Utan att någonsin nå toppen : min vandring i Himalaya

Utan att någonsin nå toppen : min vandring i Himalaya (Senza mai arrivare in cima 2020) av Paolo Cognetti är en varm och filosofisk skildring av det till synes galna projektet att höjdsjuke Paolo genomför en krävande expedition i Himalayas berg, världens högsta, med guider, bärare, mulor mm och varje dag bygger upp och river ett omfattande läger. Kroppsligt utmattad, i sällskap av utvald litteratur och storslagen natur, öppnas existensen självklarheter liksom dess mysterier sig.

"Längs floden uppenbarade sig formationer som gjorde mig så tagen att jag gång på gång fick sätta mig ner och teckna dem, himalayacedrarna, tallarna som såg ut som varianter av cembratall, björkarna med gulnade blad; den lilla bron som var tillverkad av stockar med ena änden fäst i flodbanken och den andra pekade rakt ut i tomma intet, broräcket med de skickligt snidade stolparna." (sid 30) Flera smakbitar: HÄR.

De åtta bergen av Paolo Cognetti handlar om fin vänskap mellan två pojkar som så småningom växer upp till män, sett även den fina filmen.

Du är eld och kärlek av Alda Merini

Du är eld och kärlek (Tu sei fuoco e amore) av Alda Merini.
Ett urval dikter och prosa ur Alda Merinis sena diktsamlingar. Här finns bland annat aldrig avsända brev till en läkare på det psykiatriska sjukhus där Merini vistas under åren 1965-72. Dikterna utspelar sig mellan form och kaos, upplösning och återfödelse. Passion blir terapi, mentalsjukhuset platsen för mirakel. Alda Merini (1931-2009) räknas som en av Italiens viktigaste poeter under 1900-talet, två gånger nominerad till Nobelpriset i litteratur.

"Du vet inte: det finns björkar som om natten klär av sig sina rötter, och du skulle aldrig tro på att träden vandrar om natten eller blir till drömmar. Tänk att det finns en kärleksfiol i ett träd. Tänk att ett träd sjunger och skrattar. Tänk att ett träd ligger i en springa och sen blir till livet självt. Jag har redan sagt det till dig: poeter friköper inte sig själva, de bör lämnas flygande bland träden som näktergalar, beredda att dö."

Tjuvar, lik, fala quinnor av Dario Fo

Tjuvar, lik och fala quinnor : Fem pjäser (Settimo: ruba un po' meno 1963) av Dario Fo, italiensk Nobelpristagare 1997.
1959 presenterade Fo fyra nya pjäser, bland dem Markisens malicer. Den byggde han på motiv ur folkliga farser från 1800- talet, fyllda av vidunderlig intrig och vanvettiga upptåg. Dario Fo har åstadkommit en farskonstens renässans i sitt hemland. Han smälter samman satir, komik och grotesk till en scenkonst som direkt drabbar publiken och framför allt dess skrattmuskulatur. Hans surrealistiska dårhumorn, crazyn har påverkat Bröderna Marx och sentida galgfåglar Danny Kaye och Jacques Tati. Översättning: Bertil Bodén.

Fem pjäser: En målare kommer sällan ensam. Bättre en tjuv i huset än en fnurra på tråden. Lik till salu. Den nakne mannen och mannen i frack. Marcolfa eller Markisens malicer (= ondska, elakhet, illvilja).

Bättre en tjuv i huset än en fnurra på tråden:
Tjuven är inne i det fina huset och letar efter bra tjuvgods när husets telefon ringer. Det är hans fru som undrar hur det går och önskar att han tar med sig något till henne. Husets herre kommer hem med med sin älskarinna, för husets fru i deras sommarhus. Tjuven gömmer sig i det stora golvuret. Många förväxlingar när husets fru kommer hem med sin älskare, och även tjuvens fru kommer dit. Ganska rolig ordväxling. Dario Fo har skrivit två olika slut till farsen.

