De gyllene frukterna

De gyllene frukterna av Nathalie Sarraute fodrar lite uppvärmning först men när man väl kommit in i boken är det skönt att låta orden flyta. "Men detta konjunktiv med sitt branta och överlastade slut, som satsens livliga och smidiga rytm bär upp utan ansträngning, påminner snarare om det guldskimrande släpet på en tung brokadklänning som en hetsig liten fot otåligt sparkar åt sidan medan det vackra pudrade huvudet utför sin ceremoniösa bugning och åter reser sig med behag. En hälsning som varje väluppfostrad person naturligtvis ögonblickligen besvarar med en djup bugning."

"Och så tänker man att nog var det märkvärdigt sant. Och så stöter man på det i verkliga livet... Naturligtvis gör man det, eftersom det har lagts där... Eftersom man betraktar verkligheten genom romanerna." Sarraute vill kunna skriva fram 'det osagda', att läsa hennes bok är lite som sitta i ett sällskap och lyssna på de andra, man blir åskådare, tjuvlyssnar. "Inga bullrande skratt här, inga febriga blickar och hetsiga gester, inga fuktiga händer i sitt grepp. ... Här håller alla distans. Man befinner sig i utvalt sällskap." Jag har inte räknat men det är många författare och klassiker som nämns i boken. En bok från Modernista som förtjänar en omläsning.