Kortfattad inledning till den bärbara litteraturen av Enrique Vila-Matas

Kortfattad inledning till den bärbara litteraturen av Enrique Vila-Matas tillhör den smala litteraturen, både till innehåll och form. En nördig bok om fem ungkarlar som kallades shandyister (efter Tristram Shandy av Laurence Sterne, betyder ombytlig, vrickad, boken har jag). Någon dadaist, vars verk hade två villkor; de fick inte vara för tunga och man skulle fungera som en ungkarlsmaskin. Lättsamt utan ansvar för fru och barn. De bärbara författarna uppförde sig alltid som oansvariga barn. De samlade saker, små saker. "Kärlek till det lilla är en barnsligt naiv känsla." Aleister Crowley skrev även med små bokstäver.

I Nigeria i Port Actif på Cafe du Louvre (!) kom de fem (Marcel Duchamp, Ferenc Szalay, Paul Morand, Jacques Rigauts, Roberts Jonsson) i kontakt med den amerikanska konstnären Georgia O'Keefe som var där med poeten Carlos Williams. Georgia var en riktig vamp som definierade extrem sexualitet som att "kopulera utan avkomma". En ny tanke på 1920-talet, särskilt för kvinnor. Rigauts blir olyckligt kär i Georgia. Roberts Jonsson begår självmord med hjälp av en tekanna i rokokostil. Detta inspirerar och framkallar en våg av självmord bland unga; newyorkisk Werther (Goethe). Jacques Rigauts skriver i New York Times 1924 att "Endast ett självmord på Ritz anses elegant" för att hindra flera ungdomar hoppa ner i hängbroarna. Även han gjorde självmord på Grand Hotel i staden Palerno. Denna bok är inte deppig, utan intressant historia om unga konstnärer.

Snacka om att vara språkpolis: Karl Kraus gav ut tidningen Die Fackel, han skrev allt själv och var mycket noggrann. En ung galen skribent Werner Littbarski bestämde sig för att finna det där felet. Betjänten Vergilius fick hjälpa till. Efter flera sömnlösa dygn fann han det och firade med champagne. Han gav ut en tidsskift som gjorde narr av Kraus. Hela Wien beklagade Littbarski. Men när Larbaud kom till Wien, utsåg han Littbarski till värd för fest långt från alla som inte var engagerade i de bärbaras hemliga rörelse. Littbarskis fest skulle bli täckmantel till den verkliga festen för konspiratörer. Littbarski ville veta "nyckeln till  den bärbara litteraturen, det vill säga till en litteratur som inte fanns. Ingen av shandyisterna visste ju vad den bestod i". Till festen mars 1925 i Wien kom en säregen blandning: Marianne Moore, Cyril Connoly, Carla Orengo, Etra Pound, Josephine Parker, Jacobo Sureda, Erich von Stroheim. Joyce drog sig ur sällskapet, då han trodde att man måste betala en månadsavgift för att vara medlem, skrev Crowley.

Enrique Vila-Matas är Bodils Malmstens favorit.