Mannen Det är bättre med visky eller gin: tre kupor och så är man på örat.
Tjuven Nja... jag gillar inte visky, det smakar fotogen.
Kvinnan (som fyllt på ett bräddat glas) Det här smakar inte fotogen, det är äkta skotsk. (Visar fram etiketten på flaskan)
Tjuven (smakar av) Jag är ledsen, frun, men det här inte skotsk, inte ens kanadensisk, smaka själv.
Kvinnan (smakar och gör en sur grimas) Äääää... han har rätt, det är inte ens kanadensisk. (Vänder sig mot mannan) Dom har lurat dig.
Mannen (som hällt i ett glas åt sig själv) Tjuvar, skurkar... det här märket fick jag betala för... (Efter att ha smakat) Mmm, det är väl inte så illa... inte skotsk precis, men inte smakar den dåligt.
Tjuven Men om dom har låtit er betala för skotsk vara, så är dom riktiga tjuvar ändå. (Betraktar flaskan) Jag slår vad om att den är från Livorno.
Mannen Hur vet ni det?
Tjuven Jag gjorde lumpen i Livorno. (sid 62) Flera smakbitar: HÄR.

Svenska Akademiens motivering 1997:
”som i medeltida gycklares efterföljd gisslar makten och upprättar de utsattas värdighet”

Umberto D i svt

Umberto D. Italiensk långfilm från 1952 se: HÄR.
Ett klassiskt drama om den fattige Umberto som försöker leva ett anständigt liv på en ständigt krympande pension. Hans hyresvärdinna vill vräka honom och hans gamla vänner vänder honom ryggen när han försöker låna pengar. De enda vänner Umberto har kvar är den trogna hunden Fraik och hyresvärdinnans gravida hushållerska Maria. Regi: Vittorio De Sica. I rollerna: Carlo Battisti, Maria Pia Casilio, Lina Gennari, Ileana Simova, Elena Rea m.fl.

I fjol i Marienbad i svt

I fjol i Marienbad (L´année dernière à Marienbad)
Fransk-italiensk långfilm från 1961 se: HÄR.
Ett mystiskt drama som utspelar sig i ett stort, gammaldags lyxhotell där en främling försöker övertala en gift kvinna att fly med honom. Hon kan dock inte minnas en romans de eventuellt hade året innan i Marienbad. Regi: Alain Resnais. I rollerna: Delphine Seyrig, Giorgio Albertazzi, Sacha Pitoëff, Françoise Bertin m.fl.
Alain Resnais har även regisserat Hiroshima - min älskade av Marguerite Duras.

Kärlek på hjärnan av Ali Hazelwood

Kärlek på hjärnan (Love on the Brain 2024) av Ali Hazelwood som är neurovetenskapsprofessor. Kärlek på hjärnan är hennes andra bok i Kärlekshypoteser-serien. Modernista.

Vad skulle Marie Curie göra? Den frågan ställer sig Bee Königswasser ofta, och om NASA hade erbjudit Marie att leda ett neurovetenskapligt projekt är Bee övertygad om att hon skulle ha tackat ja direkt. Å andra sidan behövde den moderna fysikens moder aldrig samarbeta med Levi Ward...
    Visst, Levi är attraktiv – lång, mörk och stilig – men ända sedan de gick på universitetet tillsammans har det stått klart att han föraktar Bee. När hennes utrustning börjar försvinna och resten av personalen ignorerar henne verkar det uppenbart vem som är boven.
    Men när Bee konfronterar sin ärkefiende är han förvånansvärt stöttande, och snart tvingas hon medge att hon tycker riktigt bra om honom. Plötsligt drar hjärnan och hjärtat åt olika håll, och när det gäller kärlek inser Bee att det bara finns en fråga som betyder något: Vad ska Bee Königswasser göra?

    "Skulle jag någonsin ljuga för dig?"
    "Förra veckan svor du på att Stephen King höll på att skriva en spinoff till Nalle Puh." Och jag trodde henne. Liksom jag trodde på att Lady Gaga är en välkänd satanist, och att badmintonracketar är gjorda av mänskliga ben och tarmar. Kaotisk, misantropisk goth och kusligt uttryckslös sarkasm är hennes varumärke, och jag borde veta bättre än att ta henne på allvar. Problemet är att hon emellanåt framkastar en till synes galen historia som efter närmare efterforskningar (det vill säga en Googlesökning) visar sig vara sann. Visste du till exempel att Motorsågsmassakern bygger på en sann händelse? Jag visste det inte förrän jag träffade Rocío, och jag sov betydligt bättre innan dess.
    "Tro inte på mig, då." Hon rycker på axlarna och återgår till sin övningsbok för ansökan till doktorandstudier. (sid 22)

Kärlekshypotesen av Ali Hazelwood

Kärlekshypotesen (The Love Hypothesis 2023) av Ali Hazelwood, som är professor i neurovetenskap. Hennes debutroman Kärlekshypotesen blev en New York Times bestseller och en TikTok-sensation. Modernista.

