På samma strand av Birgitta Gunnarson

På samma strand (2023) av Birgitta Gunnarson.
När Tora motvilligt går med på att flytta in hos sin moster Maud under hennes sista tid i livet tänker hon att det är sista gången hon behöver ha med släkten att göra, sedan ska hon återgå till sin lugna, ordnade tillvaro. Men när Tora kallas in till advokatkontoret och informeras om Mauds testamente får hon en smärre chock. Försöker mostern håna henne från andra sidan graven?
Mauds död får Toras tankar oundvikligen att dras till det förflutna. Till vännen som aldrig svarade på hennes brev. Till moderns beslut att aldrig låta henne träffa sin italienska far. Samtidigt har stämningen på hennes jobb försämrats och påfrestande konflikter blossar upp.
Toras omsorgsfullt konstruerade försvarsmurar börjar stegvis krackelera, och hon tvingas både konfrontera sina djupaste rädslor och ompröva sanningar hon levt med i hela sitt liv. När sommaren närmar sig är inget som det brukar. Denna är hennes tredje roman efter Så länge hjärtat kan slå och Ett liv i färg. Modernista.

"Nu upptäcker hon att hotfulla blåsvarta moln tornar upp sig ovanför henne, och efter ännu en stund börjar det regna, först enstaka stora droppar, men snart öser det ner.
Tora ser sig villrådigt omkring. Tydligen befinner hon sig i utkanten av Solna och hon viker in på måfå på en gata med höga bostadshus för att försöka hitta någonstans att komma under tak. Alla portar verkar vara försedda med koddosa för att hålla obehöriga borta. Hon klafsar vidare, och när hon har rundat nästa gathörn får hon se en stor tegelbyggnad längre fram. Hon springer närmare och kisar genom det täta regnet. »Mattiaskyrkan« står det med tjocka bokstäver överst på en stor informationstavla. Hon har aldrig tänkt på att det ligger en kyrka här. Men visst brukar kyrkor vara öppna? Hon springer fram till porten och känner på den. Den är tung men ger med sig, och hon slinker in, tacksam att undkomma det våldsamma regnet." (sid 40) Flera smakbitar: HÄR.