Jag är anglofil och biblioman, har överdrivet intresse för att samla och äga böcker, läser, fotograferar, periodvis läsare; läser olika mycket olika böcker. Min barndomsdröm om ett eget bibliotek är uppfylld, är gift med en bokläsare som älskar Fantomen. Som mormor och farmor läser jag även barnböcker. Jag mår bra av att omges av böcker, att vara beroende av böcker måste vara det nyttigaste beroendet. Litteraturbanken. My own photos.

26 juli 2018

vem var John Milton?

John Milton (1608-1674) läste jag om härom dagen i Harold Blooms bok. Det var namnet på ryggen som gjorde mig nyfiken och då köpte jag denna vackra bok. Det förlorade paradiset är hans praktverk, en lång episk dikt, svårare att visualisera än Shakespeares pjäser. Bloom anser att Milton ändå har sin plats i den västerländska kanon, trots att han verkar vara den av diktarna som just nu gör de feministiska litteraturkritikerna allra mest förtretade.

Milton var mortalist, och trodde på att själen och kroppen dog tillsammans, och skulle återuppstå tillsammans, och han tog avstånd från den ortodoxa redovisningen av en skapelse ur intet.
Varför läsa en episk dikt som är så svårtillgänglig och vitter? Man kan försvara den av rent historiska skäl; Milton är i lika hög grad den centrale protestantiske diktaren som Dante är den centrale katolske diktaren-profeten.

Miltons karaktärer går inte att känna igen som levande människor, som Shakespeares, Dickens och Jane Austens figurer. Antingen är de gudar eller änglar, eller också idealiserade människor (Adam, Eva). Hur ska man läsa denna praktfulla Satan är nyckeln till hela eposet, Det förlorade paradiset, som för de flesta nutida läsare kanske ter sig som ett ofantligt opus i science fiction-genren framfört på en kosmisk filmduk, skriver Harold Bloom, som gillar John Milton men oroar sig att den inte överlever tv och film, svårt att överföra till vita duken.

11 kommentarer:

Boklysten sa...

Den var verkligen fin!

em sa...

Vackra böcker är svåra att motstå.
Träffade en gång, för länge sedan, två bröder långt ute i obygden. Jag hade svårt att dölja mitt leende när jag hörde att den ena hette John och den andre Milton. Ville inte vara ofin och fråga hur det kom sig att de fått dessa namn - men jag undrar fortfarande.
Margaretha

Hanneles bokparadis sa...

Boklysten, fint illustrerade sidor, en blir ju nyfiken på innehållet, inte så känt i Sverige som i England.

Margaretha, denna berättelse kanske ändå var känd bland föräldrarna...? Översattes tidigt till svenska, du borde ha frågat...

znogge sa...

Fin men lite komplicerad känner jag. Helt ny för mig...

Hanneles bokparadis sa...

Znogge, inte många som läser idag.

Mösstanten sa...

Vacker bok, men jag misstänker att jag aldrig kommer att läsa Milton.

Hanneles bokparadis sa...

Mösstanten, jag blir inte förvånad...

Jenny B sa...

Jag läste Paradise Lost häromåret. Det var en fascinerande historia! Men tungläst, på grund av språket och det digra persongalleriet. Det är kanske inte en bok för sträckläsning, men den kan nog ge goda minnen även om man bara läser några kapitel.

Hanneles bokparadis sa...

Jenny B, trevligt att höra, jag kommer nog att låna en översättning på biblioteket, Ingvar Björkeson har gjort en nyöversättning ganska nyligen, Frans G Bengtssons tolkning är från 1926.

Paula sa...

Nöjer mig med att beundra pärmen på boken, innehållet skulle inte tillföra min lilla hjärna något. Däremot var ordet mortalist spännande, inget jag hört tidigare men ändå väldigt tydligt. Betyder det att dessa mortalister inte kan godkänna kremering? Förmodligen, fast ett ruttnat skelett kan ju inte vara trevligare om du frågar mig

Hanneles bokparadis sa...

Paula, jag är ingen specialist på moralister, ordet var nytt för mig också, är man död så är man död.