Doktoranden Olive Smith tror inte på långvariga romantiska förhållanden. Det gör däremot hennes bästa kompis Anh, som har förälskat sig i Olives ex men vägrar dejta honom av hänsyn till väninnan.
    Olive, som mer än någonting annat vill se sin bästa vän lycklig, ljuger och säger att hon redan har ett nytt förhållande på gång. När Anh inte tror henne känner sig Olive – som den vetenskapskvinna hon är – tvingad att tillhandahålla bevis, och kysser därför första bästa kille som går förbi...
    Killen råkar vara Adam Carlsen – en ung, framgångsrik professor, men också ett ökänt kräk. Till Olives stora förvåning spelar Adam med och låtsas vara hennes pojkvän. Men inte nog med det, när hon hamnar i trubbel under en vetenskaplig konferens kommer Adam till hennes undsättning.
    Plötsligt är Olives lilla experiment farligt nära att självantända, vilket tvingar henne att sätta sitt eget hjärta under lupp och omvärdera sin hypotes om kärleken.

    "Vad sa du till henne?" frågade hon och försökte bortse från Adam Carlsens röst. »Flickan som sprang ut gråtande?"
    Det tog honom ett ögonblick att minnas att det för mindre än sextio sekunder sedan hade funnits någon annan på kontoret – någon som han tydligen fått att gråta. "Jag gav bara synpunkter på något hon skrivit." 
     Olive nickade och sände ett tyst tack till alla gudar att han inte var hennes handledare och aldrig skulle bli det innan hon såg sig omkring i rummet. Naturligtvis hade han ett hörnkontor. Två fönster som tillsammans måste utgöra typ sjuttiotusen kvadratmeter glas. Och så mycket ljus! Det skulle ha räckt för att bota tjugo personer från vinterdepression. Det verkade rimligt – med tanke på hans prestige och alla stipendiepengar han drog in – att han skulle bli tilldelad ett fint kontor. (sid 58) Fler smakbitar: HÄR.

Olydnaden av Alberto Moravia

har ätit frukost ute på altanen hela oktober:

Olydnaden (1948) av Alberto Moravia
Runt 1940 i tåget fick 15-åriga Luca bad hans föräldrar honom köpa mat på stationen och inte på tåget. Han blir arg och börjar tänka att världen är fientlig mot honom. På gymnasiet förvandlas denna ilska till vägran att studera. Han upptäcker att hans föräldrar har ett kassaskåp med mycket pengar, vilket äcklar honom. Hans föräldrar blir målet för hans hat mot världen: han vägrar allt som kommer från dem. Han säljer sina böcker, kastar sina fickpengar. Han kämpar för att undvika allt han älskar. Han svälter sig själv och blir sängliggande i tre månader och är övertygad om att han kommer att dö. Hans återhämtning kommer att bota honom från hans existentiella kris.
Moravia berättar som en objektiv iakttagare. Med sitt sinne för chockerande kontraster ställer han det groteska och motbjudande vid sidan av det ömtåliga och hjälplösa trevandet hos en ung osäker människa och låter honom komma till klarhet på desillusionens väg.

    "En dag gjorde fadern honom förlägen, då han vädjade inte längre till hans aptit utan till en djupare känsla, som han inte visste att han hade kvar. Han hade redan inskränkt sin matranson sedan någon tid tillbaka, men föräldrarna tycktes inte fästa stort avseende vid hans bristande aptit. En dag lade han märke till ett litet paket, som låg bredvid faderns tallrik, och när lunchen var slut, såg han att fadern tog paketet  och högtidligt lossade snöret.
     Det var en bakelse, och just en sådan bakelse som Luca förut hade tyckt mest om. Fadern lade undan papperet och snöret, lade bakelsen på en tallrik och sade på sitt långsamma och godmodiga sätt:
    - Jag har köpt en bakelse. Jag gick förbi ett konditori, och så köpte jag den. Den är säkert god.
    - Jag hoppas du inte har köpt den åt mig, för du vet att jag inte tycker om bakelser, sade modern.
    - Jag har faktiskt köpt den åt Luca"   (sid 79) Flera smakbitar: HÄR.

