Eileen av Ottessa Moshfegh

"Min barndomshund Mona, en skotsk terrier som var minstingen i sin kull, dog veckan innan mamma dog. Utan att tveka kan jag säga att jag blev lika förtvivlad över förlusten av den där hunden som över min mors död. Jag föreställer mig att jag inte är den enda människan på jorden som känner på det sättet, men under lång tid kändes det skamligt att känna så." (sid 74)

Eileen av Ottessa Moshfegh berättar om Eileen Dunlop som inte blir glad av julen, hon är sin alkoholiserade pappas vårdare i ett mycket smutsigt hem. Hon är tjugofyra och arbetar som sekreterare på ett fängelse för unga pojkar, deras julspel är obligatoriskt att delta i, nästa som ett straff. Fångvaktarna är onödigt hårdhänta.

"Men varför skulle man städa? Varken pappa eller jag lagade någon mat. Då och då brukade jag skölja ur kopparna och glasen som låg staplade i diskhon. Jag åt mest bröd, halsade mjölk ur paketet och öppnade bara i undantagsfall en burk gröna bönor eller tonfisk eller stekte lite bacon. Den dagen åt jag jordnötterna stående ute på trappan." (sid 45)

Eileen är oskuld och skäms för att hennes kropp är en kvinnans kropp, hon döljer alla former och hoppas att männen som intresserar henne, inte tittar på henne. Året är 1964, Eileen minns och ser tillbaka på sitt liv. Varken hennes pappa eller hennes döda mor gillar henne. Vänner har hon inte och dålig kontakt med storasystern. Boken är inte deppig trots Eileens funderingar, morbid är ett bra ord. Hon planerar att ta tåget till New York och lämna pappan. Eileen blir vän med den nya snygga glada kuratorn Rebecca på Mooreheads. En bok man kan läsa om och upptäcka nytt.

"Jag la på rejält med skum och rakade honom där i köket, över diskhon med all smutsig disk, en salladsskål full av av cigarraska, mögliga brödbitar som på sina ställen var lika gröna som kopparslantar. Det kanske inte låter så farligt i era öron, men det var verkligen inte kul att bo där. Pappas humör och utbrott var ansträngande att tas med." (sid 65)