Rollatorgnissel under den järnblå solen av Nicko Smith

... och vidare genom årstiderna
hjärtat sjunger ut:

Aprilvindar, stilla är morgonen
Frusna rosenbuskar & tysta hav
vandrar gryning, tanken kristall

Skogarna tar aldrig slut
Björkkronorna - mina ögon!

Rollatorgnissel under den järnblå solen (2020) av Nicko Smith är en hyllning till alla gamla som han arbetat med på ålderdomshem, de osynliga, inte längre produktiva. Nu får vi inte ens besöka. även om vi vill. Boken gör mig glad, just för att någon vill komma ihåg de som blivit glömda. Vackert, naket, allvarligt. Själv lider jag av lindrig åldersnoja, inser att det inte alltid kommer att gälla, det som man visste och kunde, kunde ju allt. De gamla minns havet, kådan, livets träd - men minns inte vilken dag. Krämpor. Vargtimmens ständiga dimma. Den vackra himlen har blivit järnblå, alla minns inte färgerna. Nicko söker ljuset i stjärnor bortom minnets raserade natt.

Målar september
skönheten i höstljuset
Vandrar haikustigar
ut ur jordelivet