japanska råd för oss maximalister à la Kondo

Tips om boken fick jag av sonen som inte bott hemma på över tio år. Han har tidigare hjälpt oss att rensa i garaget och annat. En annan son har hjälpt maken gå igenom garderoben. Svärdottern har hjäpt mig rensa bland kläder - vilket skulle ha varit svårt ensam. Men man ska annars bara slänga och städa bland sina egna grejer: "Att kasta bort andra människors ägodelar utan att först be om tillåtelse visar på en fundamental brist på sunt förnuft", skriver Kondo.

Konsten att städa : förändra ditt liv med ett organiserat hem (The Life-Changing Magic of Tidying Up) av Marie Kondo är en bra bok för hon kräver inte att man måste tömma hemmet - bara man har ordning på sina saker och inte behåller saker som man inte tycker om och inte har glädje eller nytta av. Behålla bara saker som gör oss lyckliga och tillfreds.

Man ska gå igenom hela sitt hem, inte rumsvis utan gå igenom saker i olika kategorier; kläder, böcker, papper, komono (smink, köksgeråd, träning, smycken), sentimentalt (foton, dagböcker, souvenirer).

Papper kan vara svårt; räkningar, kontrakt, recept. Där har jag börjat minska inflödet av nytt papper; e-räkningar hamnar i mappar i datorn, har stoppat direkt-reklam, inga nya tidningar, läser Readly i iPad.

Komono betyder smågrejer, osorterade föremål, prylar
sortera komono i följande ordning;
dvd,
hudprodukter,
smink,
accessoarer,
värdeföremål (pass, kreditkort mm),
elektronisk utrustning (digitalkameror, sladdar),
hushållsutrustning (brevpapper, kontorsmaterial, sygrejer mm),
förbrukningsvaror (medicin, näsdukar, tvättmedel mm),
konserver och torra saker,
övrigt.

Böcker, olästa böcker, där finns många bra tips! Ganska tufft kapitel. Nu känner jag stor tillfredsställelse när sonen satte upp nya bokhyllor, jag kan hitta bland mina favoriter! En blir sugen på att följa Kondos alla bra tips och råd (värt att lägga 39 kr på hennes bok på rea nu).

"Om du en gång fått uppleva frihetskänslan av ett hem utan stora lager av saker kommer du aldrig mer att hamstra. Mina kunder berättar för mig att livet är roligare nu för att de brukar tävla med sig själv hur länge de kan klara sig utan något som tagit slut innan de köper nytt eller hittar en ersättning. Det är viktigt att ta reda på hur mycket du har i lådorna, och eliminera överflödet." (sid 106)

Maurice av E.M. Forster

Maurice (1914) av Edward Morgan Forster (1879-1970) ville han inte ge ut under sin livstid. Han var tonåring när Oscar Wilde dömdes till straffarbete för otukt. Fortfarande efter 100 år finns det många länder där publicering av boken inte skulle ses med blida ögon.
En utvecklingsroman av en pojke till man, tidsskildring från övre medelklassmiljö, med antal tidsmarkörer som visar att händelserna var för hundra år sedan, men inte störande. Känslorna är sig lika än idag, fast förhoppningsvis utan rädsla och förakt. Foster säger att boken inte är självbiografisk utan en saga.

Den faderlösa Maurice Hall får en lektion om livet och dess uppkomst av sin gamla lärare, men ingenting stämmer för honom, något är fel. I Cambridge träffar Maurice den stilige Clive Durham. De unga männen har starka tankar om religion, säger emot familjen och följer inte med till kyrkan. Men med kärlek är de mer osäkra, enligt konventioner är det ju det mest syndiga. Den unga osäkra kärleken beskrivs fint. Vänskapen och kärleken med platonisk återhållsamhet fortsätter, bådas familjer umgås, arvingar diskuteras. Men när "kärleken flyr blir den ihågkommen inte som kärlek utan som något annat."

Maurice lever ensam och praktiserar en sträng självdisciplin. Punktlighet, hövlighet, fosterlandskärlek. Han känner sig död: "Vad är det för mening med att lägga pengar på hög, äta och spela spel?" Det var det enda han gjorde. Maurice vill ha hjälp med att bota sin dragning till unga män, men kan inte rådfråga husläkaren som anser att dessa är "sedeslösa uslingar av Oscar Wildes sort". Maurice träffar Alec, boken får ett lyckligt slut för de inblandade. Forster skriver i sitt slutord 1960 att han har trott att kunskap skulle medföra förståelse.

Lucy av Jamaica Kincaid

"Typiskt", sa hon, och lät som om hon just hade blivit övergiven av en vän. Jag skattade åt henne, men innerst inne undrade jag: Hur blir man sådan, att minsta förändring i väderleken kan få en helt nedslagen, som om vädret inte levde upp till ens förväntningar? Hur blir man sådan? (sid 23)

Lucy (1990) av Jamaica Kincaid berättar om den unga Lucy som kommer från en liten karibisk ö till New York för att arbeta som au pair. Lycy lär sig en hel om livet under sitt år som barnflicka för Mariahs fyra flickor. Två kvinnor som ser på samma saker, men allt väcker olika associationer och minnen hos dem. Olika samhällsklasser, Lycy fnyser åt Mariahs omsorg om floran och faunan, vars existens hotades av den livsstil som hennes klass levde.

"En sådan som Dinah ser bara en person i min ställning som "flickan" - alltså "flickan som passar barnen". Hon skulle aldrig ha anat att jag redan bildat mig en uppfattning om henne, att hon i mina ögon var en kliché, någon man skulle akta sig för att bli som, någon man borde sträva högre än, någon som jag sett i många varianter förr: en kvinna som är väldigt attraherad av en annan kvinnans liv, inte så att hon inspiredas till att göra likadant, utan så att hon är avundsjuk, helt enkelt. Jag måste skratta." (sid 59)

Lucy är besviken på sin mor som kunde tänka sig att sönerna kunde få högre utbildning, inte hon. Hon vill inte ha någon kontakt med sin familj. Hon undrar över namnen mor har gett henne.

"När jag först börjat ta ställning till mina namn och deras innebörd tyckte jag illa om Lucy, eftersom det verkade så obetydligt, utan någon kärna, inte alls den typen av person jag ville vara ens då. I fantasin kallade jag mig andra namn: Emily,Charlotte, Jane. Så hette författarinnor vars böcker jag älskade. Till slut nöjde jag mig med namnet Enid efter författarinnan Enid Blyton, därför att det namnet lät ovanligast av alla namn jag kommit på." (sid 146)

Flera smakbitar: HÄR.