Banvaktare Thiel av Gerhart Hauptmann Nobelpris 1912

  Åt honom skar han pilar som flög högre än alla andra pojkarnas. Han täljde visselpipor av vide åt honom och höll sig inte för god för att sjunga besvärjelsesången med sin skrovliga bas medan han försiktigt knackade barken med fickknivens hornskaft.
     Folk tyckte att han var konstig med sina barnsligheter; det var obegripligt för dem hur han kunde ägna så mycket tid åt de där snorungarna. I grund och botten borde de ändå vara nöjda med det, för barnen var i goda händer i hans sällskap. Dessutom gjorde Thiel också allvarliga saker med dem; han förhörde de storas läxor, hjälpte dem att lära sig Bibel- och psalmverser och lärde de små att läsa; han ljudade "a-v": "av"; "d-u": "du" och så vidare. (sid 30)

Banvaktare Thiel (1888) av Gerhart Hauptman, som fick Nobelpriset i litteratur 1912. Boken berättar om Thiel som är en enkel och rättskaffens man; hans vardag består mest av familjeliv, samvetsgrant utförda arbetsuppgifter vid järnvägen och kyrkobesök. När hans första hustru dör, gifter han om sig med den härsklystna och grälsjuka Lene, som utövar en förblindande sexuell lockelse på honom. En ohejdbar process tar vid och han bryts steg för steg ned: allt når sin kulmen då något fasansfullt inträffar i närheten av banvaktsstugan. Boken anses vara höjdpunkten i den tyska naturalismen. Andra kända naturalister är Zola, Strindberg, Ibsen och Dostojevskij.

I sitt tal vid prisutdelningen sa Svenska Akademiens sekreterare Hans Hildebrand:
"Vad speciellt utmärker Hauptmann, är den skarpt granskande, djupt inträngande blicken i människors inre liv. Därigenom har det lyckats honom att såväl i sina dramer som i sin roman framställa fullt levande mänskliga individer, icke några schematiskt uppgjorda typer för den ena eller andra sinnesriktningen, för den ena eller andra livsåskådningen. Alla de upptränade lever ett fullt liv, även de, som spelar en mindre framträdande roll."                Flera smakbitar: HÄR.