"
Man kan undra varför Axl inte vände sig till sina grannar där i byn för att be om hjälp att minnas det förflutna, men det var inte så lätt som man kunnat tro. För i detta bysamhälle diskuterade man sällan det som varit. Jag menar inte att det var tabu. Det jag menar är att det på något sätt hade bleknat och försvunnit in i en dimma som var lika tät som den som hängde över träskmarkerna."
(sid 13)
Begravd jätte (Buried Giant) av Kazuo
Ishiguro berättar om det gamla paret Axl och Beatrice som lever under 500-talets England i sin hydda i ett kollektiv - lite som Tolkiens hobbits, fast inte lika mysigt. Det gamla paret får inte ens ha vaxljus, fast de alltid varit mycket försiktiga med ljusen, de sitter i mörker.
De ger sig i väg för att leta efter sin son som bor i en annan by långt borta. Fast minnet sviker, ibland är de osäkra om denna son existerar. De börjar sin långa vandring genom hedar och berg, träffar riddare och munkar i kloster. De vandrar försiktigt för att inte skada sig och inte reta demoner, monster eller draken som sprider dimma, som gör att människor glömmer saker. Varför minns vi vissa saker och glömmer annat och gör samma misstag om och om igen? Trevlig tankeväckande läsning, jag tycker mycket om Ishiguros sätt att berätta.
"
Det jag hört ryktas är att en man och en kvinna, sammanlänkade av ett ovanligt starkt kärleksband efter ett långt liv tillsammans, skulle kunna få färdas till ön utan att behöva ströva omkring där ensamma. Jag har hört att de skulle kunna få njuta av varandras sällskap, precis som de gjort under alla de år som det levt tillsammans. Kan det vara sant, båtkarl?"
(sid 325)
