En syster i mitt hus av Linda Olsson

En syster i mitt hus av Linda Olsson är en roman om två systrar som levt åtskilda. Maria lever i Spanien och syster Emma kommer dit, deras mor har dött, även en syster har dött. Det gamla kommer till ytan.

En berättelse om två syskon strax under femtioårsåldern, den ena sex år yngre, de har nästan ingen kontakt med varandra. Lite märkligt i min värld, där jag ser syskon som en stor tillgång, hela livet. Maria har hyrt ett stort hus i Spanien, plötsligt bestämmer sig Emma för att hälsa på. Två år efter mammas begravning.
"Mamma brukade alltid säga att man inte ska tillåta sig att vara lycklig. I alla fall inte erkänna det, vare sig för sig själv eller för andra. Absolut inte visa det. Det är att utmana de högre makterna, och leder oundgängligen till katastrof. Om det stämmer borde mamma sannerligen ha gått säker. Jag kan inte minnas att jag någonsin sett henne lycklig. Och för egen del har jag [Maria] nog trots allt också varit försiktig." (sid 18)

Själv har jag aldrig varit i Spanien, har försökt äta tapas i Göteborg tre gånger i andras sällskap, ingen höjdare. Är croissanter spanskt...? Klarar femtioåringar vandra 8 kilometer på en och en halv timme... rejäl fart. Speciellt om man knappt ätit ens en croissant till frukost.

"Vi plockade från de små tallrikarna framför oss, ingen av oss med särskilt stor entusiasm. .... Jag stoppade en bit mat i munnen och tog tid på mig att tugga och svälja." (sid 28) Inte riktigt samma njutning som Leopold Bloom i Ulysses av James Joyce.

Maria ger tråkigt intryck, hon tycker varken om vuxna, barn eller sina föräldrar. Hon sitter ibland med en bok - men vi läsare får inte veta vilken. "Men det är så det är med mig. Jag kan inte dela. Jag avstår hellre än nöjer mig med smulor." (sid 45) Jag tycker det skulle vara läskigt att vara i sällskap med någon sådan. Så ointresserad av andra, till och med av sin egen syster - ändå kräva allt eller inget. Maria ströjobbar som lärare, äger ett galleri och skriver på en avhandling i språkhistoria - där blir jag nyfiken på detaljer. För sin syster vill hon egentligen inte berätta något.

De hade olika fäder men samma mor. En mor som aldrig satt vid  matbordet. De var ofta hungriga som barn, gladde sig inte åt maten heller. Maria kan inte laga mat, äter helst ute. Hon vet inte vad hon tycker om. De minns sin barndom, att de aldrig gjorde något tillsammans med föräldrarna, kände sig mest oönskade.

 "Så, i hela mitt liv har jag nog hållit tillbaka. Varit försiktig med att visa verklig lycka. Verklig kärlek. Ja, känslor överhuvudtaget. Men i det där ögonblicket när jag bjöd hit dig vägrade jag att lyssna till mammas varning. Jag. Ville verkligen visa hur lycklig jag var" (sid 101) berättar Maria för Emma. "Det är så fruktansvärt sorgligt att varken du eller jag verkar känna att vi förtjänade den kärlek som vi fick." (sid 106)

"Har du aldrig insett att du haft fel? Hört någon beskriva hur den upplevt en situation, och fått klart för dig att du missuppfattat allting? Hur kan du alltid vara så säker på allt? Fast du är så ointresserad av andra människor?" (sid 115) frågar Emma Maria.

Någon har vikt hundöron i biblioteksboken... Läsvärd, ingen favorit, väcker tankar; tar det femtio år att bli kvitt sitt förflutna? Kulturkollo diskuterar på måndag.
Paella - spansk pytt i panna - kan vara gott.

Flera smakbitar: HÄR.