kärlekskrig à la Leo Tolstoj

Kreutzersonaten (1890) av Leo Tolstoj anses vara hans absoluta mästerverk, men väckte stor skandal när den kom ut. Mördaren Pozdnsjev berättar på tåg för en främling. Tolstoj levde 1828–1910, hans bok var nog för mycket för Nobelkommittén på den tiden, speciellt för herrarna, antar jag. Många bra böcker behöver mogna några decennier.

Jag minns när vi flickor i slutet på 1960-talet gjorde oss vackra för att gå ut och dansa, pojkarna på ena sidan och vi hoppades att de skulle se oss och komma och bjuda upp. Inte så annorlunda idag när flickorna fortfarande gör sig vackra och hoppas på att en trevlig man ska se dem, kanske ute på krogen eller på någon singelsajt för att hitta någon som väljer dem. Inrättade äktenskap var vanligt under Tolstojs tid.

"Men vad är nu det här nya för något? Jo, det nya är att flickorna sitter och väntar, i sitt inre tänker de så här, men de vågar inte säga det: "Snälla ni, ta mig i stället! Inte henne utan mig. Titta bara vilka skuldror och så mycket annat jag har." Och vi män, vi går omkring och tittar och vi är mycket belåtna med att alltihopa är inrättat just för oss. Men ser man inte upp så sitter man där!
- Ja, jag vet inte; men ska det vara jämlikhet, så får den lov att visa sig i praktiken också. Om man anser att frieri genom ombud är förnedrande, så är detta tusen gånger värre. (sid 43)

Tågkumpanen Pozdnysjev försvarar kvinnan på olika sätt, gillar inte äktenskap.
 "Samma sak med kvinnoemancipationen. Kvinnans slaveri består ju bara i att männen vill använda henne som njutningsmedel och anser detta vara en god handling. Så befriar man man kvinnan och ger henne alla möjliga rättigheter som är lika med mannens, men man fortsätter att betrakta henne som ett njutningsmedel, på det viset blir hon uppfostrad både i barndomen och senare genom den allmänna opinionen. Och hon är fortfarande samma förnedrade och fördärvade slavinna, och mannen samme fördärvade slavägare." (sid 64)

Pozdnysjev förklarar på olika sätt det svåra med att leva i äktenskap. Bekymmer om barnen, deras sjukdomar - kunskapen och medicinerna var inte så utvecklade för hundra år sedan, barndödligheten var hög. Stor belastning för äktenskap. Känslan, rädslan och oron är likadan i dag; det finns åtskilliga tidningar om barn, uppfattning om mat, uppfostran ändras ideligen. Det finns idag familjesajter där man kan diskutera och fråga om olika saker.

"Vi ska inte tala om alla sjukdomarna, hur man skulle bota dem, om hur man skulle uppfostra barnen - det hade hon hört talas om från alla håll och det hade hon läst ständigt ändrade regler om. Man ska livnärda dem så och så och med det och det; nej, inte så, inte med det utan så här: Om sättet att klä barnen, ge dem dricka, bada dem, promenera med dem och skaffa dem frisk luft - om allt det hörde vi, mest hon, varje vecka nya regler. Det var som om man hade börjat föda barn i går. Och hade man inte livnärt barnet på det sättet, inte badat det precis så, ja vid fel tidpunkt och barnet blev sjukt - då visade det sig att det var hennes fel, hon hade gjort någonting man inte fick göra." (sid 73)

Scen ur vilken familjedrama som helst, bonusfamiljen eller hemma hos oss.
"Konflikter och vredesutbrott kom sig av kaffet, bordsduken, eller spelöppningen i whist - allesammans saker och ting som inte kunde ha minsta betydelse för någon av oss." (sid 77)

Lite familjerådgivning skulle kanske ha kunnat hjälpa detta par:
"Men vi var två sammansmidda kedjefångar som förgiftade varandras liv fastän vi försökte slippa se det. Jag visste inte den gången att nittionio procent av alla äktenskap lever i samma sorts helvete som mitt och att det inte kan vara annorlunda. Jag visste då inte detta varken om andra eller om mig själv." (sid 78)

Boken är naken om mäns känslor, kvinnors känslor, omsorg om barnen, gräl, svartsjuka. Visst kan man känna igen sig, känslorna är ganska lika fortfarande efter nästan 130 år. En bra bok åldras inte.