Den romantiska texten av Horace Engdahl

Den romantiska texten : en essä i nio avsnitt av Horace Engdahl är hans doktorsavhandling som uppfattades inom litteraturvetenskapen som kontroversiell, detta berodde dels på vissa av studiens teoretiska ståndpunkter, dels dess essäistiska stil. Den svarar på frågor romantisk text? Hur är den uppbyggd? Vad vill den göra? Sådana frågor söker Horace Engdahl besvara med sina nyläsningar av åtta svenska författarskap från 1700-talets slut och 1800-talets början: Oxenstierna, Kellgren, Thorild, Lidner, Atterbom, Stagnelius, Almqvist och Tegnér. Kanske inte direkt lättläst men en aning roligare än många andra litterära doktorsavhandlingar. Självklart en del fackuttryck men de finns förklarade, varje skribent har sina egna uttryck, vilka varierar under olika tidsepoker. 

To Generalize is to be an Idiot.
                           (William Blake,
Annotations to Reynolds's Discourses)

"I den romantiska skriften får bilden en giltighet som inte är begränsad till någon speciell logisk eller retorisk kategori. Det innebär inte att den skrivande på något naivt sätt accepterar sina föreställningar som uppenbarade sanningar. Kanske har inga författare varit vaksammare mot illusionen än de vi kallar romantiker. Men om varat till sin kärna är skapande och förvandling finns det inga säkra riktmärken för att skilja verkligt från overkligt. Romantikerna tog risken att ge form åt subjektet, åt det formande, som aldrig kan bli ett föremål och alltså trotsar de fasta innehållen. I jämförelse med de texttyper som bygger på gemenskapens jämna energiflöde och kollektiva förstånd kan deras sceneriet verka fantasmagoriska." (sid 265)