lär mig hela tiden 📖 kultur

Ord från 1868

Svensk handordbok med tillägg af ordens etymologi jemte ett bihang, innehållande de i svensk skrift allmännast brukliga främmande ord av Dalin hittade jag på loppis, tänkte att kul att ha när jag läser kvinnliga författare från 1800-talet. Stavningen skiljer sig. Jag har alltid tyckt att det är spännande med ordens valens, att kunna se hur betydelsen ändras. Speciellt i verb och adjektiv kan man ibland se, hur betydelsen glider på mindre än tjugo år. Jag bläddrar och lär mig att Piccanell är en sorts finare tuggtobak. Hel är dödsgudinna, och en del blommor och växter har kul namn. i BIHANG finns förteckning på de i svenskt språkbruk allmännast förekommande utländska ord: Simplicitet är enkelhet och Sibylla är spåkvinna, inte korv... Lite nördig kan jag bli ibland.

Läser jag en vanlig roman och hittar främmande ord, nya författare eller böcker jag inte läst, så söker jag ofta vidare, kanske lånar böcker som nämns i böcker jag läst. Läsning långsamt ibland, lär mig något hela tiden.

Vilka böcker har fått dig att vilja lära dig mer? undrar enligt O i: veckans Kulturfråga.

Herscht 07769

Herscht 07769 : Florian Herschts roman om Bach (2023) av László Krasznahorkai.

Den ungerske mästaren László Krasznahorkai har skrivit en roman om dagens Europa – en roman som tydligt bär hans särmärke i samtidslitteraturen. Tanken på ett enat Europa går åt fanders, den melankoliska humorn blandas med avgrundsdjup sarkasm, tankarna svindlar och meningarna vindlar.

Kana är en stad någonstans i tyska Thüringen. De enda som visar något intresse för den ödsliga och försakade staden är nynazister. Stadens invånare betraktar å sin sida främlingarna med misstro och förakt. Bara Florian Herscht inbillar sig att han står på god fot med personer på båda sidor om konflikten. Han är vänlig och hjälpsam – och stark som få – men har en inneboende rädsla för tatueringar och är övertygad om att universum går mot sin undergång. För att varna alla om den annalkande katastrofen skriver han brev till förbundskansler Angela Merkel; brev som knappast förvånande lämnas obesvarade.
Endast Johann Sebastian Bachs musik kan erbjuda Florian tröst. Men så vandaliseras den store kompositörens grav av oskön graffiti, polisen söker vandalerna utan framgång, vargar strosar omkring i skogsbrynet – apokalypsen tycks närma sig med stormsteg.

"sedan Florian började jobba åt Bossen hade de tvättat bort graffiti från betongväggar, fallfärdiga hus, under broar, intill järnvägen, på tågvagnar, på brandväggar i förorter, det var nästan alltid sådana ställen, men från ett museum, det var helt oerhört och skandalöst även i hans ögon, och Bossen hade själv förklarat att de, det vill säga sådana där som förstör världen med graffiti, tack och lov aldrig ger sig på statyer, fontäner, slott, kyrkor eller museer för den skull, det lär vara en oskriven lag bland dem, men så detta, att ändå, och dessutom Bachhaus, han hade under alla omständigheter blivit förvånad" (sid 34) Flera smakbitar: HÄR.

Ett enda kapitel på 375 sidor men det flyter på bra.
Tankarna drar till W G Sebald och Thomas Bernhard.

Intermezzo av Sally Rooney

Intermezzo (2024) av Sally Rooney
De är bröderna har Peter och Ivan Koubek inte mycket gemensamt. Peter, manniskorättsadvokat i trettioårsåldern, är karismatisk och framgångsrik på ytan men kämpar i själva verket med att få kontroll över sitt liv. Hans tio år yngre bror Ivan är en allvarsam schackspelare, tyngd av stämpeln som före detta underbarn. Brödernas far har precis gått bort och sorgen får avståndet mellan dem att växa. En hel del igenkänning om man varit i Dublin. En tänkvärd bok om livet, döden, kärlek, acceptans och försoning. Tyckte mycket om denna.