De åtta bergen av Paolo Cognetti bio

De åtta bergen (Le otto montagne) av Paolo Cognetti handlar om livslångt vänskap mellan två pojkar som så småningom växer upp till män, vad det innebär att bli vuxen och om den moderna människans längtan och sökande. Pietro växer upp i Milano men tillbringar somrarna i bergsbyn vid Monte Rosa där Bruno bor. Pietros föräldrar är bundna av sina arbeten i Milano men lever ständigt med en längtan till naturen och bergen; Bruno växer upp i en familj av bönder och hans liv är tidigt utstakat. Trots alla olikheter och det tidvis långa avståndet mellan dem både psykiskt och fysiskt består vänskapen mellan de båda, kärleken till naturen och bergen som förenande kraft. Pietro reser till Himalaya där bokens titel får en förklaring. Bruno stannar i byn och försöker hanka sig fram med osttillverkning. Se: HÄR.

En bok  jag tyckte mycket om och ville inte sluta läsa. Och glad att sonen hade tid att följa med på bio, en film som vi båda tyckte om. Sonen laddade ner boken efteråt, han vill lyssna. Jag bad att få pappersbiljett på bion, passar bra som bokmärke i min bok.

Filmen följde boken väldigt bra, otroligt bra filmat, alla mäktiga bergsvyer, årstider, glaciär, byggande av stugan, vintern. En otrolig upplevelse att se alla dessa vackra berg. Den sista bergsmänniskan utan alla moderniteter, som klarar av att leva där uppe även på vintern. Så länge han inte har familj att ta hand om. Vemodigt vacker musik av boråsaren Daniel Norgren.

De åtta bergen av Paolo Cognetti

De åtta bergen (Le otto montagne) av Paolo Cognetti handlar om vänskapen mellan två pojkar som så småningom växer upp till män, vad det innebär att bli vuxen och om den moderna människans längtan och sökande. Pietro växer upp i Milano men tillbringar somrarna i bergsbyn vid Monte Rosa där Bruno bor. Pietros föräldrar är bundna av sina arbeten i Milano men lever ständigt med en längtan till naturen och bergen; Bruno växer upp i en familj av bönder och hans liv är tidigt utstakat. Trots alla olikheter och det tidvis långa avståndet mellan dem både psykiskt och fysiskt består vänskapen mellan de båda, med kärleken till naturen och bergen och en delad barndom som förenande kraft. En bok  jag tyckte mycket om och ville inte sluta läsa.

"Pappa lät mig gå först på stigen. Han höll sig ett steg bakom, så att jag kunde höra ett hjälpande ord om det behövdes och hans andetag i nacken. Jag hade fått några få och tydliga regler att följa: ett, hitta tempo och hålla det utan att stanna; två, inte prata; tre, att vid ett vägskäl alltid välja den väg som fortsatte uppåt. Med rökningen och kontorslivet han ägnade sig åt pustade och stånkade han mycket mer än jag, men under åtminstone en timme tillät han inte ens pauser för att hämta andan eller dricka, eller betrakta omgivningen. Skogen fascinerade inte honom. Det var mamma som under våra utflykter runt omkring Grana pekade ut växter och träd för mig och lärde mig deras namn" (sid 38) Flera smakbitar: HÄR.

Romanen glimrar av vackra miljöbeskrivningar samtidigt som den skarpt skildrar familje- och vänskapsrelationer och ställer stora existentiella frågor. Efter en rad rosade kortberättelser och noveller är De åtta bergen Paolo Cognettis första roman, för vilken han belönades med Italiens mest prestigefyllda litteraturpris Premio Strega och franska Prix Médicis étranger. Rättigheterna är sålda till 39 länder.

