Ensamhet och gemenskap av Sture Linnér

Visst har Shelley rätt: "Våra lagar, vår litteratur, religion och konst har sina rötter i Grekland." När han i samma andedrag säger att "vi är alla greker" leder han emellertid vilse. Rötter är en sak, identitet en annan. Vi är som Faust - vi kan bara hålla kvar den grekiska Helenas slöja, allt annat är en molnstod. Virginia Woolf har påpekat det "fåfängliga och narraktiga" i att tro sig kunna förstå den grekiska antiken. När vi läser en Sapfodikt, en körsång av Aischylos eller en Platondialog förlorar vi oss, menade hon, i ett töcken av associationer som skymmer blicken. (sid 13) skriver Linnér i kapitel Rötter och identitet - Moderna synpunkter på det grekiska arvet. 

Ensamhet och gemenskap: människors möten med och utan masker : essäer av Sture Linnér (1938-1994), minns inte varför jag lånade boken på biblioteket, har inte läst Linnér tidigare, han är beläst och intressant. Det grekiska finns fortfarande kvar i romaner, i filmer.

Dostojevskijs entusiasm för Homeros är välkänd. Och Tolstoj har flera gånger berättat hur Gnedisjs mästerliga Iliadöversättning lockade honom att i fyrtioårsåldern kasta sig över studiet av grekiskan; tidvis levde han bara på jäst stomjölk och Homeros! Komposition, stil och stämning i Krig och fred går i mycket åter på den äldsta epiken, och till exempel kapitlen 4-9 i Kosackerna vittnar också om dess inflytande. (sid 87) skriver Linnér i kapitel Ryskt - Rysk klassicism och länken till väst.

(bloggen literature connoisseur har skrivit om Sture Linnér: HÄR.)