När livet var perfekt. En gång var det det. Att släppa taget om henne nu, kanske bättre för dem båda. Hjälp. Förlåt mig. Hon mumlar hans namn och när hon kallar svarar han utan att tänka efter för en gång skull ärligt: Jag älskar dig. Jag älskar dig också, säger hon. Han blundar. Utmattad, full, skamsen. Vill bli förlåten. Ta tillbaka allt. Leva rätt liv. (sid 86) Flera smakbitar: HÄR.

Hur får man bort widget på bloggen, som innehåller något script som gör att man skickas vidare från min blogg...? Irriterande

Orons bok av Fernando Pessoa

Orons bok (Livro do Desassossego) av Fernando Pessoa (1888-1935) skrevs under några få dagar, texten räknas till en av 1900-talets viktigaste böcker. I Portugal finns utländska personer som bestämt sig för att lära sig portugisiska bara för att kunna läsa Orons bok. Pessoa var ganska ensam man som nu hyllas med en staty i Lissabon. Boken gavs ut efter hans död. Den består av hundratals textfragment som till formen rör sig mellan dagbok, prosalyrik och korta berättelser. Här finns utsökta melankoliska betraktelser, skildringar av själstillstånd, drömmerier, såväl som grubblerier om kärlek, moral och kunskap. Det finns böcker som man inte slukar i en munsbit utan kan smutta på långsamt. Ibland svårt att läsa en hajpad bok som uppskattas av många,

Ur Bengt Holmquists inledning: "Orons bok är ytterst innehållsrik, en outtröttlig genomgång av ett splittrat medvetande. I den moderna litteraturens vimmel har den inte många fullt värdiga motstycken." Ny översättning i höst, med flera nya översätta stycken. Pessoa skrev inte så tydligt.

"Jag blir alltid lika häpen när jag har slutfört något. Häpen och bedrövad. Mitt sinne för perfektion borde hindra mig från att någonsin slutföra något; det borde rentav hindra mig från att påbörja något. Men jag låtsas som ingenting och ger mig ändå i kast med uppgiften. Och resultatet blir en produkt som inte har tillkommit genom en viljeakt utan genom en eftergift. Jag påbörjar något därför att jag inte har själsstyrka nog att avbryta det. Den här boken är min feghet." (sid 161)

"Lyckliga de som lider utan kluvenhet! Lyckliga de som störs men inte splittras av ångesten, de som tror även i sin otro och som kan sätta sig i solen utan betänkligheter." (s 163)


 I Norge åpnet en bokhandel som bare skulle selge akkurat denne boken: HÄR.

tre av samma - tisdagstrio

Inte bara litteraturprofessorn och akademiledamoten Anders Olsson gillar Thomas Bernhard, han var även en av Bodil Malmstens favoritförfattare.

Ja av Thomas Bernhard berättar om en vetenskapsman som har dragit sig tillbaka på landet för att ägna sig åt sin naturvetenskapliga forskning, men han mår inte så bra av ensamheten och isoleringen.

Ave Vergilius av Thomas Bernhard är en långdikt han skrev i början av 60-talet i Oxford och Sicilien.

Gå (Gehen 1971)  av Thomas Bernhard där berättarjaget och hans vän Oehler brukade vara ute och gå på onsdagar, nu är de även ute och går på måndagar. Oehler var tidigare ute och gick med Karrer men nu är Karrer inlagd på sinnessjukhuset Steinhof.

Tre böcker av samma författare (som du har läst eller vill läsa mer av) - Temat tisdagstrio hos: Ugglan.

lockande böcker - kulturfråga

När jag läser baksidan på böcker på biblioteket är jag snabb med att besluta vilka böcker jag tar hem. Men svårt att beskriva. Brittiska böcker lockar, universitetsvärlden blir jag nyfiken på, biblioteksvärlden lockar. Gillar långsamma böcker mer än där det händer massor hela tiden... Tjocka böcker lockar mindre. Dystopi kan ibland vara bra. Våldsamma böcker undviker jag, men gamla brittiska pusseldeckare lockar ibland. Reseböcker kan vara intressanta. Jag är inte så lockad av böcker om bönder, lantliv förr, flera generationer. Men som tur så läser jag även dessa böcker om bokcirkeln har valt det temat, eller fått tips av andra bokbloggare. Vad jag gillar just nu, kan ändra sig.

