Jag är anglofil och biblioman, har överdrivet intresse för att samla och äga böcker, läser, fotograferar, periodvis läsare; läser olika mycket olika böcker. Min barndomsdröm om ett eget bibliotek är uppfylld, är gift med en bokläsare som älskar Fantomen. Som mormor och farmor läser jag även barnböcker. Jag mår bra av att omges av böcker, att vara beroende av böcker måste vara det nyttigaste beroendet. Litteraturbanken. My own photos.

28 maj 2018

Pärlan som sprängde sitt skal av Nadia Hashimi

"Fadern hade lärt dem alla att läsa, först i Koranen och sedan i böckerna som han hade. Hon [Shekiba] följde efter när han drog sitt valkiga finger över orden. Ibland kom bröderna hem med en tidning när de varit ute på äventyr i byn och då turades barnen om att hänga över sidorna och öva sig i att förstå innebörden i orden och fraserna. Det var svårt" (sid 102)
Pärlan som sprängde sitt skal av Nadia Hashimi är hennes debutbok och berättar om Rahima som lever i Kabul med sina systrar och deras oberäknelige och drogberoende far, som ofta ute i krig. Deras liv är hårt styrt eftersom de inte får vistas utomhus utan en manlig släkting. När fadern inte är tillgänglig kan de  inte gå till skolan eller handla mat. Deras enda möjlighet är att låta Rahina bli en bacha posh, klädd till en ung pojke som kan ta ansvar för sina systrar.

   "Jag började förstå varför Madar-jan [mamman] behövde ha en son i huset. En del sysslor som hon överlämnat till far hade inte blivit gjorda på flera månader. Nu kunde hon be mig.
    När min systers skor gick sönder och sulan klappade som en öppen mun tog jag med dem till den gamle mannen en bit bort på gatan. Han hade bara tre fingrar på höger hand men han kunde laga vilken sko som helst oavsett skick. Jag bar hem bröd från bageriet och jagade iväg en lössläppt hund. Far kom hem med små och röda ögon, och han skrattade när han fick syn på mig." (sid 58)

Friheten ökar för den nioåriga Rahima, hon kan gå till skolan igen, klädd till pojke, göra ärenden och handla på marknaden för sin mor.  Fast Rahinas far förbjuder ändå systrarna gå till skolan. Rahima får höra historien om Shekiba, hennes gammelfaster, som periodvis också fick leva som man; sin fars son. Men när familjen dör i kolera, blir hon ensam och kan inte gå till marknaden och ens köpa mat som kvinna, får hon det tufft. Det hjälper inte henne att svärmor bor som granne.

Kvinnor är mannens egendom, de kan giftas bort med någon som passar släktens affärer, eller ge kvinnan som betalning för en gammal skuld. Hon kan knappast äga något, skulle så vara fallet, kan hon ändå inte gå och prata med en lagman och få hjälp. Och som kvinna skulle ingen hjälpa henne ändå. Hade kvinna någon defekt i kroppen, blev hon inte ens gift, vilket i och för sig kunde vara räddning, om hon kunde hjälpa till i familjen.

   "Min andra dotter - ni vet förmodligen inte det, men hon föddes med ett förlamat ben. Hon haltar..."
   "Spelar ingen roll. Hon blir ändå inte den första hustrun. Jag har sett kvinnor med förlamade ben föda barn. Hur som helst kan du skatta dig lycklig. Det är osannolikt att du kan gifta bort henne på något annat sätt."
   "Ja, osannolikt..."  (sid 144)

Föräldrar har sällan råd att försörja sina döttrar - inte om fadern är ofta ute i krig och är missbrukare. Den unga Rahima och hennes systrar gifts hastigt bort och Rahima blir fjärde hustru till Abdul Khaliq. Nu när hon som klädd till pojke har smakat på den frihet som männen har, kan hon inte anpassa sig till sitt nya liv; nästan som fångenskap, bara lyda männen, i allt.

Två historier, ena för hundra år sedan, den andra nutid, svårt att förstå att kvinnors liv fortfarande så begränsat i vissa länder. En riktigt bladvändare, mycket läsvärd debutbok.

4 kommentarer:

znogge sa...

Det låter som en mycket intressant och viktig bok. Tack för tipset! Kvinnors situation är fortfarande svår och livet i Kabul är inte det lättaste. Vi hade en vänskola där men det gick i stöpet för det förbjöds...

Hanneles bokparadis sa...

Znogge, väldigt intressant och läsvärd bok, tråkigt när flickor inte får gå i skolan...

Paula sa...

tack Hannele för tipset, jag har många afganska vänner, och jag har lärt mig en del om deras förfärliga levnadsförhållanden. Självklart vill jag läsa boken!

Hanneles bokparadis sa...

Paula, hoppas kvinnorna får det bättre i framtiden.