Röd självbiografi av Anne Carson #248

Röd självbiografi (Autobiography of Red 2009) av Anne Carson.
Geryon, en pojke som också är ett rött bevingat monster, avslöjar sin själs vulkaniska landskap i en självbiografi som han inleder när han är fem år gammal. När han blir äldre lämnar han sin våldsamma bror och kärleksfulla men svaga mor och finner lindring bakom kameralinsen och i armarna på en ung man vid namn Herakles, en känslokall dagdrivare som överger honom när han är som mest förälskad. När Herakles dyker upp flera år senare konfronteras Geryon på nytt med sitt plågsamma begär och ger sig ut på en resa som kommer att släppa lös hans kreativa fantasi i dess fulla vidd. Anne Carsons bok är både en roman och en långdikt – eller en versroman – som återskapar en antik grekisk myt samtidigt som den skildrar en ung mans väg i vår samtid.

Berättelsen är ur barnets perspektiv. Marigold och Rose : en berättelse (2023) av Louise Glück är liknande om tvillingarna och deras första levnadsår. Marlen Haushofer (Himmel utan slut ) och Mare Kandre (I ett annat land) har också skrivit om tidig barndom ur det lilla barnets perspektiv.

I biblioteksboken låg ett bokmärke; biljett till Konstmuseum i Bremen, jag lät den ligga kvar. Kanske även Gerd och BP har bokmärke.

Marigold och Rose av Louise Glück

Marigold och Rose : en berättelse (2023) av Louise Glück
Hennes första prosabok, en berättelse om tvillingarna Marigold och Ros, deras första levnadsår, om deras upptäckt av världen och insikter om Mamma och Pappa. Pappan hade mer  tålamod rapa Marigold efter mat. Det var välkänt att mamma hade mer att ord med. Pappa behövde bara ordna med vinet. Rose är en social varelse. Rose tyckte om aktiviteter där det förekom människor. Som att bada. Marigold tycker mest böcker, trots att hon ännu inte kan läsa, men hon tänker renad på den bok hon ska skriva. Rose tyckte inte om böcker. Särskilt illa tyckte hon om den sortens bok som Marigold läste för tillfället, där man ersatt människor med djur.

"Jag förstår henne så väl, tänkte Rose. Och sedan, lite sorgset, mycket bättre än hon förstår mig. Till skillnad från Rose och till skillnad från de allra flesta bebisar, levde inte Marigold i nuet. Hennes säl hade vingar, tänkte Rose (hon saknade trots allt inte helt metaforisk insikt). Och tanken gjorde henne mycket nöjd; det var nästan som något som Marigold kunde ha tänkt. Hon ville berätta det för sin syster och bestämde sig för att hon skulle göra det en dag, så fort hon lärde sig ord." (sid 59)

Marlen Haushofer och Mare Kandre har också skrivit om tidig barndom.

Quinnan och Dr Dreuf av Mare Kandre

Quinnan och Dr Dreuf (1994) av Mare Kandre (omslag: Inger Edelfeldt).
En ångestfylld och upprorisk kvinna ligger på analyssoffan hos doktor Dreuf. Kvinnoöden ur alla tider trängs och larmar inom henne och pinar henne med sin samlade plåga och förnedring. Här på divanen får de röst och gestalt och skrämmer nästan vettet ur doktorn. Det är en smärtsam räcka minnen som Mare Kandre låter välla fram ur Kvinnans osynliggjorda historia. Men konfrontationen med den så kallade kvinnoexperten i hans instängda och dammiga mottagningsrum, formar sig också till en hejdlöst rolig (?) och sarkastisk uppgörelse med självgod manlighet och inpyrt kvinnohat.

Sagor, häxjakter, gestalter ur böcker, kloster. Orlando av Woolf skymtar i bakgrunden känns det som, en kvinna som föds igen. Och många andra kvinnofigurer under århundraden. Tungt rolig bok utan gapflabb, tankeväckande, Kandres påhittiga ordrikedom och ordlekar imponerar. Kvinnan i analyssoffan lever många kvinnoliv och dör på många olika sätt.
 
   "tagit sig själv av daga genom att vandra rakt ut i floden Poms, med kappfickorna nertyngda av stenar, jord och gamla böcker.
Hennes kropp hade påträffats av några lekande barn flera veckor senare." (sid 71)

Doktor Dreuf är expert på kvinnor, studerat och läst allt i tjocka böcker. Men Virginia Woolf hittade inga böcker eller litteratur där man skulle veta något om kvinnor i Ett eget rum: "Men jag behövde svar, inte frågor. Och svar kunde man bara få genom att anlita de lärda och opartiska, som höjt sig över språkets strider och kroppens förvirring och utgivit resultatet av sin forskning och sina resultat i böcker som man kan hitta på British Museum. Om man inte kan finna sanningen på hyllorna i British Museum, tänkte jag för mig själv, var finns den då?"
   Och kvinnan i analyssoffan beklagar att hon inte har några egna pengar och är helt beroende av mannen. Att kvinnan inte vill föda barn utan klättra i berg i Peru och skriva böcker tycker Doktor Dreuf är helt löjligt, han skriver ut piller så hon lugnar ner sig.

Det brinnande trädet av Mare Kandre

Det brinnande trädet (1988) av Mare Kandre skildrar familjens mödosamma färd för att begrava sina två döda pojkar. Stillsamt utan dialoger, fullt av sinnesintryck och förnimmelser, kommer gestalterna oss nära, där de rör sig små och ömkliga i ett stort och obarmhärtigt landskap som bjuder ständigt motstånd. I sin utsatthet hyser de en seg och envis värdighet. Emmet bar ut den svarta klockan ur huset, hivade upp den på flaket mellan kistorna och surrade omsorgsfullt fast den bakom Ettys plats med ett tunt, vitt rep.Etty låste huset och klättrade sedan upp och satt stilla i vagnen. Kitt och If satt på flaket med de båda kistorna mellan sig.

