"
Den jävla sagan om den jävla ringen som hade blivit filmad i Nya Zeeland och nyligen vunnit ett helt uppbåd med Oscarsstatuetter. Det bor inte mer än fyra miljoner människor i landet och jag fick ett intryck av att nästan alla antingen hade medverkat i filmen (man hade tydligen sökt statister som endera var över två meter eller under en och tjugofem) eller blivit störda ev den, så den var föremål för stor nationell stolthet. Det är inte min sak att döma. Som jag sade brydde jag mig inte om var jag befann mig just då, fast jag kanske skulle ha föredragit att vara på månen"
(sid 22)Den motvilliga resenären av Jenny Diski är väldigt trevlig läsning, hon skrev i Göteborgs-Posten många år, känner igen mycket av det hon skriver. Diski trivs bäst hemma i soffan, ändå har hon fått status som reseskildringarnas drottning. Med skärpa, humor och självironi beskriver hon sin resa till Nya Zeeland. När hon känner sig dålig, så kan hon lika gärna läsa broschyr i hotellrummet om utflykten till kalkstensgrottan med lysmaskar, surrogatbesök.
Diski hur en stuga i Somerset två månader, läsa och skriva i stillhet, hålla si undan Bonden som hur ut. Inte gå ut utan ägna sig åt sin imponerande bokhög hon tagit med sig. För att få uppleva mörkrets stillhet reser hon till Lappland. Det perfekta stället för ensamhet och kontemplation kan man tro. Men när en engelsk författare är på besök vill inte Kirunas turistbyrå att hon ska stänga in sig i en stuga en månad, som hon tänkt sig utan lägger upp ett späckat schema med vildmarksäventyr.
"Jag har aldrig varit mycket för promenader. Jag är lättefull till min natur; ogillar att röra på mig. Lite newtonsk. Inaktivitet är min grej. Status quo, stillhet i nuet är vad jag strävar efter. Jag är förhärdad i det avseendet, inte bara passiv. Den högljudda befallningen "Gå och gör något" ekar genom min barndom och tonårstid. Jag satt och dagdrömde och läste. Jag gjorde något. Alltid." (sid 103)
Flera smakbitar: HÄR.