Nabucco av Giuseppe Verdi #232

På mors dag var vi på opera tre generationer, jag med dotter och äldsta barnbarn. Vi såg Nabucco av Giuseppe Verdi, i modern tappning. Väldigt vacker musik, Fångarnas kör, vi njöt alla tre. Jag sparar biljetten som minne och bokmärke. Kanske även Gerd och BP har bokmärke.

Mitt namn är Oliva Denaro av Viola Ardone

Mitt namn är Oliva Denaro (2022) av Viola Ardone handlar om en ung kvinna som slåss för sin frihet i en tid då kvinnors frihet var strikt begränsad av traditioner, religion och fördomar. Året är 1960 och Oliva Denaro är sexton år. Hon bor i en liten siciliensk stad där hon ständigt hört sin mamma förmana och varna för allt som en flicka inte får göra; inte klä sig fel och annat. ”Det passar sej inte” säjer moder till allt. Oliva älskar att springa i träskor och i hemlighet kopiera filmstjärnor i sitt skrivhäfte som hon gömmer. Hon älskar att plocka sniglar och grodor med sin pappa vilka de säljer på torget. 

Hon gillar inte tanken på att bli kvinna, leva begränsat, hon vill välja sitt eget liv. Hon får sluta på lärarseminariet efter två år, fast fader önskat att hon kunde få utbildning och inte vara beroende av en man. Detta sker för sextio år sedan, fortfarande finns det länder där kvinnan är mannens egendom, hon har inget egenvärde. Det hjälper inte att vara lydig flicka.

Författaren Viola Ardone har examen i litteraturvetenskap och undervisar i latin på gymnasienivå.

"Jag har aldrig varit och sett på film eftersom min mamma säger att det sätter griller i huvudet på mig, därför nöjer jag mig med att titta på filmaffischerna som är uppsatta längs gatorna och sedan i hemlighet teckna av ansiktena i skrivboken. Min vän Liliana pratar ansikte mot ansikte med männen, tittar inte bort, och jag får inte umgås med henne eftersom hon inte är en ordentlig flicka, men hon och jag är de enda som ingen vaktar, och efter skolan går vi en lång bit ev vägen tillsammans." (sid 17)

   "Vad försöker du säga, Olivia? Jag förstår inte."
   "Kvinnan är aldrig singularis."
   "En kvinna, flera kvinnor", hade hon räknat på sina fingrar. "Singularis, pluralis."
    Men jag var ändå inte övertygad. "En kvinna som är i singularis finns inte. Om hon är hemma är hon med barnen, om hon går ut är det för att gå i kyrkan eller till marknaden eller begravningar, och också där är hon tillsammans med andra. Och om det inte är andra kvinnor som vaktar henne måste en man följa med henne. Jag har aldrig sett en kvinna i singularis" sa jag blygt. (sid 39)

Jorge Luis Borges labyrint i Venedig

Monty Dons adriatiska trädgårdar Brittiskt trädgårdsprogram 2022
Trädgårdsentusiasten Monty Don bjuder med oss på en resa till det Adriatiska havet för att besöka några av de unika trädgårdar, både privata och offentliga, som återfinns längst kusten. Och i trädgårdar i Venedig finns flera litterära spår, Jorge Luis Borges labyrint med flera tecken på hans verk. Henry James  har också lämnat spår i en trädgård Venedig. Fantastiskt program, vem kunde ana vilka fina trädgårdar det finns i Venedig! Se: HÄR.

Cinema Paradiso i svtPlay

Cinema Paradiso italiensk långfilm från 1988
Den framgångsrike filmregissören Salvatore får bud från sin hemby på Sicilien att en viss Alfredo dött, ett bud som väcker många minnen till liv. Alfredo var biografmaskinist och härskade i ensamt majestät över Paradiso, den lilla byns biograf. Det blir en resa tillbaka i tiden till barndomsåren då Salvatore fick följa Alfredos arbete vid den magiska filmprojektorn. Regi: Giuseppe Tornatore. I rollerna: Philippe Noiret, Salvatore Cascio, Marco Leonardi, Jacques Perrin, Antonella Attili, Pupella Maggio m.fl. Se: HÄR.

