Tysk höst av Stig Dagerman

"Skolan är sönderslagen, men i skolans toalett på gården bor en sudettysk familj med tre barn. Mannen letar järntråd i ruinerna och lever på att sälja prydnadssaker som han själv tillverkat av tråden. Det ser häpnadsväckande prydligt ut i denna pissoar, och mannen är rörande glad över att äntligen ha fått ett eget hem, och han berättar utan hycklad medkänsla vilken glädje han kände när han lyckades övertala hyresgästen som bodde här före honom att flytta. På den tiden var pissoaren ännu pissoar" (sid 43)

Tysk höst (1947) av Stig Dagerman - med förord av Elfriede Jelinek - berättar om den fasansfulla tiden strax efter krigets slut i Tyskland; ruiner, fattigdom, hunger. Dagerman skickades dit av Expressen, han beskriver vyer som vi i dag kan se på tv från Syrien och andra ställen, eländet tar inte slut. Omöjligt att förstå, all ondska, meningslöshet.

"Berlin har sina amputerade kyrktorn och sina ändlösa rader av krossade regeringspalats, vilkas halshuggna preussiska kolonnader vilar sina grekiska profiler på trottoarerna. I Hannover sitter Kung August framför stationshuset på Tysklands enda feta häst och är praktiskt taget det enda som kommit undan en skråma i en stad som en gång hade hus för fyrahundrafemtiotusen människor. Essen är en mardröm av avklädda, frysande järnkonstruktioner och uppslitna fabriksmurar. 
    Kölns tre Rhenbroar ligger sjunkna sedan två år tillbaka, och domen står dyster, sotig och ensam mitt i en ruinhög med ett sår av färskt rött tegel i sidan, som ser ut att blöda när det skymmer." (sid 29)

Byråkrati och elände, tåg som inte längre duger till att frakta dyrbara varor, duger till att frakta människor. Ingen tar hand om tågen, människorna blir sittandes där på tåggolven, sjuka och hungriga, ingen tar ansvar för dessa tyskar.

Det pågår ständigt avnazifieringsrättegångar i domstolar, man ska bevisa sin oskuld mot judar och visad vänlighet mot dem, gärna skriftligt från vänner och grannar. Dessa rannsakningar ger en litterär association till Franz Kafkas fantastiska domstolsvärld i Processen. Rättssalarna nu har nakna väggar, kalla glödlampor, torftiga bombskadade möbler, beläget högt uppe under trasigt tak, ungefär som i Kafkas ödsliga vindskontor i Processen. Det blir löpandebandsteknik med alla rättegångar, farligt skimmer av löje gjuts över själva avnazifieringsprincipen. Kommunisternas missnöje i sin valpropaganda blir en travesti på Hans Fallada, och de vänder sig till de missnöjda i nazistpartiet.