Kammakargatan av Therese Bohman

Kammakargatan (2025) av Therese Bohman
Hon har precis lämnat tryggheten i barndomshemmet för att börja ett nytt liv vid Stockholms universitet. Tillvaron är fylld av nervositet, förväntningar - och ensamhet. Hon hyr ett litet rum i Skogås, försöker finna sin plats i den stora staden och känner sig osynlig i föreläsningssalarna. Det förändras när hon möter Andreas. Han är klädd i svart, han är blasé och självsäker. Han introducerar också ett annat Stockholm, en värld av litterära fanzines, rökiga kaféer och sena nätter i en lägenhet på Kammakargatan. I den lågmälda mystiken mellan stadens folkvimmel och Kammakargatans ödslighet växer en vänskap fram, som på många sätt kommer att definiera hennes liv.
Kammakargatan ligger stilla och tyst, nästan öde, även under de timmar på veckan då flest människor är inne i city. Alla befinner sig på Drottninggatan, kryssar mellan dess många butiker, caféer och restauranger. På Kammakargatan finns nästan ingenting. Dit går man bara om man har ett ärende.

"Jag hade givetvis ingen kompis att ta med. Jag kände inte en människa i Stockholm och mina sociala framgångar efter en vecka på universitetet var så gott som obefintliga.
   Så på lördagskvällen gick jag ensam från centralen mot Kammakargatan, en gata jag aldrig hade hört talas om tidigare utan hade varit tvungen att kolla upp bland kartorna längst bak i mina hyresvärdarnas telefonkatalog. Det var inte svårt att hitta, den korsade Drottninggatan högt upp, och så fort jag svängde in på den insåg jag att den hade en alldeles egen stämning." (sid 33)

"Till slut stod det pynt överallt där pynt kunde stå, trots att det fortfarande fanns mycket kvar i kartongerna. Två av dem innehöll bara julgranspynt, jag hade kikat i dem och sett den där typen av avlånga, spetsiga julgranskulor som var vanliga förr, i djupa juvelfärger som också var vanliga förr; cerise, turkos, mörkblått, och kulor i form av grankottar och lyktor, och små fåglar av glas att klämma fast på grenarna." (sid 99)