Trion av Johanna Hedman

"Till skillnad från Thora tyckte jag att det var svårt att prata om litteraturen vi läste. Jag var inte alls van vid att prata om böcker. Jag hade svårt att skaka av mig känslan att vi andra använde teorier och tidigare forskning för att slippa uttrycka något eget, som om vi kastade försiktiga blickar över axeln för att se efter hur en osynlig publik reagerade. Thora använde i stället teorierna som hävstänger till egna slutsatser, obekymrad över om hävstängerna gick sönder när hon använde dem. Lärarna verkade ömsom roas, ömsom förargas av hennes sätt att slå fast saker." (sid 112)

Trion (2021) av Johanna Hedman anses vara stockholmsmotsvarigheten till göteborgska Samlade verk av Lydia Sandgren, blandade recensioner av kritiker (vilket tråkigt ord!).

Thora, Hugo och August - tre vänner i tjugoårsåldern som tillbringar all tid tillsammans: hänger på caféer, cyklar till Djurgården om sommarnätterna, möter våren i Paris. Men under ytan rör sig starka känslor och funderingar om identitet, klass och kärlek. Thora är uppvuxen i en tjusig våning i exklusiva Lärkstaden. Hon och konstnären August har länge varit nära, ibland älskare. Hugo har en helt annan bakgrund, och möter Thora och August när han blir inneboende hos hennes föräldrar, där det alltid bor studenter. Hugo både fascineras och förfasas över deras privilegierade värld.

Thora gillar inte sina föräldrar, tycker de är utan egna åsikter, nästan falska, Thora vill inte berätta att hon läser litteraturvetenskap, det leder ju inte till något riktigt jobb... Jag tyckte mycket om boken, Thoras funderingar, viljan att vara sig själv. Hon vill inte vara del av föräldrarnas värld. Osäkerheten i kärleken, vänskapen. Utan att jämföra började jag tänka på irländska Normala människor av Sally Rooney. Jag är inte så bekant med Stockholm, har inte ens besökt Kungliga biblioteket, men bekant med universitetsvärlden.

 

"Kungliga biblioteket fungerade som ett vardagsrum för studenter, frilansande kulturskribenter, pensionärer och akademiker. Det var den enda platsen i Stockholm där det var regel snarare än undantag att höra bordsgrannar att diskutera Merleau-Ponty lika självklart som när vädret eller en teveserie diskuterades. Jag hade lärt mig att det var ett ställe dit man gick för att springa på vänner och kurskamrater, inte för att sitta ensam i läsesalens tystnad." ( sid 124)