Luigi Pirandello Nobelpris 1934

Krukan (1909) av Luigi Pirandello, som Novellix gett ut, berättar om en snål godsägare vars nya stora oljekruka spruckit itu. Han ber en krukmakare laga den, men han litar inte på hans mirakellim, utan vill även ha krukan lagad med ståltråd. Två starka män som känner sin yrkeskunskap ifrågasatt. När en oväntad olycka sker, blir skadeståndskravet mellan dem en ny kamp om moral och rättvisa. Kan någon vinna?

"hotade att skjuta ån den ene än den andre om så bara en enda oliv saknades. Det var nästan så att han hade räknat dem allihopa, en efter en, på träden. Och så gällde det att se till så att varje gödselhög vlev exakt lika stor som de andra. Med vit hatt, i bara skjortärmarna och med skjortan uppknäppt långt ner på bröstet sprang han med uppretad min och drypande av  svett fram och tillbaka. Han rullade med sina vargliknande ögon, rev sig ilsket i skäggstubben som var så uppkäftig att den nästan växte ut igen medan han rakade sig."

En, ingen och hundratusen (Uno, nessuno e centomila) av Luigi Pirandello som var mest känd som dramatiker, men han skrev i samtliga genrer. Vibeke Emond står för den första översättningen till svenska någonsin av mästerverket En, ingen och hundratusen. Förord av Anna Smedberg Bondesson.

"Jag var tjugoåtta år och hade dittills alltid trott att min näsa var om inte direkt vacker så i alla fall riktigt hyfsad, liksom alla andra delar av min person. Det hade därför varit lätt för mig att medge och hävda det som vanligtvis alla som inte har haft olyckan att få en vanställd kropp medger och hävdar, nämligen att det är korkat att känna sig fåfäng över sitt utseende."

Svenska Akademien: ”för hans djärva och sinnrika nyskapelse av dramats och scenens konst”

länder intill varanda - tisdagstrio

Frankrike, Österrikiske och Italien

Till bords med Proust innehåller massa citat, fina bilder, recept.

Madeleinekakor à la Monet... vem var först? Proust?

Eurotrash (2022) av Christian Kracht.

Förbjuden dagbok (Quaderno proibito1952) av Alba de Céspedes.

Böcker av författare från tre intill varandra liggande länder (måste alltså inte utgå från Sverige) - temat tisdagstrio hos: Ugglan.

Theodor Mommsen Nobelpris 1902

Theodor Mommsen en tysk historiker och arkeolog med Romarriket som huvudområde fick nobelpris i litteratur 1902, han dog året därpå. Svenska Akademiens motivering: ”nutidens störste levande mästare i den historiska framställningens konst, med särskilt fäst avseende å hans monumentala verk ’Römische Geschichte’”

Romersk Historia är den lättlästa varianten och riktigt intressant läsning, fortfarande aktuellt. Arkeolog Tullia Linders skriver i förordet 1983: "Visserligen har arkeologin gett oss kunskaper om prehistorien som Mommseninte kunde ha, språkforskningen har gått vidare sedan hans dagar - det etruskiska språket går till exempel numera att tolka - och nyfunna inskrifter kompletterar de antika skriftliga källorna. Men i det stora hela står si hans Romerska historia än i dag. Samtidigt som den alltså är auktoritativ på det historiska området, är den emellertid också ett litterärt verk, som med rätta renderade författaren nobelpriset i litteratur 1902, Därtill bidrog inte minst hans stil, så full av engagemang men också av kvickhet och ironi, och som tyvärr är mycket svår att rättvist återge  på svenska."

6 Roms kamp om hegemonin över Italien
"Det var första gången som romersk här stannade i fält sommar och vinter, år efter år, tills det uppsatta målet var nått; det var första gången som samhället betalade uppbådets sold med statsmedel. Men det var också första gången som romarna försökte underkuva en främmande nation och förde sina vapen över det latinska landskapets gräns i norr. Striden var våldsam, utgången knappast tvivelaktig. Romarna fick understöd av latinerna och hernikerna, hos vilka störtandet av den farliga grannen väckte lika stor tillfredställelse som hos romarna själva, medan Veji stod där övergivet av sin nation och endast de närmaste städerna lämnade det hjälptrupper. Kelternas samtidiga anfall skulle i sig ensamt kunna förklara, att de norra städerna inte deltog." (sid 87)

Simon Strauss avlade 2017 sin doktorsavhandling vid Humboldt-Universität i Berlin. Ett arbete som handlade om tankar i det romerska samhället hos Theodor Mommsen och Matthias Geléer.