    Etty stod tyst och stilla kvar på knä och när hon lutade sig fram över kistorna kunde If se de smutsiga skornas tunna, nötta sulor och hur en sten kilats fast i den ena klacken,
     Han såg det med en oerhörd, vidrig skärpa -
     Hon sjöng entonigt  för si själv under det det att han noggrant plockade allting till rätta igen, drog ut de tunna, tillskrynklade lakanen under kropparna, tog varsamt och ömt i de döda och med stor värdighet lade tillbaka de två små svarta böckerna på pojkarnas bröst -  (sid 95)

De vandrar dag efter dag bara med lite bröd som färdkost. En främmande man ansluter sig till det lilla sällskapet. De är rädda för mannen som håller sig å¨avstånd. Det är hett, kallt, regnigt, och de travar vidare, dag efter dag, trötta och hungriga. Dåliga stigar eller inga stigar alls.

Läst även hennes debut: I ett annat land (1984). 

nya favoriter 2022 - kulturfråga

Faktiskt hittade jag flera nya bekantskaper, favoriter förra året, här några:

Percy Jackson-serien av Rick Riordan, tips av barnbarn.
De tunna gudarna (2022) av Aris Fioretos, velat läsa honom länge.
Mirakelkammaren (Miracle Creek 2022) av Angie Kim född i Korea, debut.
I ett annat land (1984) av Mare Kandre debut.
Eurotrash (2022) av Christian Kracht, debut Faserland (1995) hör ihop.
Det smälter (2022) av Lize Spit.
Sista sommaren (2021) av Eleonore Holmgren, debut och nominerad till Årets bok.
Den dagen den sorgen (2021) av Jesper Larsson vann Sveriges Radios romanpris 2022 och nominerad till Nordiska rådets litteraturpris.

Vilken för dig ny favoritförfattare upptäckte du 2022? undrar: enligt O i veckans Kulturfråga.

nytt i bokhyllan

Poeter och profeter : från Platon till Mare Kandre av Anna Carlstedt, Anders Cullhed.
Här presenterar sexton litteraturforskare en samling essäer om diktare som uppfattat sig eller beskrivits som profetiska författare. Först möter vi Platon och hans tankar om diktaren som besatt, för att sedan se hur dessa idéer tar sig uttryck hos författare från vitt skilda epoker och sammanhang: från Horatius, Joakim av Floris, Dante, Christine de Pizan och Nostradamus, via William Blake, Lord Byron, Atterbom, Victor Hugo, Rimbaud och Strindberg till Björling, Jim Morrison, Bob Dylan, Leonard Cohen, Pia Tafdrup, Michael Strunge och Mare Kandre. Som en röd tråd genom litteraturens historia löper idén om författaren som profet: att poeterna ser sådant som vi andra inte ser. Att hon eller han är utvald men att siandets gåva också kräver sitt pris i form av ensamhet, utanförskap och melankoli.

I ett annat land av Mare Kandre

I ett annat land är Mare Kandres (1962-2005) debut. Boken utkom första gången år 1984, men texten kunde lika gärna vara skriven idag. Kandres prosa är tidlös. Den för läsaren tillbaka till barndomens magiska landskap, där allt är möjligt, oskuldsfull. Boken är skriven ur ett barns perspektiv. Här finns den trygga familjen, och naturen utgör inte ett hot så länge man respekterar den. Det är tryggt att åka ut på äventyr och experimentera. Sista sommaren med föräldrarna innan skolan börjar.

"Jag vaknar av att vi är nära havet.
   Astrid sitter vid fönstret och regnstinna moln spränger över oss. En kall vind böjer buskarna och horisonten glöder vit, som om den stod i brand.
   Jag håller för öronen och blundar, igen.
   Snäckbruset i handflatorna stiger och i marken fortplantas vågornas slag mot stranden, som trampet av djurhjordarna. Sanden och vägen leder mullret.
   Vinden doftar redan friskt av tång och fisk." (sid 23) bernur: HÄR.

Linda Boström Knausgård får Mare Kandre-priset

Linda Boström Knausgård får Mare Kandre-priset 2013 med motiveringen: »Linda Boström Knausgård tilldelas Mare-Kandrepriset 2013 för att hon med ett osentimentalt språk gestaltar den mänskliga existensen i gränslandet mellan psykosens förvrängda värld och verklighetens inrutade tillvaro. Hennes berättelser skrivs fram i enlighet med mytens logik som aldrig frågar varför, men tillåter en syn på oss själva som svårligen låter sig bestämmas i härskande kategorier.«

 

Helioskatastrofen av Linda Boström Knausgård fångar, jag trodde att behövde ha koll på gamla Athena-myter. Boken blev intensiv om en tungotalande flicka som söker mer kunskap om sin far, högt uppe i norra Sverige. "Jag var utklädd till mig själv, men själv var jag någon helt annanstans", skriver författaren. Boken förmedlar stark närvaro, dofter, ljus. Tankar man inte styr själv, men kan tydligen beskriva. Starkt. Jag börjar tänka på Glaskupan av Sylvia Plath, som jag läste för länge sedan. Längtan att dö, längtan att vara själv är stark. "Vad skulle jag göra med all tid? Alla timmar som obönhörligt följde på varandra?" skriver Linda.