Orden som befriar (Les Mots pour le dire 1975) av Marie Cardinal är en berättelse om en 34-årig trebarnsmor som rymmer från mentalsjukhuset och istället börjar på psykoanalys. Hennes blödningar och (psyko)somatiska besvär upphör, men det blir sju års kamp innan hon blir fri.
Språket är viktigt i psykoanalys. Marie Cardinal skriver i jag-form, hon börjar sina analyser i början av 1960-talet. Hon går där tre gånger i veckan under totalt sju år, är klar 1968, då samhället förändras mycket; frigörelse från familj och kolonialsamhället Algeriet. Marie Cardinal var en isolerad människa, hon kunde inte arbeta, men långsamt nystar hon upp hela uppväxten. Med en ensamstående mor som ser allt är syndigt och smutsigt. Marie Cardinals naturalistiska beskrivningar påminner om Émile Zola. Långsamt lär hon tycka om sig själv och sin kropp. Boken används i utbildning för psykologer. (Två galna mammor på en vecka räcker: Vassa föremål av Gillian Flynn också starkt). Helioskatastrofen av Linda Boström Knausgård har liknande tema, väldigt starkt beskriven kamp.
14 kommentarer:
den tyckte jag mycket om när jag läste den för länge sedan. förmodligen är det dags för omläsning.
Den där boken verkar jättebra! Tack för boktipset :)
Ha en bra dag! Christina
Låter som en mycket bra och intressant bok. Minnesanteckning gjord!
Läst i min ungdom, minns den som bra och har den någonstans i mitt underjordiska bibliotek
Mrs Calloway, intressant omläsning, jag läste också denna för länge sedan.
Christina, en mycket läsvärd bok fortfarande.
Znogge, gammal klassiker som säkert finns på biblioteket.
Anna, jag läste också denna i min ungdom...
Jag läste också boken för många år sedan och minns att jag tyckte om den- jo, det kan allt vara dags för omläsning.
Ingrid, vissa böcker tål en omläsning.
Den låter intressant!
Freja, en bok man inte lämnar ifrån sig...
Flera galna mammor på en vecka kan räcka ja! ;-)
Inga M, verkligen :)
Den boken läste jag på 70-talet men minns då ingenting, inte ens när du beskriver dess innehåll. Men Orden som befriar var bara en bok man skulle läsa och den stod i bokhyllan tillsammans med all den andra kvinnolitteraturen. Det var mycket då!
Eva Hudin, jag har också en hel del kvinnolitteratur från 1970-talet...
Skicka en kommentar