Brigitte Bardot och Lolitasyndromet : essäer av Simone de Beauvoir innehåller nio esseär flesta från 1940-talet, för första gången på svenska, med översättning och efterord av Anna Petronella Fredlund, doktorand i teoretisk filosofi. Eloge för det gedigna arbete hon har gjort, kunnig även om Maurice Merleau-Pontys, som en av essäerna handlar om;
Varseblivningens fenomenologi. Först tvekade jag att överhuvudtaget läsa essän om
Marquis de Sade, men Beauvoir behandlar hans verk delvis biografiskt, fast sådant material inte finns bevarat. Autism, oduglighet, oförmåga och oro plågade Sade, men likgiltig var han inte. I essän i
Litteratur & metafysik skriver Beauvoir att i en bra bok syns inte författaren: Värdet hos en god roman är när läsaren reagerar som inför levda händelser, trollbunden. Romanen måste undslippa sin upphovsman. Läsaren är rädd för att våga sig in i läsandets äventyr, låta sig ryckas med av historien, istället försöker hon översätta den.
Simone de Beauvoir gillar Brigitte Bardot för hennes okonstlade sätt, hon gör det hon har lust med, hon kritiserar ingen. Detta oroar fransmän som inte är förtjusta i Bardot (1959) som går i långbyxor, har ingen makeup, rufsigt hår. Brigitte Bardot är lika mycket jägare som bytet. Mannen är ett objekt, hon är mannens medsyster och like. En fri kvinna är motsatsen till en lättsinnig kvinna, inget vulgärt, en sorts spontan värdighet, skriver Beauvoir. I USA visar mannen respekt gentemot kvinnan, vilket fransmän inte gör.
Den röda tråden i boken är delvis att vi ska vara människor. Likgiltighet är av ondo, bekräftelse behöver vi alla. Människan är en nyfiken och responsiv varelse och en individ har alltid ett val. En människa kan aldrig frånsaga sig sin frihet; hon har alltid ett val. Hängivenhet retar ofta den som är föremål för den; han begärde ingenting, det är hans mor, hans hustru, hans vän som begär deras hängivenhet ska uppskattas; de njuter av den andras olycka eftersom de hoppas kunna trösta henne. En av Beauvoirs många tankegångar i essän
Existentialismen & folkets visdom.
Det är bara (?) att knyta ihop en sanning med den tänkandets rörelse som har frambringat det, som Hegel har sagt. Existentialism räknar med döden, att fråga om livets mening är utan mening. Viktigare att veta på vilka villkor man vill leva. Utilitarism innebär att människan alltid strävar efter det som gagnar henne själv. "Amatörer som säger sig älska allt älskar ingenting." Människan måste älska, vilja, göra. Människan känner ingenting annat än sig själv. Men människan kan inte leva ensam instängd i sig själv för då skulle hon inte vara mer än en växt. Men en "gemensam ensamhet" är det enda man kan känna bland sina vänner, på sitt arbete, hemma. Människor är instängda i sina egna våndor och bekymmer och intresserar sig inte för det som sker i kretsar som inte är deras egna.
