Om hävden upphör var en av mina favoritböcker när jag stod där med lera och söndersprängt berg. Lite blåklockor hade jag sett och drömde om äng och vilda blommor. Jag köpte lie och lärde mig använda det. Idag i Sverige när vi inte har betande djur, är ängsblommor i fara. Men lyckligtvis klipper man dikeskanterna och där finns det rik fauna. Biologisk mångfalld i egen trädgård är spännande!
Hemma hos oss får ängsblommorna blomma vid vägen innan jag klipper ner.
7 kommentarer:
Ju mer blomning desto vackrare! Tycker i alla fall jag :-)
Znogge, och det vilda berikar!
jag minns barndomens vägkanter och beteshagar med artrik flora och doftande, soldruckna smultron...
ett underbart faktablad!tack för det!
Mrs Calloway, vägkanterna är artrika fortfarande, man är medveten om det, man har minskat på gifter och annat.
Vi slog med lie i tre år innan det blev gräsmatta hos oss, men efter kanten växer det fortfarande lite av varje...
Freja, lie är toppen på rätt ställe!
Skicka en kommentar