Fältherrar och statsmän i Roms historia (1902) av Theodor Mommsen ; urval och öfversättning af E. A. Zetterqvist berättar om ett femtontal stadsmän (fick läsa på universitets läsesal)
Cajus Julius Cesar: "Men huru gärna han äfven som monark umgicks med kvinnorna, lekte han dock blott med dem och inrymde dem intet inflytande; till och med hans mycket omordade förbindelse med drottning Kleopatra inleddes blott för att dölja en svag punkt i hans politiska ställning. Cesar var helt och hållet realist och förståndsmänniska" (sid 66)
"Stadsmannens uppgift är af universell natur liksom Cesars snille; när han grep sig an med de mångfaldigaste och från hvaranda mest aflägsna företag, syftade de dock alla på detta enda stora mål, som han med oinskränkt trohet och följdriktighet tjänade; och aldrig föredrog han bland de mångfaldiga sidorna och riktningarna af sin stora verksamhet den ena framför den andra." (sid 69)

Stål av Silvia Avallone - hett #62

Stål (2012) av Silvia Avallone är en gripande skildring av två unga flickors vänskap och hur de tillsammans möter omgivningens krav och förväntningar. Samtidigt ger romanen en storslagen nutidsbild av livet på Italiens baksida. De bästa vännerna Anna och Francesca växer upp i ett nedslitet bostadskomplex i den toskanska kuststaden Piombino. I horisonten skymtar Elba, men på Via Stalingrado är det kring stålverket livet rör sig. Flickorna är 13 år, på väg att ta steget in i vuxenvärlden och är heta föremål för männens och pojkarnas blickar. De är prinsessor i ett fallfärdigt kungadöme och drömmer om ett liv tillsammans långt borta från föräldrarna och stålverket. Anna har stora planer för sitt liv, hon ska läsa vidare och bli domare eller politiker. Francesca drömmer om att bli velina, att jobba på tv eller bli modell.

   "Visst hade hon tyst lovat: Inget har hänt och vi pratar inte mer om det. Men... Men nu på sitt rum, i hemlighet, kunde hon göra det - leta fram, återuppleva och benämna detta inget. I alla fall här inom sig. För detta inget hade hänt. Och Anna hade blivit arg efteråt och till och med knuffat till henne. Men innan... Francesca spärrade upp ögonen och lät det som hänt projiceras i taket, om och om igen.
    En tallrik eller ett glas krossades. Hennes pappa började skrika.
    Hon var inte den som kämpade. Ville inte erövra världen som Anna. Hon var inte Anna. Hon liknade inte tjejerna i kvarteret, eller tjejer överhuvudtaget." (sid 131)

Veckans inlägg i Monikas Hett i hyllan där man bekänner sina hyllvärmare.

Förbjuden dagbok av Alba de Céspedes 1952

Förbjuden dagbok (Quaderno proibito 1952) av Alba de Céspedes (översättning Karin de Laval, nyöversättning av Johanna Hedenberg) läste jag om i en finsk bokblogg och blev nyfiken.
Valerie 43 år, börjar i hemlighet skriva dagbok hösten 1950. Hon är lyckligt gift med Michele, har två snart vuxna barn, och trivs med sitt arbete som sekreterare. Valeries liv fylls av en italiensk medelklasshustrus alla omsorger om hem, barn, man och ekonomi. I dagboken skriver hon om sina känslor och drömmar, sin opposition, sitt frihetsbegär - och den förälskelse som växer sig allt starkare.

Ganska vardagliga jag-berättelser om av en husmors vardag, skrivet i hemlighet i ett häfte som göms undan hela tiden. Boken berättar om ett par med två nästan vuxna barn, ett stillsamt liv. I Italien åldras kvinnan tidigt, inte mycket attraktionskraft kvar efter fyrtiotre år. En  tidsresa till 1950-års Italien, med stora skillnader mellan könen. Samtidigt sker stora förändringar mellan generationer.

