Ja av Thomas Bernhard - feministisk

"Sedan flera månader var jag inte längre van vid att samtala med en människa på det vis som motsvarade mitt själs kynne, i längden måste umgänget med bara ortsborna och även den enda kontakten med Moritz till slut göra mig deprimerad, som utan tvivel, om än outbildad, ändå hade en för hans förhållanden hög intelligens över genomsnittet att bidra med i varje avseende, jag hade redan en lång tid inte längre hoppats på en människa som jag kunde föra ett oinskränkt samtal med och med en sådan människa höja min samtalsförmåga, det vill säga min tankeförmåga" (sid 13)

Ja av Thomas Bernhard berättar om en vetenskapsman som har dragit sig tillbaka på landet för att ägna sig åt sin naturvetenskapliga forskning, men han mår inte så bra av ensamheten och isoleringen. Jan Erik Bornlid har även översatt denna, han behöver ha tungan rätt i munnen för meningarna kan vara flera sidor långa. Ändå lättläst med bernhardska promenader och samtal.

"Men inget samtal kom igång mellan mig och persiskan. Men egentligen hade det ju överhuvudtaget inte längre behövts något samtal mellan henne och mig, eftersom vi ju ändå samtalat en lång stund, om än inte med uttalade ord. Vi samtalade tyst med varandra och vårt samtal var ett av de mest stimulerande som tänkas kan, ord, uttalade och uppradade efter varandra för öronen kunde inte ha en sådan verkan som den här tystlåtenheten. Så satt vi mer än en timme i restaurangen, mållösa, men i ett rätt angenämt tillstånd." (sid 50)

Kanske långsökt att kalla Ja för feministisk men visst känner man igen den begåvade kvinnan som ger upp sin talang för en medelmåttig man för att stödja hans karriär.
"Män som schweizaren står vanligtvis hela sitt liv med fötterna på jorden och uppnår inget mer än det långtråkigt-ointressanta genomsnittet, om de inte möter en kvinna som persiskan." (sid 92)

Denna bok passar i Lyrans Feministsommar 2017.