Textasen av Roland Barthes

Världens minsta bok i världens tunnaste paket hamnade inte i min brevlåda utan jag fick åka nästan en mil för att hämta den, och lika långt tillbaka. Onödigt.

Textasen - Om textens njutningar (1973) av Roland Barthes (med förord av Horace Engdahl) kräver sin läsare som inser att Barthes tankar om 'Textens Vänner' som omöjligt sällskap stämmer: Dess medlemmar skulle inte ha något gemensamt, skulle fungera bara i fullständig atopi. Fienderna skulle utesluta textens och njutningens samvaro.

"kritiken behandlar alltid njutningens, aldrig vällustens texter: Flaubert, Proust, Stendhal diskuteras outtröttligt; kritiken talar om referenstexternas futila vällust, om en förfluten eller framtida vällust: du ska läsa, jag har läst; kritiken syftar alltid till det historiska eller framtida: den konstaterande samtiden, vällustens framställning är förbjuden" (sid 47)

Roland Barthes gillar inte regler och auktoriteter, föredrar nyskapande antagonistiskt skrivande, allt är mångfald. Njutningen är en utmaning mot ordningen. Enligt Barthes finns det två sätt att läsa, det ena ger upphov till njutning och det andra till vällust. Olika texter kräver olika typer av läsning: vissa verk måste läsas snabbt, andra långsamt, vissa i ett svep, andra ord för ord.
Vår njutning är individuell - men inte personlig.

"Varför får man i romaner, biografier och historiska verk njutning av beskrivningen av en epoks eller en persons "vardagsliv"? Varför denna nyfikenhet på de små detaljerna: tidpunkter, vanor, måltider, boendemiljöer, kläder, etc? Är det fantasmens dragning till "verklighet"?" (s 84)

bernur har också läst: HÄR.

Roland Barthes röker och berättar själv, på franska.