Tropismer (1939) av Nathalie Sarraute
(1900-1999) räknas till den franska nya romanens
förgrundsfigurer, men liknar egentligen inte någon annan författare från
samma tid. Hon eftersträvade, med sina egna ord, en litterär text "lika
anonym som blod" för att kunna skriva fram "det osagda".
Tropism är det som sker när en växt reagerar på yttre stimuli. Begreppet hämtat från biologin överförs hos Nathalie Sarraute till människan och blir till de odefinierbara rörelserna som glider vid gränsen av vårt medvetande; ursprunget till våra gester, ord och känslor.
Sarrautes gestalter liknar figurer på korniga fotografier, suddiga och skugglika. Narrativet fördjupas aldrig förbi ett hastigt ögonblick. I stället hittar hon och utarbetar de subtila detaljerna, när ett förhållande förändras, när vår kärlek stärks, och när något oskyldigt förskjuts i lägsta grad mot misstänksamhet.
Inte utan skäl har Nathalie Sarrautes experimentella
Tropismer [1939] hyllats som ett mästerverk av Jean Genet, Marguerite Duras och Jean-Paul Sartre. Romanen återfinns också på tidningen
Le Mondes lista över 1900-talets bästa böcker.
Översättning av Margareta Norrstrand och Kerstin Vidaeus. bernur har läst: HÄR.
Ett nyskrivet förord av författaren och kritikern
Torbjörn Elensky:
Tropismer är en bok som måste läsas i rätt hastighet, det vill säga långsamt. Den som rusar igenom den i tron att det är storytelling, små noveller eller historietter, kommer att missa hela poängen. Språket dem är lika tätt som i poesi och observationerna av de själsliga rörelserna, som yttrar sig i handlingar, attityder, repliker och tystnader kräver inte sällan omläsning för att verkligen fästa.
Det fanns många som hon, parasiter, törstande och utan förbarmande, blodiglar, klistrade vid nyutkomna artiklar, sniglar, som kletade sig fast överallt och spred sitt slem över Rimbaud, sög i sig Mallarmé, lånade varandra Odysseus eller Malte Laurids Brigge och smetade ned dem med sin äckliga förståelse.
"Det är så vackert", sade hon, och öppnade med ädel och förklarad med sina ögon, där hon tände en "gudomlig gnista".
De gyllene frukterna (Les Fruits d'or 1963) av Nathalie Sarraute fodrar lite uppvärmning först men när man väl kommit in i boken är det skönt att låta orden flyta.