Vilka beskrivningar får dig att vilja läsa en bok? Vilka avskräcker dig? undrar: Enligt O i veckans Kulturfråga.

jag läser som Bernur

känner igen mig i det Bernur skriver:
"Själv har jag nog också en viss ångest inför sluten. Jag tenderar att glömma dem. Eventuellt beror det på att jag undermedvetet är villig att läsa om böcker, så jag vill inte komma ihåg hur de slutar. Eller så bara bryr jag mig inte: det är inte slutet som är det viktiga i en roman. Dessutom är väl de flesta slut dåliga, inte ens värda att lägga på minnet? Ett slut i en roman är kanske den yttersta formen av realism. Våra liv bara pågår, och något liknande gäller romaner. De borde inte sluta, inte mer så än att våra liv borde sluta." Läs: HÄR.

Eller som man säger om Claude Simon:
Intriger oväsentligt, språket underordnat. Slutet, hur det går oviktigt.

Den oavslutade litteraturen : en essä om allt som inte blev klart (2023) av Kristoffer Leandoe.
Vissa böcker blir aldrig klara. Ändå räknas de till våra klassiker. Hit hör Vergilius Aeneiden, Chaucers Canterburysägner, Gogols Döda själar, Musils Mannen utan egenskaper och otaliga andra. Men varför avslutades aldrig somliga böcker? Svaret på frågan leder in på död, sjukdom, missbruk, krig, ångest. ”Bränn allt!” sa Kafka, Ovidius och Mallarmé på dödsbädden, men eftervärlden struntar glatt i deras önskan. Vissa böcker blev liggande av rädsla för repressalier eller att misslyckas. Vissa litterära skapelser var för hemska till och med för Strindberg. Somliga författare vill helt enkelt att det roliga aldrig ska ta slut och vägrar därför att bli klara, som Tolkien. Andra författare, som Baudelaire och Camus, låter med flit bli att skriva rätt böcker, utan nöjer sig med att ha fått kasta ner den briljanta idén i en anteckningsbok. De böckerna väntar fortfarande på att bli skrivna. Här möter vi dem alla. Hanna: HÄR.

Jag. Du. Vi. en bok om Proust av Kristoffer Leandoer

"Jag kände en gång en man som påstod sig ha ägnat tio år på heltid åt en enda genomläsning av Prousts verk, lämpligt nog sittande på ett lantligt chateau i Frankrike. Det var nog en överdrift, även om han förvisso var en herre som skyndade sig ovanligt lite här i livet. Men exemplet är i och för sig efterföljansvärt. Man vinner mycket på att läsa Proust långsamt och med noggrann uppmärksamhet på varje ord, som ändlös serie prosadikter." (sid 79)

Jag. Du. Vi. en bok om Proust (1998) av Kristoffer Leandoer
Kristoffer Leandoer, poet, romanförfattare och kritiker, har länge fängslats av Marcel Prousts person och hans livsverk På spaning efter den tid som flytt. I denna essä guidar Leandoer läsaren genom romansviten som förändrade prosakonsten för alltid. Med lätt hans placeras romanen i sin samtid, och dess grogrund i Frankrikes bourgeisie och författarens intima redogörelse för Prousts förhållande till sig själv, sina närmaste och till sin samtid, en personlig introduktion till ett av seklets stora författarskap.

