
18-åriga Niri och hans familj är illegala invandrare i en asiatisk mångmiljonstad. Där lever de ett enkelt men tryggt liv som tjänstefolk hos en välbärgad familj. Tills pandemin slår till.
Plötsligt står familjen utan framtidsutsikter, på randen till bottenlös fattigdom, och de tar sig till ett slumområde utanför staden. Niris inre uppror, mot både pappan och landets regering, växer – och när livet blir outhärdligt och behovet av mat och medicin för stort, bestämmer han sig för att korsa gränsen in till staden.
En natt smyger sig Niri tillbaka till villan de bott i och möts där av Mary, dottern i familjen. Hon förser honom med mat och pengar, och hon har en plan som ska förändra deras liv för all framtid. Översättning av Christine Bredenkamp.
Det hade börjat ljusna när jag närmade mig bosättningen. Jag hoppades innerligt att pappa antingen fortfarande sov eller var djupt försjunken i sin morgonmeditation. Jag hade inte en aning om hur jag skulle förklara för honom varför jag plötsligt hade två säckar ris, nudlar, mjöl, grönsaker, olja och sojasås. Jag bestämde mig för att gömma allt, fast jag visste ännu inte var, och bara ta fram så mycket som vi behövde för dagen. Om det bara rörde sig som så små ransoner kunde jag hävda att jag fått dem som allmosor från ett kloster eller från en av Röda korsets lastbilar.
De smala gränderna var fortfarande folktomma, några hundar strövade omkring, råttor for fram mellan sina gömslen. Från några kojor hördes barnaröster och de vuxnas yrvakna mummel. Dörren till vår koja stod på glänt och när jag försiktigt drog upp den hörde jag en röst bakom mig. (sid 31)