CP-upproret av Lars Mullback

"Vi bara pratade och pratade och den dagen var första gången jag minns att jag kunde dra nytta av mitt filmintresse. Jag berättade om hur pappa brukade läsa textremsorna högt för mig när vi tittade på gamla svart/vita filmer tillsammans.
Av en tillfällighet skulle de båda sjukgymnasterna gå på bio på kvällen och se en svart/vit film av Woody Allen. På något sätt charmade jag tydligen särskilt den ena. Hon frågade om jag ville följa med. Det ville jag och det fick jag, när vi frågat avdelningsföreståndaren på min avdelning." (sid 111)

Filmregissören Lars Mullback föddes med en grav CP-skada som gör att han har svårt att röra sig och prata. I Ungern genomgick Mullback en speciell behandling med konduktiv pedagogik och lärde sig att äta själv och klä på sig. Som 34-åring från totalt beroende till helt självständig, se HÄR. Läs mer i hans blogg: HÄR. Nu har Mullback uppfyllt sin barndomsdröm och spelat in 26 kortfilmer till tv och en långfilm. Och skrivit tre romaner plus denna trilogi. Första delen CP-upproret : Att göra det omöjliga innehåller 9 berättelser.

"...att Johannes hade lättare att röra armar och händer istället för munnen, därför ville hon lära honom teckenspråk istället för tal.
 Min klippare, Susanne, kände igen sin egen son, som heller inte ville prata under de första levnadsåren.
- Tänk om den där jävla habiliteringen fått tag i min August, sa Susanne, och lärt honom teckenspråk istället för att få honom att prata. Vem hade han blivit då? frågade hon sig själv och rös.
  Nu var August civilingenjör och framstående pianist." (sid 193)

Två av mina egna barn var också sena med talet, gick hos logopeden. Tre generationer har varit sena, har inte fått någon förklaring. Vårt första barnbarn pratade inte heller under de första åren. Min dotter började själv förstärka kommunikationen med teckenspråk, vilket underlättade mycket - och gav den lilla flickan självförtroende eftersom vi förstod henne. Tills hon började prata vanligt som sina jämnåriga.

"Mina ben och fötter har jag alltid varit extra rädd om. Jag skriver ju maskin med fötterna. Alla mina böcker och filmmanus har jag skrivit med fötterna. Jag kör bil med fötterna och gör en massa saker med fötterna." (sid 103)
Jag ryser och blir glad vartannat när jag läser Mullbacks och dessa olika människors berättelser, deras kämpande mot bättre vård och förståelse. Sjukgymnasternas bristande kunskap om CP-skador. En viktig bok om politikernas tröghet, ovilja mot bra behandlingar, missförstånd.  Boken är trevligt och intressant  skriven, borde ingå som kurslitteratur för sjukgymnaster, bra läsning för alla som känner någon med CP-skador, och för alla som kämpar på.

Flera smakbitar: HÄR.