Isabelle av André Gide à la 1910

Isabelle (1910) av André Gide har en viss sanningshalt, berättar om den unge 25-årige Gérard Lacase från Sorbonne som studerar för sin doktorsexamen om Jacques-Bénigne Bossuet på det avlägsna slottet Quartfourche i norra Normandie. Han blir kär i ett porträtt av Isabelle, dottern till familjen som äger slottet. De bor isolerat och får inte besök så ofta. Gérard blir vän med den unge Casimir som är lite handikappad och har svårt att gå, kan det bero på att moder som inte bor på slottet är ogift? Gérard tröttnar på det tråkiga livet efter nån vecka, och lämnar slottet. Men medaljongen på det vackra Isabelle, som är Casimirs mor, lockar honom tillbaka. Slottets ägare hade dött och allt är annorlunda. Boken är läsvärd, är filmatiserad också.

   - Ursäkta, madame... är det här Quartfourche?
   En liten handarbetskorg stod på trädstammen bredvid henne, full av trådrullar, syverktyg, hoprullade och lösa florbitar; hon var syssselsatt med att sy fast en florskant vid en anspråkslös kapotthatt av filt hon hade i handen. Ett grönt band, som hon tydligen nyss hade sprättat lös på marken, passade inte i sorg. En mycket kort mantilj av svart kläde täckte hennes axlar och när hon lyfte på huvudet lade jag märke till det simpla spänne som höll ihop den vid halsen. Tydligen hade hon sett mig redan på avstånd, ty min röst tycktes inte överraska henne.
   - Kommer ni för att köpa egendomen? frågade hon  (sid 138)
                                                          översättning av Göran Schildt 1950

varför läser jag - helgfråga

Jag har ingen åsikt om en bok eller författare förrän jag läst den. Samma gäller musik och mat, man får försöka vara öppen och lära sig, lyssna, smaka och testa. Alla böcker läser jag ju inte till slut, läser många olika genrer. Olika perioder i livet läser man olika sorters böcker. Smaken är olika, smaken förändras. Bra böcker vill man läsa om. En bok kan också bara vara tidsfördriv.

Lycka är att hitta en bok som för en till en annan tid och plats, att man glömmer allt runt om en stund. Läser gärna böcker som är värda en omläsning, därför stannar vissa böcker i mitt bibliotek. Läser gärna olika genrer, litterära essäer, litteraturhistoria, olika faktaböcker, klassiker, har lätt att komma ihåg vad jag läst.

Nu kommer en fråga som säkert låter jättedum men jag ställer den ändå; Varför läser du böcker? undrar: Mia i Helgfrågan.

är du en hetsläsare?

"Det är dags att slå ett slag för långsamläsandet: ett njutningsfullt, omsorgsfullt läsande där man hinner smaka ordentligt på ord och formuleringar, fundera på handling och romangestalter och förlora sig bort till andra världar" skriver Yukiko Duke i Vi läser maj 2016.

Hiroshima - min älskade av Marguerite Duras i svtPlay

Hiroshima - min älskade (Hiroshima mon amour) av Marguerite Duras, fransk långfilm från 1959
En fransk kvinna och en japansk man träffas i Hiroshima. Deras kärleksrelation får vara bara till dess att hon ska åka hem till Paris ett och ett halvt dygn senare. Men under deras samtal öppnar sig ett livstrauma. Aldrig för någon förut har hon berättat om det förbjudna förhållandet med en tysk soldat i Nevers under kriget. Och om hur hon efter befrielsen straffas och hålls gömd, inlåst i familjens källare. Två parallella berättelser, en i Japan på femtiotalet och en i Frankrike under kriget, är ett verk om atombomben och den omöjliga kärleken. Om tragedin i att glömma - och i att minnas. Under en förtätad natt upplever de en passionerad förälskelse och anförtror varandra sina livsöden. De två älskande dröjer sig kvar, oförmögna att stanna, oförmögna att lämna varandra, förlorade i ett evigt nu. Regi: Alain Resnais. I rollerna: Emmanuéla Riva, Eiji Okada, Bernard Fresson m.fl.

vilken sorts läsare är du?