"Nu är jag tvungen att skriva på natten, under dagen får jag aldrig vara i lugn och ro; ingen förväntar sig eller sätter sig emot om jag är uppe sent på kvällen och säger att jag har några sysslor som måste uträttas. Att jag först så här dags kan få vara ensam för att skriva visar mig att jag nu för första gången under tjugotre års äktenskap ägnar en smula tid åt mig själv. Jag skriver nu på ett litet bord i badrummet, på samma sätt som då jag var barn och utan att min mor visste" (sid 63)

Boken fick stor uppmärksamhet. Enligt mig den värsta mardrömslika varianten av Virginia Woolfs Ett eget rum; ingen egen plats, inte mycket pengar heller. Inget skrymsle i hemmet som är kvinnans eget, inte en stund egentid. Så fort hon inte står vid spisen eller sitter i vardagsrummet med familjen, så frågar maken eller de vuxna barnen, vad hon gör? Nästan klaustrofobiskt i det lilla hemmet. Valeria vill ibland vara ensam, skriva i sin dagbok, som hon måste gömma hela tiden på olika platser. Och sitter hon och skriver på natten, så kommer maken och undrar, vad hon gör, hon måste gömma pennan. Hon köper fotbollsbiljetter till familjen för att få vara ensam en stund. Tänker på Till rum nitton av Doris Lessing, en stark novell om kvinnan som längtar efter en egen stund, längtar efter ensamhet.

"Jag behöver vara ensam ibland; det skulle jag aldrig våga erkänna för Michele, han skulle bli sårad, men det är min dröm att få ett rum helt för mig själv, Tjänarna, som arbetar oavbrutet hela dagen, säger godnatt på kvällen och har rätt att låsa in sig i ett rum, i en skrubb. Jag skulle nöja mig med en skrubb. Men jag lyckas aldrig få vara ensam, bara genom att försaka min sömn får jag lite tid över att skriva i dagboken. Om jag avbryter vad jag sysslar med hemma eller slutar att läsa och stirrar framför mig där jag ligger i sängen, är det alltid någon som omtänksamt frågar mig vad jag funderar på." (sid 71)

Hennes författarskap har fått ett lyft, som många kvinnliga författare: HÄR.

En vänskap av Silvia Avallone

En vänskap (2022) av Silvia Avallone, en nutida roman om unga kvinnor och klass och Italien, med utgångspunkt i frågan som vi alla ställer oss: "Måste man verkligen berätta om sitt liv för att det ska existera?"  Förr skrev vi hemliga dagböcker med lås, nu lägger vi ut allt på nätet.

Numera tror alla att de känner hennes bästa vän, Beatrice, som har följare över hela världen. De vet vad hon har på sig, vad hon äter och vart hon åker på semester. De beundrar henne, avundas henne, hatar henne, dyrkar henne. Men ingen anar den hemlighet som döljer sig bakom leendet som alltid är exakt likadant, ingen kan föreställa sig hur det var när "la Rossetti" bara var Bea. Elisa är en skygg kvinna, fortfarande bara drygt trettio men kanske lite gammaldags. Hon tycker varken om att visa upp sitt liv eller sociala medier. Men nu vill hon berätta historien om deras vänskap.

   "Den 1 december satt jag kvar och skrev klart en uppsats till halv två. Noggrann som jag var ville jag läsa igenom den två gånger. Jag lämnade den till fröken Marchi som hade varit snäll nog att vänta på mig. "Vad mycket du skriver, Elisa. Det märks vad du vill bli när du blir stor." Hon visste det innan jag själv gjorde det. Jag kom ut sist av alla. Min moppe var den enda på parkeringen. Jag tog upp nyckeln i fickan, och på långt håll såg jag att det låg något vitt på sadeln.
   Jag gick långsammare. Fötterna kändes som tunga sandsäckar. Hjärtat började bulta öronbedövande som om bröstkorgen var tom.
    Jag hoppades och vågade inte hoppas.
    Jag ville det så intensivt och var rädd för det." (sid 130)  Flera smakbitar: HÄR.

Vi läser nr 2 ¤ 2022 (tryck på länken för mer lästips), lång intervju med Silvia Avallone om En vänskap, om unga kvinnor, klass och Italien.