Helioskatastrofen

Helioskatastrofen av Linda Boström Knausgård är en sån där bok som var lite trögstartad för mig. Jag läste några sidor i tron att jag behövde ha koll på gamla Athena-myter. Jag tog upp boken igen och hoppade över ett antal sidor och då var det direkt roligare att läsa om en tungotalande flicka som söker mer kunskap om sin far, högt uppe i norra Sverige. "Jag var utklädd till mig själv, men själv var jag någon helt annanstans", skriver författaren. Boken förmedlar stark närvaro, dofter, ljus. Tankar man inte styr själv, men kan tydligen beskriva. Jag börjar tänka på Glaskupan av Sylvia Plath, som jag läste för länge sedan. Längtan att dö, längtan att vara själv är stark. "Vad skulle jag göra med all tid? Alla timmar som obönhörligt följde på varandra?" skriver Linda.

Ur intervju i DN: Bokens omslag har en bild på en flicka med en märklig, dubbel blick. Den blicken känner Linda att hon lever med och har försökt att gestalta. Boken handlar om att leva med en bipolär sjukdom. Hennes egen sjukdom. – När jag skriver känner jag mig som en annan, klokare del av mig själv. Det är jag, men samtidigt en annan. För mig är skrivandet en magisk situation.