En sån här läsare är jag, i alla fall ibland med en bra bok:

gillar långa beskrivningar - hoppar över det som inte för historien framåt
kommer ihåg detaljer - kommer ihåg i stora drag
snabb - långsam
läser oftast alla ord - skummar en del
undviker tjocka böcker - läser gärna tegelstenar
idealboken är på mindre än 400 sidor - storleken spelar ingen roll
tjuvkikar på slutet - sparar på slutet, ibland någon dag, håller stämningen kvar
väljer efter omslag - struntar oftast fullständigt i ytan
läser baksidetexter - undviker baksidetexter

väljer boken efter rekommendation - vill även välja själv

rekommenderar ofta böcker till andra - rekommenderar sällan böcker
gillar ljudböcker - gillar inte ljudböcker
läser främst böcker i en genre - gillar att variera min läsning

läser oftast på svenska - läser ibland på andra språk

är bra på att komma ihåg böcker - glömmer bort titlar och författare

skriver ibland upp det jag läser/fotar nån sida - skriver inte upp det jag läser
läser nästan varje dag - läser mer sällan
tycker att läsning är avslappnande - tycker att läsning är ansträngande

Snöns rike av Yasunari Kawabata

Snöns rike (1948) av Yasunari Kawabata berättar om en turistort med heta källor på den snörika Honshu - ett paradis för njutningslystna rika - dit Shimamra kommer. Han är medelålders, förmögen, estet ut i fingertopparna, som tillfullo förmår uppskatta två fjärilars lek över fälten, men vars trötta hjärta inte orkar omfatta en passion.  I honom förälskar sig den unga geishan Komako. Deras förbindelse är dödsdömd från början, men i det längsta vägrar Komako, hängiven och förtvivlad, att inse detta.

"Hennes prat om romaner tycktes inte ha mycket att göra med "litteratur" i ordets gängse bemärkelse. De enda vänskapliga förbindelser hon hade med invånarna i samhället hade uppstått ur vanan att byta damtidningar, och efteråt hade hon fortsatt att läsa på egen hand. Hon var fullständigt okritisk och begrep sig föga på litteratur, och hon lånade till och med romaner och tidskrifter som hon fann liggande i gästernas rum på hotellet. Inte få av de nya författarnamn hon nämnde var helt obekanta för Shimamura. Hon uppträdde som om hon hade talat om böcker på främmande språk." (sid 37)

Yasunari Kawabata tilldelades Nobelpriset i litteratur 1968 Japan:
”för hans berättarkonst, som med fin känsla uttrycker japanskt väsen i dess egenart”

Den svarta månens år av Ellen Mattson

"Klockan var nu närmare tre, det var den sämsta tiden, han gick till bokhyllan och den där gången drog han ut några volymer, men att verkligen sätta sig och läsa var inte möjligt. Det gjorde ingen större skillnad, han mindes ändå vad som stod i böckerna; allt detta som han läst och läst om så många gånger fanns i hans minne och blandades in i det han sa och gjorde under dagen, men på natten måste man berätta sina egna historier. Han tänkte att det var det som var tanken, om det fanns en tanke, men vem skulle då ha tänkt den, har jag, tänkte han nu, har jag tänkt fram min egen sömnlöshet?" (sid 7)

Den svarta månens år (2021) av Ellen Mattson, berättar om David som blivit avstängd från sin tjänst på universitetet finns det bara några få konstanter kvar i hans liv: en främmande katt som kommer på regelbundna besök och ett skrivprojekt om Iliaden som han försöker fokusera på. Men en olyckshändelse löser upp tillvarons konturer och gränser - plötsligt ställs han inför en helt ny verklighet. Han tappar en bok i fallet och börjar leta efter den, utan att minnas vad boken handlar om. Varför blir något man inte minns så viktigt… Mattsons roman handlar om en ensam man som söker något som gått förlorat, i en värld som inte sällan tycks styras av drömmens orimliga logik. Vem hade flyttat fram bokmärket i boken han läste... En lågmäld trevlig bok.

