Eurotrash av Christian Kracht

Eurotrash (2022) av Christian Kracht börjar med en tillbakablick i hans debut Faserland för tjugofem år sedan: »Jo, jag måste till Zürich ett par dagar igen. Min mor ville absolut prata med mig. Hon hade ringt och bett mig komma snabbt, det hade varit rätt hemskt på telefon. Och av nervositet över det där hade jag mått så dåligt hela långhelgen att jag led av svår förstoppning. Till det måste jag dessutom säga att jag för ett kvartssekel sedan hade skrivit en historia som jag av någon anledning som jag tyvärr inte minns längre kallat Faserland.« som jag har läst: HÄR.

Huvudpersonen ska besöka sin mor som knappt tar sig fram med tabletter och alkohol, han ser tillbaka  på sin familj: "Stundtals, ganska ofta hade jag sagt till mig själv att det verkligen inte var ett tecken på själslig hälsa att kunna anpassa sig till en djupt störd familj. Och hur jag hade burit mig åt för att bli en någorlunda normal människa, över huvud taget någonsin skulle lyckas att ta mig ur min familjs misär och sinnessjukdom, ur dessa avgrunder som inte kunde vara djupare och oerhördare och eländigare, det förmådde jag inte utröna för mig själv där jag låg på hotellsängen i Zürich och stirrade upp i taket medan berusade zürichungdomar ylande drog förbi nedanför fönstret och firade sin trista berusning." (sid 19)

Rotlöshet, ensamhet och rastlöshet: "Jag hade alltid levt i drömmarna, i språkets chimärer. Jag förstod aldrig varför jag, efter att elva år gammal ha lämnat Schweiz för att åka till ett kanadensiskt internat, sedan ständigt flytta runt i världen med mina ägodelar i plastpåsar och resväskor eller förvarade i olika förråd nånstans. Cd-skivor som man inte längre kunde lyssna på eftersom det inte längre fanns några cd-spelare. Grammofonskivor som man inte längre kunde spela, eftersom det inte längre fanns några skivspelare. Böcker som upplöstes av termiter och fukt, kläder som blivit omoderna och luktade dävet." (sid 35)  Christian Kracht i Babel: HÄR. Flera smakbitar: HÄR.