Det är roligt att lyssna på Sofi Oksanen på finska utan tolk, för då hinner hon säga mycket mer. Oksanen har gjort väldigt mycket för den estniska litteraturen, lyft det och berättar om historien, som landets egna författare inte velat eller vågat berätta. Oksanen gör väldigt noggrann research och upptäcker nya saker hela tiden. Tidigare historieböcker i Finland kontrollerades i Moskva i Sovjet (!), så att mycket fakta har varit obekant och förskönat. Exempelvis har finska barn inte fått läsa om inbördeskriget i Finland.

Det är stor skillnad hur vi i Norden uppfattar holocaust och hur man i Östeuropa respektlöst kan lägga komposthög på judiska minnesmärken. När duvorna försvann har jag inte läst än, ska göra det på finska. En ny bok skriven av en intelligent djärv kvinna som kan och vågar, och som man inte trampar på tårna.

3 Vilken författare drömmer du om att lyssna till?

W B Yeats inte närvarande, men översättaren Thomas Sjösvärd läser Tornet. Jag tror att William Butler Yeats finns inspelat.