Trion av Johanna Hedman

"Till skillnad från Thora tyckte jag att det var svårt att prata om litteraturen vi läste. Jag var inte alls van vid att prata om böcker. Jag hade svårt att skaka av mig känslan att vi andra använde teorier och tidigare forskning för att slippa uttrycka något eget, som om vi kastade försiktiga blickar över axeln för att se efter hur en osynlig publik reagerade. Thora använde i stället teorierna som hävstänger till egna slutsatser, obekymrad över om hävstängerna gick sönder när hon använde dem. Lärarna verkade ömsom roas, ömsom förargas av hennes sätt att slå fast saker." (sid 112)

Trion (2021) av Johanna Hedman anses vara stockholmsmotsvarigheten till göteborgska Samlade verk av Lydia Sandgren, blandade recensioner av kritiker (vilket tråkigt ord!).

Thora, Hugo och August - tre vänner i tjugoårsåldern som tillbringar all tid tillsammans: hänger på caféer, cyklar till Djurgården om sommarnätterna, möter våren i Paris. Men under ytan rör sig starka känslor och funderingar om identitet, klass och kärlek. Thora är uppvuxen i en tjusig våning i exklusiva Lärkstaden. Hon och konstnären August har länge varit nära, ibland älskare. Hugo har en helt annan bakgrund, och möter Thora och August när han blir inneboende hos hennes föräldrar, där det alltid bor studenter. Hugo både fascineras och förfasas över deras privilegierade värld.

Thora gillar inte sina föräldrar, tycker de är utan egna åsikter, nästan falska, Thora vill inte berätta att hon läser litteraturvetenskap, det leder ju inte till något riktigt jobb... Jag tyckte mycket om boken, Thoras funderingar, viljan att vara sig själv. Hon vill inte vara del av föräldrarnas värld. Osäkerheten i kärleken, vänskapen. Utan att jämföra började jag tänka på irländska Normala människor av Sally Rooney. Jag är inte så bekant med Stockholm, har inte ens besökt Kungliga biblioteket, men bekant med universitetsvärlden.

 

"Kungliga biblioteket fungerade som ett vardagsrum för studenter, frilansande kulturskribenter, pensionärer och akademiker. Det var den enda platsen i Stockholm där det var regel snarare än undantag att höra bordsgrannar att diskutera Merleau-Ponty lika självklart som när vädret eller en teveserie diskuterades. Jag hade lärt mig att det var ett ställe dit man gick för att springa på vänner och kurskamrater, inte för att sitta ensam i läsesalens tystnad." ( sid 124)

lagom antal sidor - helgfråga

Inte så förtjust i tegelstenar, undantag finns. Jag är en långsam läsare, förstår inte vitsen med att sluka mer sidor än man hinner smälta, 244 sidor är lagom.

Mias Helgfråga

Vilket sidantal är bäst tycker du? undrar: Mia i Helgfrågan.

skolämne i titeln - tisdagstrio

Englands historia Del 2, Från 1600 till idag av Dick Harrison, professor i historia och själv anglofil och har varit bosatt i London några år. Det känns bra att få en svensk vinkling. Boken skiljer sig totalt från de historieböcker jag hade i skolan under forntid; uppräkning av kungar, minns inget av dem. Harrisons bok är upplagd i olika fristående kapitel, behöver inte sträckläsas, rubrikerna väcker nyfikenhet och lockar till läsning.

Jag tyckte inte om skolan, lärde mej inte så mycket; hade 1:or i språk, jag var inte musikalisk, syslöjd bara uppsprättande, hemkunskapslärare gillade inte när jag kryddade extra, idrott trist för flickor, jag var medelmåttig i det mesta. Matte var det enda jag tyckte om och var ganska bra på.

Läsa långsamt : essäer om litteratur och läsning av Arne Melberg innehåller essäer som behandlar författare och filosofer som Montaigne, Kierkegaard, Stagnelius, Mörike, Strindberg, Proust, Rilke, Sjöberg, Ekelöf, Lindegren. Det gemensamma temat heter läsning. Jag är en långsam läsare, förstår inte vitsen med att sluka mer sidor än man hinner smälta. Men jag är duktig på att skumma och hitta den information jag behöver.

