Begravd jätte (Buried Giant) av Kazuo Ishiguro berättar om det gamla paret Axl och Beatrice som lever under 500-talets England i sin hydda i ett kollektiv - lite som Tolkiens hobbits, fast inte lika mysigt. Det gamla paret får inte ens ha vaxljus, fast de alltid varit mycket försiktiga med ljusen, de sitter i mörker.
De ger sig i väg för att leta efter sin son som bor i en annan by långt borta. Fast minnet sviker, ibland är de osäkra om denna son existerar. De börjar sin långa vandring genom hedar och berg, träffar riddare och munkar i kloster. De vandrar försiktigt för att inte skada sig och inte reta demoner, monster eller draken som sprider dimma, som gör att människor glömmer saker. Varför minns vi vissa saker och glömmer annat och gör samma misstag om och om igen? Trevlig tankeväckande läsning, jag tycker mycket om Ishiguros sätt att berätta.
"Det jag hört ryktas är att en man och en kvinna, sammanlänkade av ett ovanligt starkt kärleksband efter ett långt liv tillsammans, skulle kunna få färdas till ön utan att behöva ströva omkring där ensamma. Jag har hört att de skulle kunna få njuta av varandras sällskap, precis som de gjort under alla de år som det levt tillsammans. Kan det vara sant, båtkarl?" (sid 325)
Flera smakbitar: HÄR.