Skolämne i titel - temat tisdagstrio hos: Ugglan.

Den motvilliga resenären av Jenny Diski - smakbit

"Den jävla sagan om den jävla ringen som hade blivit filmad i Nya Zeeland och nyligen vunnit ett helt uppbåd med Oscarsstatuetter. Det bor inte mer än fyra miljoner människor i landet och jag fick ett intryck av att nästan alla antingen hade medverkat i filmen (man hade tydligen sökt statister som endera var över två meter eller under en och tjugofem) eller blivit störda ev den, så den var föremål för stor nationell stolthet. Det är inte min sak att döma. Som jag sade brydde jag mig inte om var jag befann mig just då, fast jag kanske skulle ha föredragit att vara på månen" (sid 22)

Den motvilliga resenären av Jenny Diski är väldigt trevlig läsning, hon skrev i Göteborgs-Posten många år, känner igen mycket av det hon skriver. Diski trivs bäst hemma i soffan, ändå har hon fått status som reseskildringarnas drottning. Med skärpa, humor och självironi beskriver hon sin resa till Nya Zeeland. När hon känner sig dålig, så kan hon lika gärna läsa broschyr i hotellrummet om utflykten till kalkstensgrottan med lysmaskar, surrogatbesök.

Diski hur en stuga i Somerset två månader, läsa och skriva i stillhet, hålla si undan Bonden som hur ut. Inte gå ut utan ägna sig åt sin imponerande bokhög hon tagit med sig. För att få uppleva mörkrets stillhet reser hon till Lappland. Det perfekta stället för ensamhet och kontemplation kan man tro. Men när en engelsk författare är på besök vill inte Kirunas turistbyrå att hon ska stänga in sig i en stuga en månad, som hon tänkt sig utan lägger upp ett späckat schema med vildmarksäventyr.

"Jag har aldrig varit mycket för promenader. Jag är lättefull till min natur; ogillar att röra på mig. Lite newtonsk. Inaktivitet är min grej. Status quo, stillhet i nuet är vad jag strävar efter. Jag är förhärdad i det avseendet, inte bara passiv. Den högljudda befallningen "Gå och gör något" ekar genom min barndom och tonårstid. Jag satt och dagdrömde och läste. Jag gjorde något. Alltid." (sid 103)
                                                                                       Flera smakbitar: HÄR.

Shuggie Bain av Douglas Stuart

Shuggie Bain (2021) av Douglas Stuart vann 2020 års Booker-pris och inte konstigt. En otroligt stark bok. Om jag någon gång ska skriva en bok, vill jag skriva som Stuart. Året är 1981 och industristaden Glasgow är nere för räkning. Under Thatchers järnhårda styre måste man kämpa för att överleva. Glamorösa mamman Agnes Bain har alltid haft större drömmar än så, men när hennes man lämnar familjen faller allt samman och det kommer an på barnen att fånga henne, ta hand om allt som ett barn inte ska behöva. 

Men nar Agnes har bra dagar, så är allt propert, hon har sin stolthet och går inte ut med rufsigt hår eller slarvig makeup. Barnen flyttar hemifrån så fort de förmår, men Shuggie Bain, minstingen, är den som håller ut längst. Men Shuggie drömmer sig också bort, från gruvområdet och från den hånfulla omgivning som aldrig låter honom glömma att han är annorlunda. Pengar saknades ofta till mat, allt försvann till drickat den dagen bidraget kom, busspengar fanns inte heller, men hon hade sin stolthet. En stark berättelse om kärlek mellan mor och son, olika sätt att hantera fattigdom.

 "När hon hade gått sex eller sju kilometer bromsade en buss in och stannade. Utan att vända sig om lyfte hon en hand ur minkfickan och vinkade vidare bussen, som om hon var för fin för den, medan gruvarbetarfruarna i fönstren glodde.
     När hon äntligen nådde stadens utkant kom regnet. Först var det bara lätta stänk som la sig på håren i pälsen som frisyrsprej. Agnes var trött efter den långa vandringen i högklackade skor" (sid 144)